Evgeny Morozov: Är Internet det Orwell fruktade?

God morgon. Jag tror att jag, som tjurig östeuropé, togs hit för att spela pessimisten den här morgonen. Så ni får ha lite tålamod med mig. Nå, jag kommer från den före detta Sovjetrepubliken Belarus, och det är, som en del av er kanske vet, inte direkt någon oas av liberal demokrati. Så det är därför jag alltid har varit fascinerad av hur teknologi faktiskt kunde förvandla och öppna upp auktoritära samhällen som vårt.

Så, jag håller på att ta examen, och eftersom jag känner mig väldigt idealistisk, beslutar jag mig för att gå med i en icke-statlig organisation som faktiskt använde sig av nya medier för att främja demokrati och mediereform i stora delar av gamla Sovjetunionen. Men, till min överraskning, upptäckte jag att diktaturer inte raseras så lätt. Somliga av dem överlevde faktiskt utmaningen, och en del blev ännu mer förtryckande.

Så det var då min idealism tog slut och jag bestämde mig för att säga upp mig från den icke-statliga organisationen och faktiskt studera hur internet kunde hämma demokratisering. Nu måste jag säga er att det här har aldrig varit någon vidare populär ståndpunkt. Och den har förmodligen inte riktigt gått hem än hos en del av er som sitter i den här publiken. Den var aldrig vidare populär bland politiska ledare, särskilt de i USA som av någon anledning trodde att de nya medierna skulle kunna åstadkomma det missiler inte kunde. Det vill säga, att främja demokrati på svåra platser där allt annat redan prövats och misslyckats. Och till 2009 tror jag att den här nyheten äntligen har nått Britannien. Så jag borde nog skriva upp Gordon Brown på den här listan, också.

Dock finns ett grundläggande resonemang om logistik som har drivit en stor del av den här debatten. Eller hur? Så om du tittar tillräckligt noga kommer du att upptäcka att mycket av det här handlar om ekonomi. Cyberutopisterna uppger att, liksom faxmaskiner och kopiatorer gjorde på 80-talet, har bloggar och sociala nätverk radikalt transformerat protesterandets ekonomi. Så folk skulle oundvikligen göra uppror. Enkelt uttryckt kan man säga att antagandet än så länge har varit att om folk kan koppla upp sig, att om du ger dem tillräckligt med apparater, så blir resultatet oundvikligen demokrati.

Och i ärlighetens namn har jag aldrig riktigt köpt det här resonemanget, dels eftersom jag aldrig tidigare sett tre amerikanska presidenter vara eniga med varandra om någonting. (Skratt) Men, vet ni, utöver det finner man vid närmare eftertanke att logiken bakom det här resonemanget är vad jag kallar iPod-liberalism. Här antar vi att varenda iranier eller kines som råkar ha och älska sin iPod också älskar liberal demokrati. Och återigen så tror jag inte att det stämmer riktigt.

Men jag tror att ett mycket större problem med det här är at den här logiken -- att vi borde släppa ner iPods, inte bomber -- jag menar, det skulle vara en spännande titel på Thomas Friedmans nya bok. (Skratt) Men det har sällan varit ett gott tecken, eller hur? Så, det större problemet med den här logiken är att det blandar ihop teknologins avsedda bruk med hur folk faktiskt använder den. De av er som tror att nya medier och internet på något sätt kan hjälpa oss förhindra folkmord kan bara se på Rwanda. På 90-talet var det faktiskt två radiostationer där som stod för främjandet av mycket av det etniska hatet ända från början.

Men även bortom det exemplet, om vi åter betraktar internet, kan man faktiskt se att en del regimer är mästare på att utnyttja cyberrymden i propagandasyfte. Eller hur? Och de bygger nu upp vad jag kallar "spinternet". Alltså "spin", eller en vinklad bild av verkligheten, i kombination med internet. Så olika regeringar, från den ryska till den kinesiska och den iranska, tar faktiskt och anlitar, tränar och betalar bloggare för att skriva ideologiska kommentarer och en massa ideologiska blogginlägg om känsliga politiska frågor. Eller hur?

Så man kan fråga sig varför i hela fridens namn de gör så. Varför har de med cyberrymden att göra? Jo, min teori är att det sker därför att censuren på många platser i världen faktiskt är mindre effektiv än många av er tror. Så fort du skriver någonting kritiskt på en blogg kommer det, även om meddelandet tas bort med en gång, att spridas till tusentals andra bloggar. Så ju mer man blockerar det, desto mer uppmanas folk till att faktiskt undvika censuren och därmed vinna i den här katt- och råttaleken. Så det enda sättet att kontrollera det här meddelandet är faktiskt att försöka vinkla det och anklaga alla som har skrivit någonting kritiskt för att vara, till exempel, CIA-agenter.

Och, återigen, det här händer rätt ofta. Bara för att ge er ett exempel på hur det fungerar i Kina, till exempel. Det var en stor incident i februari, 2009, som kallades för "Undvik Katten". Och jag skall ge en kort sammanfattning för de av er som inte känner till den här incidenten. Så det som hände var att en 24-årig man, en kinesisk man, dog i fängsligt förvar. Och polisen sa att det hände därför att han lekte kurragömma, eller "undvik katten" som man säger på slang i Kina, med andra fångar, och slog sitt huvud i väggen. Det var många kinesiska bloggare som inte var tillfredsställda med den här förklaringen.

Så de började genast skriva en massa kritiska kommentarer. Faktum är att QQ.com, som är en populär kinesisk hemsida, hade 35 000 kommentarer om det här inom loppet av några timmar. Men se'n gjorde myndigheterna någonting väldigt smart. Istället för att försöka radera de här kommentarerna tog de och nådde ut till bloggarna. Och de sa i princip "Hörni, vi skulle vilja att ni blir internetutredare." Så 500 personer ansökte och fyra valdes till att faktiskt besöka anstalten i fråga och därmed inspektera den och sedan blogga om den. Inom några dagar var hela incidenten bortglömd, vilket aldrig skulle ha hänt om de helt enkelt försökt att blockera innehållet. Människor hade fortsatt prata om det i flera veckor.

Och det här passar faktiskt in i en annan intressant teori om vad som händer i auktoritära stater och i deras cyberrymder. Det här är vad statsvetenskapsmän kallar auktoritär debatt. Och det händer när regeringar faktiskt når ut till sina kritiker och låter dem interagera med varandra på nätet. Vi får ofta för oss att det här på något sätt kommer att skada dessa diktaturer, men i många fall gör det dem bara starkare. Och du kanske undrar varför. Jag ska ge er en väldigt kort lista med anledningar till att auktoritär debatt faktiskt kan hjälpa diktatorerna.

Och den första anledningen är mycket enkel. De flesta av dem bedriver sin verksamhet i ett totalt informationsvakuum. De har egentligen inte de data de behöver för att identifiera hot mot regimen. Så det gynnar dem att uppmuntra folk att faktiskt gå in på nätet och dela med sig av information och data på bloggar och wikis för annars kommer lågt tillsatta byråkrater och företag att fortsätta med att dölja vad som egentligen händer i landet, eller hur? Så ur den här synvinkeln är det jättebra att bloggar och wikis producerar kunskap.

För det andra, att involvera allmänheten i beslutsfattningsprocessen är också jättebra därför att det tillåter en att sprida ut skulden när ett beslut visar sig ha varit dåligt. Därför att de kan säga, "Hörni, vi frågade er, vi rådslog med er, ni röstade på det. Ni skrev det på första sidan av era bloggar. Ja, så egentligen är det ni som bär skulden för det här."

Och till slut: Syftet med alla försök till att skapa en auktoritär debatt är i regel att öka de här regimernas legitimitet, både på hemmafronten och internationellt. Så att bjuda in folk till alla sorters offentliga forum, att låta dem ta del i beslutsfattningsprocessen, är faktiskt jättebra. Därför att det som händer då är att du faktiskt kan peka på det här initiativet och säga, "Tja, vi håller på med demokrati. Vi håller på med ett forum."

Bara som ett exempel kan nämnas att det finns en region i Ryssland där man just nu involverar befolkningen i formandet av regionens strategi fram till år 2020. Okej? Så de kan gå in på nätet och dela med sig av idéer om hur regionen skulle kunna se ut år 2020. Jag menar, alla som har varit i Ryssland vet att man inte ens lagt upp planer för den kommande månaden. Så bara för att man låter folk vara med och planera fram till år 2020 kommer inte det nödvändigtvis att ändra någonting. Därför att diktatorerna är fortfarande de som bestämmer agendan.

Bara för att ge er ett exempel från Iran: Vi har all hört om Twitter-revolutionen som skedde där. Men om du tittar tillräckligt noggrant kommer du faktiskt att upptäcka att många av nätverken och bloggarna, och Twitter och Facebook, faktiskt fungerade. De kanske har blivit långsammare, men aktivisterna hade fortfarande till dem och uppger faktiskt att tillgång till dem faktiskt är jättebra för många auktoritära stater. Och det är jättebra därför att de kan samla in offentlig information.

Förr tog det veckor, om inte månader, att förstå hur iranska aktivister tog kom i kontakt med varandra. Nu kan du faktiskt ta reda på hur de kommunicerar genom att kolla in deras Facebook-sidor. Jag menar, KGB - och inte bara KGB - brukade tortera folk för att få fram den här informationen. Nu finns den på nätet. (Skratt)

Men jag tror att det allra allvarligaste konceptuella snedsteget som cyberutopisterna har gjort är i frågan om digitala infödingar; folk som är uppväxta på nätet. Vi hör ofta om cyberaktivism, om hur folk blir mer aktiva tack vare internet. Sällan hör vi talas om cyberhedonism, till exempel, hur folk blir mer passiva. Varför? Därför att de av någon anledning antar att internet kommer att bli en katalysator för förändring som kommer att få ut unga människor på gatorna, men egentligen är det kanske ett nytt opium för massorna som kommer att få samma människor att stanna på sina rum och ladda ner pornografi. Det är inte en möjlighet som man tänker på vidare ofta.

Så för varje digital rebell som gör uppror på Teherans gator kan det även finnas två digitala fångar som faktiskt bara gör uppror i World of Warcraft. Och det här är realistiskt. Och det är ingenting fel med det därför att internet har öppnat många nya möjligheter för dessa ungdomar. Och det spelar en helt annan social roll för dem.

Om du tittar på några av undersökningarna om hur unga människor faktiskt gynnas av internet så kommer du att se att andelen av ungdomar i Kina, till exempel, vars sexliv faktiskt har vidgats på grund av internet, är tre gånger så stor som i USA. Så det spelar en social roll, men det kanske inte nödvändigtvis leder till politiskt engagemang.

Så jag brukar tänka på det som en hierarki av cyberbehov i rymden. Ett koncept som jag stulit rakt av från Abraham Maslow. Men idén här är att när vi kopplar upp en rysk by till nätet kommer det som får dem att vilja använda internet inte att vara rapporter från Human Rights Watch. Det kommer att vara porr, Sex and the City, eller kanske roliga kattfilmer. Så det här är någonting man måste ta till sig.

Så vad borde vi göra åt saken? Jag tror att vi måste sluta tänka på antalet iPods per capita, och börja tänka på nya sätt på vilka vi kan öppna upp fler möjligheter för intellektuella personer, oliktänkande, internationella ideella organisationer och civila medborgare. Därför att med tanke på vad som har hänt fram tills idag, med "spinternet" och auktoritär debatt, så finns det en stor risk att dessa röster inte kommer att höras. Så jag tror att vi borde lägga några av våra utopiska antaganden åt sidan och faktiskt börja göra någonting åt saken. Tackar. (Applåder)