Faith Jegede: Vad jag har lärt mig av mina autistiska bröder

Idag har jag bara en önskan. Snälla, säg inte att jag är normal.

Nu ska jag presentera mina bröder för er. Remi är 22, lång och väldigt stilig. Han är stum, men han förmedlar glädje på ett sätt som de bästa talarna inte klarar av. Remi vet vad kärlek är. Han delar med sig av den villkorslöst och oberoende av situation. Han är inte girig. Han ser inte hudfärg. Han bryr sig inte om religion, och fatta det här: Han har aldrig ljugit. När han sjunger sånger från vår barndom, och försöker sig på texter som inte ens jag kan minnas, påminner han mig om en sak: hur lite vi vet om medvetandet, och hur underbart det okända måste vara.

Samuel är 16. Han är lång. Han är väldigt stilig. Han har ett oklanderligt minne. Fast minnet är selektivt. Han minns inte om han stal min chokladkaka, men han minns årtalet för när varje sång på min iPod släpptes, samtalen vi hade när han var fyra, att han kissade på min arm under det allra första avsnittet av Teletubbies, och Lady Gagas födelsedag.

Visst låter de otroliga? Men de flesta håller inte med. Och faktum är, att eftersom deras hjärnor inte passar in i vad samhället anser vara normalt, förbises de ofta och blir missförstådda.

Men något som glatt mitt hjärta och styrkt min själ är, att även fast det var så, fast de inte sågs som vanliga, kunde det bara betyda en sak: att de var utöver det vanliga-- autistiska och utöver det vanliga.

För er som är inte är insatta i begreppet "autism" är det en komplicerad avvikelse i hjärnfunktionen som påverkar social kommunikation, inlärning och ibland fysiska förmågor. Det yttrar sig olika hos olika individer, och det är därför Remi är så olik Sam. Och var tjugonde minut, över hela världen, diagnosticeras en ny person med autism, och fastän det är en av de snabbast ökande utvecklingsstörningarna i världen, finns det ingen känd orsak och inget botemedel.

Jag kommer inte ihåg den första gången jag stötte på autism, men jag kan inte minnas en enda dag utan autism. Jag var bara tre år gammal när min bror föddes, och jag var så upprymd över att ha en ny varelse i mitt liv. Efter några månader insåg jag att han var annorlunda. Han skrek mycket. Han ville inte leka som de andra bebisarna, och faktum är att han inte verkade vara det minsta intresserad av mig. Remi levde och härskade i sin egen värld, med sina egna regler, och han fann nöje i de minsta saker, som att rada upp bilar runt rummet och stirra på tvättmaskinen och äta allt han kom åt. Och när han blev äldre, blev han ännu mer annorlunda, och skillnaderna blev mer uppenbara. Men bortom raseriutbrotten och frustrationen och den aldrig sinande hyperaktiviteten fanns någonting verkligen unikt: en ren och oskyldig karaktär, en pojke som såg världen utan förutfattad meningar, en människa som aldrig hade ljugit. Utöver det vanliga.

Jag kan inte förneka att det har varit en del utmanande stunder i min familj, stunder då jag önskat att de var precis som jag. Men då börjar jag tänka på vad de lärt mig om individualitet och kommunikation och kärlek, och jag inser att det här är saker som jag inte skulle vilja byta ut mot normalitet. Normalitet förbiser den skönhet som skillnader ger oss och det faktum att vi är olika betyder inte att en av oss är fel. Det betyder bara att det finns en annan typ av rätt. Och om jag kunde kommunicera bara en sak till Remi och till Sam och till er, skulle det vara att du inte behöver vara normal. Du kan vara utöver det vanliga. För autistiska eller inte, de skillnader som vi har-- Vi har en gåva! Alla har en gåva inom oss, och ärligt talat, strävan efter normalitet är det slutgiltiga offrandet av potential. Chansen till storhet, framsteg och förändring dör i samma ögonblick som vi försöker att vara som någon annan.

Så snälla -- Säg inte att jag är normal. Tack. (Applåder) (Applåder)