Eythor Bender demonstrerar mänskliga exoskelett

Jag vill att ni föreställer er en robot man kan bära på sig som ger övermänskliga förmågor, eller en annan som gör att rullstolsbundna kan stå och gå igen. Vi på Berkeley Bionics kallar dessa robotar exoskelett. De är inget annat än något du sätter på dig på morgonen, och de kommer ge dig extra styrka, och de kommer dessutom öka din hastighet, och de kommer, till exempel, hjälpa dig behålla balansen. Det är faktiskt den sanna integrationen av människa och maskin. Men inte bara det -- den kommer integrera och koppla upp dig mot universum och andra enheter som finns där ute.

Det här är inte bara taget ur luften. För att visa er vad det är vi jobbar med tänker jag börja med att tala om Amerikanska soldater, som i medeltal bär c:a 45 kilo på ryggen, och folk ber dem att bära ännu mer utrustning. Uppenbarligen, så leder detta till en del allvarliga komplikationer -- ryggskador, 30 procent av dem -- kroniska ryggskador. Så vi tänkte att vi skulle ta oss an den här utmaningen och skapa ett exoskelett som hjälper till med det här problemet. Så låt mig nu introducera HULC för er -- eller Human Universal Load Carrier (Mänskliga Universella Last Bäraren)

Soldat: Med exoskelettet HULC, kan jag bära 90 kilo genom varierad terräng i flera timmar. Dess flexibla design tillåter djupa hukningar, ålningar och rörelser som kräver stor smidighet. Den känner av vad jag vill göra, vart jag vill gå, och förstärker sen min styrka och uthållighet.

Eythor Bender. Vi är redo med vår industripartner att introducera den här enheten, det här nya exoskelettet detta år. Så det är på riktigt. Så, låt oss vända blicken mot de rullstolsbundna, något som jag särskilt brinner för. Det finns uppskattningsvis 68 miljoner människor som sitter i rullstol världen över. Där är c:a en procent av den totala populationen. Och det är faktiskt en ganska försiktig uppskattning. Vi pratar här om, ganska ofta, väldigt unga individer med ryggmärgsskador, som är i bästa delen av livet -- 20+, 30+, 40+ -- träffar en vägg och rullstolen är enda utvägen. Men det är också den åldrande befolkningen som flerdubblas i antal. Och den enda utvägen, i stort sätt -- när det handlar om en stroke eller andra förvecklingar -- är rullstolen. Och så har det sett ut de senaste 500 åren, sen dess, måste jag säga, väldigt lyckade lansering. Så vi tänkte att vi skulle börja med att påbörja ett helt nytt kapitel när det gäller mobilitet. Låt mig nu introducera eLEGS för er som här bärs av Amanda Boxtel som för 19 år sedan fick en ryggmärgsskada, och på grund av det har hon inte kunnat gå på 19 år, tills nu.

(Applåder)

Amanda Boxtel: Tack.

(Applåder)

EB: Som jag sa, Amanda har på sig våra eLEGS. De har sensorer -- det är totalt icke-invasiva sensorer, i kryckorna, som sänder signaler tillbaka till våran inbyggda dator som sitter här på hennes rygg. Det finns batteripack här också som ger ström till motorer som sitter både vid hennes höfter, och vid hennes knäleder, och förflyttar henne framåt på ett väldigt jämt och naturligt sätt.

AB: Jag var 24 år gammal på toppen av min karriär när jag vurpade i skidbacken och slog en volt som paralyserade mig. På bråkdelen av en sekund förlorade jag all känsla och rörlighet under midjan. Inte långt efteråt, skred en doktor in i min sjukrum, och sa, "Amanda, du kommer aldrig gå igen." Och det var 19 år sedan. Han berövade varje strimma av hopp från min själ. Adaptiv teknologi har sen dess möjliggjort för mig att lära mig åka slalom igen, att klättra i berg och till och med handcykla. Men ingenting har någonsin uppfunnits som gör att jag kan gå, fram tills nu.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

EB: Som ni kan se, har vi teknologin, och vi har forum att sätta oss ner och diskutera med er. Det ligger i våra händer, och vi har all potential att kunna förändra liven för framtida generationer -- inte bara för soldater, eller för Amanda här och alla rullstolsbundna, utan för alla.

AB: Tack.

(Applåder)