Hasan Elahi: FBI, här är jag!

Hejsan! Jag heter Hasan, jag är konstnär. när jag talar om för folk brukar de vanligtvis titta på mig och fråga: "Målar du?" eller "Vad använder du för uttryck?" Nu är det så att det mesta av mitt arbete faktiskt handlar om arbetsmetoder snarare än en specifik metod eller en specifik teknik. Vad jag är intresserad av är kreativ problemlösning. Och jag hade faktiskt ett litet problem för några år sedan. Jag ska ge er en inblick.

Det började här. Det här är Detroits flygplats 19 juni 2002. Jag hade kommit tillbaka till USA från en utställning utomlands. När jag kom tillbaka så, ja, möttes jag av en FBI-agent och blev förd till ett litet rum och han frågade ut mig om allt möjligt -- "Var har du varit? Vad gjorde du? Vilka har du talat med? Varför var du där? Vem betalar för din resa?" -- alla små detaljer. Och så bokstavligen ur tomma intet frågar han mig: "Var var du den 12 september?" När de flesta av oss får frågan "Var var du den 12 september?", eller vilket annat datum som helst för den delen, skulle vi antagligen svara något i stil med: "Jag minns inte exakt, men jag kan kolla upp det."

Så jag plockade fram min handdator och sa: "Okej, jag ska kolla vad jag hade bokat in den 12 september." 12 september hade jag -- mellan 10 och halv 11 betalat räkningen för mitt lager. Från halv 11 till 12 satt jag i möte med Judith som var en av mina doktorander då. Mellan 12 och 15 föreläste jag på min introduktionskurs, 15 till 18 hade jag fortsättningskursen. "Var var du den 10e?" "Var var du den 11e?" "Var var du den 29e? den 30e?" Vad var du den 5 oktober?" Vi gick igenom ungefär sex månader i min kalender. Och jag tror inte att han hade väntat sig att jag skulle ha så detaljerade anteckningar över vad jag hade gjort. Men det var bra att jag hade det, eftersom en fångdräkt inte tar fram det bästa i mitt utseende.

(Skratt)

Så han frågade mig -- (Applåder) "Det här lagret som du betalade hyran för, vad hade du i det?" Det här var i Tampa, Florida, så jag sa ungefär "Vinterkläder jag inte har användning för i Florida. Möbler som inte får plats i min lägenhet. Mest en hög med loppisfynd eftersom jag hamstrar på saker." Det är nu han blir riktigt förvirrad och frågar "Inga sprängämnen?" (Skratt) Jag svarade "Nej, nej. Jag är rätt säker på att det inte fanns några sprängämnen där. Om det hade funnits det hade jag kommit ihåg det." Han är fortfarande lite förvirrad, men jag tror att vem som helst som talar med mig i mer än ett par minuter inser att jag inte är någon terrorist. Så där satt vi och till slut, efter en timme, en och en halv av att gå igenom allting flera gånger sa han, "Okej, jag har tillräckligt med information nu. Jag kommer att skicka det här till avdelningen i Tampa. Det var de som började det här. De får återkomma till dig så tar vi hand om det." "Vad bra!" svarade jag.

När jag kom hem så ringde telefonen och en man presenterade sig. Det här är FBI i Tampa där jag tillbringade sex månader av mitt liv -- till och från, inte sex månader i ett svep. Just det, ni vet ju att i USA får man inte ta foton på federala byggnader men Google kan göra det åt dig. Så: Tack Google! (Applåder) Jag tillbringade alltså mycket tid i den här byggnaden. Frågor som: "Har du någonsin bevittnat eller deltagit i någon handling som kan vara till skada för USA eller något annat land?" Begrunda också vilken stämning man är i när man gör det här. Du sitter i princip ansikte mot ansikte med någon som kan avgöra liv och död. Eller frågor som -- faktiskt, i lögndetektortest som var hur det slutade efter nio på varandra följande --

en av frågorna var ... jo, den första var "Heter du Hasan?" "Ja." "Är vi i Florida?" " Ja." "Är det tisdag idag?" "Ja." Eftersom frågorna måste kunna besvaras med ja eller nej. Så, nästa fråga är så klart: "Är du medlem i någon grupp som vill skada USA?" Jag jobbar på ett universitet. (Skratt) Jag sa "Det kanske ni skulle vilja fråga några av mina kollegor om själva." Men de sa "Okej, bortsett från det, är du med i någon grupp som vill skada USA?" "Nej."

Så efter sex månader av detta och nio lögndetektortest sa de "Vet du vad, allt är lugnt." "Jag vet. Det är vad jag har försökt berätta för er hela tiden. Jag vet att allt är lugnt." De tittar på mig med en riktigt underlig uppsyn. Så jag säger "Hör ni, jag reser en hel del." Det är FBI vi talar om. Jag tänkte att "Det enda som behöver hända är att Alaska inte får de senaste uppdateringarna så börjar allt om från början." De var faktiskt uppriktigt bekymrade. Så de svarade "Vet du vad, om du råkar ut för några problem, ring oss så reder vi ut det."

Så sedan dess har jag innan jag åker någonstans ringt FBI. Jag sa till dem "Hör ni, jag ska hit. Det här är mitt flyg. Northwest flight 7 till Seattle 12 mars." eller vad det nu var. Ett par veckor senare kunde jag ringa igen för att hålla dem uppdaterade. Det var inte så att jag måste, men jag valde att göra så. Ville bara säga "Grabbar. Jag vill inte att det ska se ut som om jag gör några plötsliga rörelser." (Skratt) "Jag vill inte att ni ska tro att jag håller på att schappa. Bara så ni vet. Korten på bordet." Jag gjorde så här gång på gång på gång. Sen blev telefonsamtalen e-post, mailen blev längre och längre... med bilder, med restips. Jag gjorde webbsidor. Sen skapade jag denna här. Låt mig bara gå backom här.

Jag designade faktiskt den här redan 2003. Den här följer mig vid varje givet ögonblick. Jag skrev lite kod för min mobil. i grunden bestämde jag mig för att okej, ni vill kontrollera mig, det är lugnt. men jag kommer att kontrollera mig själv. det är okej. Ni behöver inte slösa energi eller resurser. Jag hjälper er. Mitt i detta började jag fundera över vad mer de skulle kunna vilja veta om mig. De hade antagligen alla mina flygresor, så jag bestämde mig för att lägga upp alla mina flygresor sedan födseln på internet. Här kan ni se att jag reste med Delta 1252 från Kansas City till Atlanta. Det här är några av de måltider jag fått ombord på flygplan. Det här var på Delta 719 från JFK till San Francisco. Ser ni den där? De släpper inte ombord mig på ett flygplan med en sån, men ger mig glatt en när jag väl är ombord. (Skratt) Det här är de flygplatser där jag brukar hänga eftersom jag tycker om flygplatser. Det där är Kennedyflygplatsen 19 maj, en tisdag. Det här är Warszawa. Singapore. Som ni ser så är de ganska tomma.

De här bilderna är anonyma. De kunde ha tagits av vem som helst. Men om man jämför det här med andra data så utför du i praktiken det som FBI-agenter gör när de sammanställer data. När du befinner dig i en situation där du måste rättfärdiga varje ögonblick av ditt liv så reagerar du på ett väldigt annorlunda sätt. När det pågick var ett "konstprojekt" det sista jag tänkte på. Jag tänkte definitivt inte att, vänta lite nu, det här var ett uppslag till nytt jobb. Men när jag gått igenom det här, insett vad som hade hänt? Efter att ha sammanställt det ena med det andra med det tredje, blev det här ett sätt att själv försöka komma till klarhet med vad som hänt mig. Till slut utvecklades det till det här, det blev faktiskt ett konstprojekt.

Det här är de affärer jag handlar i -- några av dem -- eftersom de behövde veta. Det här är när jag köper ankkrydda på Ranch 99 i Daly City söndag 15 november. På Coreana Supermarket där jag köper kimchi, eftersom jag tycker om kimchi. Ungefär då köpte jag också krabbor och inälvsmat på Safeway i Emoryville. Och tvätt. Tvättmedel på West Oakland -- förlåt, East Oakland. Och mina inlagda bläckfiskar på Hong Kong Supermarket vid Route 18 i East Brunswick. Om man sedan går till mina bankpapper, jag ska faktiskt visa några av dem, så kan du se att den 9 maj köpte jag bränsle för $14.79 på Safeway Vallejo.

Det är inte längre bara jag som ger er den här informationen utan även en tredje part, en självständig tredje part, min bank, som bekräftar att ja, det stämmer, jag var där vid det tillfället. Det finns information på olika platser och här kan man samköra registren. Informationen säkerställs. Ibland är det väldigt små inköp. 34 cent i växlingsavgift. Allt det här kommer direkt från mina bankkonton, och allt kommer upp direkt.

Ibland är det mycket information. Det här är exakt där min gamla lägenhet i San Francisco låg. Ibland får man sånt här. Ibland får man en tom sal i Salt Lake City. 22 januari. Jan kan tala om för dig exakt vem jag var med, var jag var, eftersom det var vad jag behövde ge FBI. Jag behövde berätta för dem om varenda liten detalj. Jag tillbringar mycket tid på resande fot. Det här är en parkeringsplats i Elko, Nevada vid Route 80 klockan 20.01 19 augusti. Jag tillbringar mycket tid vid bensinstationer också -- tomma tågstationer. Det finns alltså många databaser. Tusen och åter tusen foton. Det finns faktiskt 46.000 bilder på min hemsida nu, och FBI har sett allihop -- jag litar i alla fall på att de sett dem. Ibland händer det att man inte får mycket information alls, en tom säng. Ibland får man mycket text men inte några bilder. Det blir så här. Det här är förresten där mitt favoritcafé i Kalifornien -- Vietnamesisk smörgås.

Det finns olika kategorier för måltider på stan, tomma tågstationer, tomma bensinmackar. Det här är några av de måltider jag lagat hemma. Hur kan man veta att jag har ätit de här måltiderna hemma? Tja, samma tallrikar finna med på många olika bilder. Återigen, man behöver lägga ner en del detektivarbete här. Ibland är databaserna så specifika -- Det här är tacos som jag ätit i Mexico City nära en tågstation den 5 och 6 juli. Den här klockan 11.39. Klockan 13.56 åt jag den här. 16.59 den här. Jag skapar alltså en hållpunkt i mitt liv med bara några minuters mellanrum. Då och då tar jag en bild.

Nu gör jag det med min iPhone, allt laddas upp på min server som gör allt jobb bakom kulisserna, kategoriserar saker och sammanställer allt. De behöver veta var jag har för mig saker eftersom de vill veta vad jag ha för mig. Så 4 december använde jag denna. Söndag 14 juni 2009 -- det här var ungefär två på eftermiddagen i Skowhegan, Maine -- det här var min lägenhet där. Det ni ser här är småsmulor av all information.

Ifall ni går in på min hemsida finns det åtskilligt mer. Den har inte det mest användarvänliga gränssnittet man kan tänka sig. Det är faktiskt en ganska användarovänlig sida. En av anledningarna, som bidar till användarovänligheten är att allt finns där, men att man måste arbeta sig igenom det. Genom att lägga ut informationen på internet, det jag gör är att berättar om allt. Men med denna flodvåg av data som jag skickar ut skapar jag ett brus som gör att jag kan leva ett otroligt anonymt och privat liv. Ni vet väldigt lite om mig egentligen. Jag har kommit till slutsatsen att man för att skydda sin integritet, speciellt när allt katalogiseras och allt arkiveras och allt spelas in, inte längre behöver radera information.

Så vad gör man när allt redan finns där ute? Man måste ta kontroll över det. Om jag ger er den här informationen direkt ger det en helt annan bild än om du skulle försöka leta upp enskilda delar. Vad mer som intresserar mig här är att underrättelsetjänsterna -- och det spelar ingen roll vilka -- alla är verksamma i en industri där varorna är information, eller begränsad tillgång till information. Anledningen till att deras information är värdefull är, faktiskt, att ingen annan har tillgång till den. Så genom att eliminera mellanleden och ge den direkt till dig gör jag att informationen som FBI har blir värdelös, deras valuta devalveras. Jag förstår att det här på et individuellt plan är helt symboliskt. Men om 300 miljoner människor i USA började göra detta skulle vi behöva bygga om hela vårt underrättelseväsende från grunden. Det skulle helt enkelt inte fungera om alla delade med sig av allt. Och vi närmar oss det.

När jag påbörjade det här projektet tittade folk på mig och sa "Varför skulle du vilja berätta för hela världen vad du gör, var du är? Varför lägger du upp de här bilderna?" Det var i en tidsålder innan folk twittrade överallt och 750 miljoner människor uppdaterade statusrader och puffade varandra. Så på ett sätt är jag glad att jag är helt överflödig. Jag håller fortfarande på med det här projektet, men det är redan överflödigt, eftersom vi alla gör det. Det här är något vi alla gör dagligen, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Vi skapar våra egna arkiv och så vidare.

Och vet ni vad, några av mina vänner har hela tiden sagt: "Du är bara paranoid. Varför håller du på med det här? Det är ingen som faktiskt tittar. Det finns ingen som bryr sig om det." Så en av sakerna jag gör är att gå igenom mina serverloggar väldigt noggrant. Det handlar ju om övervakning. Jag kontrollerar vilka som kontrollerar mig. Och jag har hittat de här: Det här är några av mina exempelloggar. Bara små delar, men ni kan se några saker här. Jag har rensat lite så att det ska bli lättare att läsa. Här kan ni se att Homeland Security tycker om att kika in -- Department of Homeland Security. Ni kan se att National Security Agency också tittar förbi. Jag har faktiskt flyttat in nära dem nu. Jag bor praktiskt taget granne med dem. Central Intelligence Agency. (CIA) Executive Office of the President. Jag vet inte varför de tittar på min hemsida, men de gör det. Jag tror att de uppskattar konst. Jag tycker det är bra att det finns de som uppskattar konst i dessa myndigheter.

Så jag får tacka så mycket. Det uppskattas.

(Applåder)

(Bruno Guissani: Hasan, jag är nyfiken. Du sa. "Nu görs allt automatiskt genom min iPhone." men du tar väl själv bilderna och lägger upp information, så hur mycket tid tar det per dag?

HE: Nästan ingen alls. Det är inte annorlunda än att skicka ett sms. Det är inte annorlunda än att kolla sin mail. Det är en av de saker vi klarade oss bra utan när vi inte behövde göra det. Det är dagens samhälle. Jag menar, när vi uppdaterar vår status så funderar vi inte på hur lång tid det kommer att ta. Det handlar bara om att trycka ett par gånger på min telefon, skicka, och så är det klart. Allt är automatiserat i andra ändan.

BG: Om du befinner dig där det inte finns täckning, får FBI spel då?

HE: Den stannar vid den sista punkten jag hade kontakt vid. Den håller fast vid min senaste position. Om jag är på en tolvtimmars flygresa kommer du att se flygplatsen jag lyfte från.

BG: Hasan, tack så mycket! (HE; Tack själv!)

(Applåder)