Iain Hutchison: Att rädda ansikten

Vårt ansikte är oerhört viktigt för det är den externa, visuella del som alla andra ser. Vi ska inte glömma bort att det är en funktionell enhet. Vi har starka skallben för att skydda det viktigaste organet i vår kropp: hjärnan. Det är där våra sinnen finns, våra speciella sinnen -- synen, talet, hörsel, lukt, smak. Och det här benet är pepprat, som ni ser när ljuset skiner genom kraniet med håligheter, bihålorna som värmer och fuktar luften vi andas. Men tänk er, om de var fyllda med massivt ben, så skulle huvudet vara dödvikt, vi skulle inte kunna hålla upp det, vi skulle inte kunna se på världen omkring oss. Den här kvinnan dör långsamt för att de godartade tumörerna i hennes ansiktsben totalt har utplånat hennes mun och näsa, så hon kan inte andas eller äta.

Fäst vid ansiktsbenen, som definierar vår ansiktsstruktur, sitter musklerna som ger oss vårt ansiktsuttryck, vårt universella uttrycksspråk, vårt sociala signalsystem. Över detta är hudtäcket, en oerhört komplex tredimensionell struktur -- som böjer sig i räta vinklar här och där, som har tunna områden som ögonlocken, tjocka områden som hakan, och olika färger. Sedan har vi ansiktets sensuella faktor. Var tycker vi om att kyssa människor? På läpparna. Nafsa på öronen kanske. Ansiktet attraherar oss.

Men vi ska inte glömma håret. Bilden på vänster sida -- det är min son, med ögonbryn. Titta vad märklig han ser ut utan ögonbryn. Det är en absolut skillnad. Tänk er om han hade haft hår som kom ut från mitten av näsan, det skulle se ännu märkligare ut.

Dysmorfofobi är en extrem variant av det faktum att vi inte ser oss själva som andra ser oss. Det är en chockerande sanning att vi bara ser spegelbilder av oss själva, och vi ser bara oss själva i stillbildsfotografier som fångar en bråkdel av den tid vi lever. Dysmorfofobi är en perversion av detta där människor som kan se väldigt bra ut ser sig själva som fruktansvärt fula och konstant söker kirurgi för att korrigera sitt utseende. De behöver inte detta, de behöver psykiatrisk hjälp. Max har donerat sitt foto till mig. Han har inte dysmorfofobi, men jag använder hans foto för att illustrera det faktum att han ser ut exakt som en dysmorfofobiker. Med andra ord, han ser helt normal ut.

Ålder är en annan sak som förändrar vår attityd gentemot vårt utseende. Barn bedömer sig själva, lär sig att bedöma sig själva utifrån beteenden hos vuxna omkring dem. Här är ett klassiskt exempel: Rebecca har en godartad blodkärlstumör som växer ut från hennes kranium och har utplånat hennes näsa, och hon har svårt att se. Som ni kan se blockerar den hennes synfält. Hon riskerar också, när hon skadar den, att blöda mycket kraftigt. Vår forskning har visat att föräldrar och nära anhöriga till dessa barn avgudar dem. De har vant sig vid deras ansikten, de tycker de är speciella. Det händer faktiskt att föräldrar diskuterar om de ens borde ta bort skadan. Och ibland får de intensiva sorgreaktioner eftersom barnet de lärt sig älska har förändrats så dramatiskt att de inte känner igen det. Men andra vuxna säger otroligt plågsamma saker. De säger "Hur vågar ni ta ut det här barnet ur huset och skrämma andra människor. Borde ni inte göra något åt detta? Varför har ni inte fått det borttaget?" Och andra barn kommer fram, av nyfikenhet, och petar på skadan, för att de är naturligt nyfikna. Det gör naturligtvis barnet medvetet om att det är ovanligt. Efter kirurgi normaliseras allt. De vuxna beter sig mer naturligt, och barnen leker mer gärna med andra barn.

Som tonåringar -- tänk bara tillbaka på er egen tonårstid -- vi genomgår dramatiska och ofta oproportionerliga förändringar i ansiktets utseende. Vi kämpar för att finna vår identitet. Vi törstar efter godkännande från våra kamrater. Så vårt utseende är viktigt för oss när vi försöker framhäva oss i världen. Kom bara ihåg den där enda finnen som gjorde dig lamslagen i flera dagar. Hur länge tittade du i spegeln varje dag, och övade din sardoniska min, din seriösa min, försökte se ut som Sean Connery, vilket jag gjorde, försökte höja på ena ögonbrynet. Det är en förlamande tid.

Jag har valt att visa den här profilbilden på Sue, för vad den visar är hennes underkäke som sticker ut och hennes underläpp som sticker ut Jag vill att ni alla pressar fram underkäken, vänd er till personen som sitter bredvid, pressa fram underkäken, vänd er till personen bredvid och titta på personen -- hn ser olycklig ut. Det är exakt vad folk brukade säga till Sue. Hon var inte alls olycklig. Men folk brukade säga "varför är du så olycklig?" Människor gjorde hela tiden felbedömningar om hennes humör. Lärare och kamrater underskattade henne, hon blev retad i skolan. Så hon valde ansiktskirurgi. Efter ansiktskirurgin sa hon "Mitt ansikte reflekterar nu min personlighet. Folk vet att jag är entusiastisk, att jag är en glad person." Och det är förändringen som kan uppnås för tonåringar.

Men är det en verklig förändring, eller finns den bara i fantasin hos patienten själv. Vi har undersökt tonåringars attityd till foton tagna av patienter som genomgår den här typen av kirurgi. Och det vi kunde se var -- vi blandade ihop bilderna så de inte kunde se före och efter -- det vi kunde se var att patienterna uppfattades som mer attraktiva efter kirurgi. Det är inte så överraskande, men vi bad dem också bedöma ärlighet, intelligens, vänlighet, våldsamhet. De uppfattades alla som under medel på alla de områdena -- mer våldsamma etc -- innan kirurgi. Efter kirurgi uppfattades de som mer intelligenta, mer vänliga, mer ärliga, mindre våldsamma -- trots att vi inte hade opererat deras intellekt eller personlighet.

När människor åldras väljer de inte nödvändigtvis att genomgå den här sortens kirurgi. Att de söker konsultation är ett resultat av ödets nycker. Det som händer med dem är att de kan ha lidit av cancer eller skador. Detta är Henry, två veckor efter att han fått elakartad cancer bortplockad från vänstra sidan av ansiktet -- hans kindben, överkäke, ögonhålan. Han ser rätt bra ut vid den här tidpunkten. Men under de kommande 15 åren gjorde han 14 operationer till, allt eftersom sjukdomen härjade i hans ansikte och kontinuerligt förstörde min rekonstruktion. Jag lärde mig massor av Henry. Henry lärde mig att man kan fortsätta arbeta. Han jobbade som försvarare. Han fortsatte spela cricket. Han njöt av livet till fullo. Förmodligen för att han hade ett framgångsrikt och tillfredsställande jobb och en omsorgsfull familj, och för att han kunde delta socialt. Han kunde upprätthålla en lugn sorglöshet. Jag säger inte att han övervann det; han övervann det inte. Det var mer än så. Han ignorerade det. Han ignorerade vanställelsen som hände i hans liv, och fortsatte vidare, omedveten om den. Och det är vad dessa människor kan göra.

Henriapi illustrerar också fenomenet. Detta är en man i 20-årsåldern vars första resa utanför Nigeria var med denna elakartade cancer, när han kom till England för att operera den. Det var min längsta operation. Den tog 23 timmar. Jag gjorde den med min neurokirurg. Vi tog bort allt ben på högra sidan av hans ansikte -- hans öga, hans näsa, skallbenet, huden i ansiktet -- och rekonstruerade honom med vävnad från ryggen. Han fortsatte jobba som psykiatrisk sjuksköterska. Han gifte sig. Han fick en son, Jeremiah. Och han sa "Den här målningen av mig och min son Jeremiah visar mig som den framgångsrika man jag känner att jag är." Hans vanställda ansikte påverkade honom inte för han hade stödet från en familj, han hade ett framgångsrikt och tillfredsställande jobb.

Så vi har sett att vi kan förändra människors ansikten. Men när vi ändrar deras ansikten, ändrar vi deras identitet, på gott eller ont? Det finns till exempel två typer av ansiktskirurgi. Vi kan kategorisera det så. Man kan säga att det finns patienter som väljer ansiktskirurgi -- som Sue. När de genomgår ansiktskirurgi känner de att deras liv har förändrats, eftersom andra människor uppfattar dem som bättre människor. De känner sig inte annorlunda. De känner att de faktiskt har fått det de aldrig hade, att deras ansikte nu reflekterar deras personlighet. Och det är nog faktiskt skillnaden mellan kosmetisk kirurgi och den här typen av kirurgi. För ni säger kanske "Men den här typen av kirurgi kan ju ses som kosmetisk." För om man gör kosmetisk kirurgi så är ju patienterna ofta inte lyckliga. De försöker uppnå förändring i sina liv. Sue försökte inte nå förändring i sitt liv, hon ville bara uppnå ett ansikte som matchade hennes personlighet.

Men så har vi andra människor som inte väljer ansiktskirurgi. Det finns människor som får ansiktet bortskjutet. Jag tar bort det och så har vi en blank bild för de av er som är känsliga. Det har tvingats på dem. Och som jag sa tidigare, om de har en stöttande familj, och ett bra arbetsliv, så kan de leva helt normala liv. Deras identitet förändras inte.

Är den här branschen med utseende och besatthet av utseende ett västerländskt fenomen? Muzettas familj motbevisar detta. Detta är en liten bangladeshisk flicka från London som har en enorm elakartad tumör på högra sidan av ansiktet, som redan har gjort henne blind, och som snabbt växer och inom kort kommer att döda henne. Efter att hon opererat bort tumören klädde hennes föräldrar henne i den här vackra gröna sammetsklänningen, satte ett rosa band i hennes hår och ville att konstverket skulle visas runtom i världen, trots att de var ortodoxa muslimer och mamman klädde sig i burka. Så det är inte bara ett västerländskt fenomen.

Vi gör bedömningar utifrån folks ansikten hela tiden. Det har varit så sedan Lombrosso och hans sätt att definiera kriminella ansikten. Han sa att man kan se kriminella ansikten, bedöma dem enbart utifrån fotografier. Attraktiva människor bedöms alltid som mer vänliga. Vi tar en titt på O.J -- han ser bra ut. Vi skulle vilja umgås med honom. Han ser vänlig ut. Men nu vet vi ju att han är en dömd hustrumisshandlare, och att han faktiskt inte alls är en "good guy". Skönhet är inte lika med godhet, och definitivt inte lika med tillfredsställelse.

Vi har pratat om det statiska ansiktet och om att bedöma det statiska ansiktet, men vi är faktiskt mer bekväma med att bedöma ett rörligt ansikte. Vi tror att vi kan bedöma människor utifrån deras ansiktsuttryck. Engelska domare i det engelska rättssystemet vill träffa vittnen personligen för att se om de kan plocka upp typiska tecken på lögnaktighet -- blinkande, tvekan. Därför vill de se vittnen personligen. Todorov säger att på en tiondels sekund kan vi bedöma någons ansikte. Är den här bilden obekväm för oss? Ja, det är den. Skulle vi vara nöjda om vår doktors, vår advokats, vår ekonomiske rådgivares ansikte var täckt? Det skulle kännas rätt obekvämt. Men är vi bra på att göra bedömningar baserat på utseende och ansiktsrörelser? Sanningen är att det finns en femminutersregel -- inte den tiondels sekund som Todorov säger, utan en femminutersregel. Om du tillbringar fem minuter med någon så börjar du se förbi deras utseende, och människor som du först attraheras av kan verka tråkiga och du tappar intresset för dem, och människor som du inte omedelbart la märke till, eftersom du inte såg dem som särskilt attraktiva, blir attraktiva på grund av sin personlighet.

Vi har pratat en hel del om utseende. Jag vill dela med mig av lite av den kirurgi vi utför -- var vi är och vart vi är på väg. Detta är en bild av Ann som har fått sin högra käke borttagen, och skallbasen. Ni ser på efterbilderna att vi har lyckats rekonstruera henne framgångsrikt. Men det är inte tillräckligt bra. Detta är vad Ann vill. Hon vill vara ute och paddla kajak, hon vill klättra i berg. Detta är vad hon uppnådde, och det där är vad vi har att nå.

Detta är en hemsk bild, så jag sätter upp handen nu. Det är en bild av Adi, en nigeriansk bankföreståndare som fick ansiktet bortskjutet vid ett väpnat rån. Han förlorade underkäken, läpparna, hakan, överkäken och tänderna. Detta är ribban han satte upp för oss. "Jag vill se ut så här. Så såg jag ut förut." Med modern teknologi använde vi datorer för att skapa modeller. Vi skapade en modell av käken utan ben. Sedan böjde vi en platta mot den. Vi satte den på plats så vi visste att det var en korrekt position. Sedan tog vi ben och vävnad från ryggen. Här ser ni hur plattan håller det, och ni ser hur implantaten börjar sättas in -- och under en operation uppnådde vi detta och detta. Patientens liv är återställt. Det är de goda nyheterna. Huden på hakan ser däremot inte likadant ut som innan. Det är hud från hans rygg. Den är tjockare, mörkare, grövre, den har inte samma konturer. Och det är där vi misslyckas. Det är där vi behöver ansiktstransplantationer.

Ansiktstransplantationer fyller en funktion för att ersätta hud hos brännskadepatienter. Vi kan ersätta den underliggande skelettstrukturen, men vi är fortfarande inte bra på att ersätta ansiktets hud. Så det är väldigt värdefullt att ha det verktyget i vår arsenal. Men patienterna kommer behöva ta läkemedel som trycker ner immunsystemet för resten av livet. Vad innebär det? De har ökad risk för infektioner, ökad risk för sjukdom. Det är inte en livräddande transplantation -- som hjärt- lever- eller lungtransplantationer -- det är en livskvalitets-transplantation, och som ett resultat, kommer patienterna att säga, om de får elakartad cancer om 10 eller 15 år, "Jag önskar att jag hade gjort konventionell rekonstruktion istället för det här, för nu kommer jag dö i cancer"? Vi vet inte det ännu. Vi vet inte heller hur de känner kring igenkännande och identitet. Bernard Devauchelle och Sylvie Testelin, som gjorde den första operationen studerar detta. Det kommer att finnas för få donatorer, för hur många människor vill att deras anhörigas ansikten ska tas bort när de dör. Det kommer alltså att finnas problem med ansiktstransplantationer.

De bättre nyheterna är att framtiden nästan är här -- och framtiden är vävnadsframställning. Tänk er, Jag kan göra en biologiskt nedbrytbar mall. Jag kan sätta in den där den ska vara. Jag kan strö ut ett fåtal celler, stamceller från patientens egen höft, lite genetiskt konstruerat protein, och se, lämna det i fyra månader så har ansiktet vuxit fram. Det är lite som ett recept av Julia Child.

Men vi har fortfarande problem. Vi behöver lösa muncancer. Vi botar fortfarande inte tillräckligt många -- det är den mest vanställande cancern. Vi rekonstruerar dem inte tillräckligt bra. I England har vi en epidemi av ansiktsskador bland unga människor. Vi kan fortfarande inte få bort ärr. Vi behöver forska mer. Den bästa nyheten av alla är att kirurger vet att vi behöver forska. Vi har skapat fonder som ska hjälpa oss finansiera den kliniska forskningen för att hitta de bästa behandlingsmetoderna nu och bättre metoder i framtiden, så vi inte bara vilar på våra lagrar och säger "Vi gör ett okej jobb. Vi låter det vara så."

Tack så mycket.

(Applåder)