Eve Ensler: Plötsligt, min kropp

Under en lång tid, var det jag och min kropp. Jag var sammansatt av berättelser, av begär, av strävanden, av önskningar för framtiden. Jag försökte att inte bli ett resultat av mitt våldsamma förflutna, men separationen som redan hade inträffat mellan mig och min kropp, var ett rätt så tydligt resultat. Jag försökte alltid bli någonting, någon. Jag existerade bara i de där försöken. Min kropp var ofta i vägen.

Jag var ett svävande huvud. Under många år bar jag faktiskt bara hattar. Det var ett sätt att hålla huvudet på plats. Det var ett sätt att positionera mig själv. Jag var rädd att om jag tog av mig hatten, skulle jag inte finnas här längre. Jag hade faktiskt en terapeut som en gång sa till mig "Eve, du har kommit hit i två år, och för att vara ärlig så har det aldrig slagit mig att du har en kropp." Hela den här tiden bodde jag i stan, eftersom jag, för att vara ärlig, var rädd för träd. Jag fick aldrig några barn för huvuden kan inte föda. Barn kommer ju inte ut ur munnen.

Eftersom jag inte hade någon referenspunkt för min kropp, började jag fråga andra kvinnor om deras kroppar -- i synnerhet deras vaginor, för jag trodde att vaginor var rätt så viktiga. Detta fick mig att skriva "Vaginamonologerna" som fick mig att tvångsmässigt och oupphörligt prata om vaginor närhelst jag kunde. Jag gjorde det inför många främlingar. På scenen en kväll, klev jag in i min vagina. Det var en extatisk upplevelse. Den skrämde mig, laddade mig, och sedan blev jag en driven person, en driven vagina.

Jag började se min kropp som ett ting, en sak som kunde röra sig fort, som en sak som kunde åstadkomma andra saker, många saker, allt på en gång. Jag började se min kropp som en iPad eller en bil. Jag körde den och krävde saker från den. Den hade inga gränser, den var oövervinnelig. Den skulle erövras och bemästras, som jorden själv. Jag brydde mig inte om den; nej, jag organiserade och styrde den. Jag hade inget tålamod med min kropp; jag piskade den i form. Jag var girig. Jag tog mer än min kropp kunde ge. Om jag var trött drack jag mer espresso. Om jag var rädd tog jag mig till ännu farligare platser.

Och visst, det fanns stunder då jag uppskattade min kropp, på samma sätt som en misshandlande förälder ibland kan ha stunder av godhet. Min far var riktigt snäll mot mig, till exempel på min 16-årsdag. Jag hörde folk mumla då och då att jag borde älska min kropp, så jag lärde mig göra det. Jag var vegetarian, jag var nykter, jag rökte inte. Men allt detta var bara ett mer sofistikerat sätt att manipulera min kropp -- en ytterligare separation, som att plantera ett grönsaksland på motorvägen.

Som ett resultat av att jag talade så mycket om min vagina, började många kvinnor berätta för mig om sina -- deras berättelser om sina kroppar. Dessa berättelser tvingade mig runt världen, och jag har varit i fler än 60 länder. Jag har hört tusentals berättelser. Och jag måste bara säga, det fanns alltid den där stunden då kvinnor delade med sig till mig om ögonblicket då de separerade från sina kroppar -- när de lämnade hemmet. Jag fick höra om kvinnor som ofredats i sina sängar, piskats i sina burkor, lämnats att dö på parkeringsplatser, bränts med syra i sina kök. En del kvinnor tystnade och försvann. Andra blev rasande, drivna maskiner som jag.

Mitt i mitt resande fyllde jag 40 och började hata min kropp, vilket faktiskt var ett framsteg, eftersom min kropp åtminstone existerade tillräckligt för att hata. Min mage -- det var min mage jag hatade. Den var beviset på att jag inte hade räckt till, att jag var gammal och inte fantastisk och inte perfekt och inte passade in i den förutbestämda mallen. Min mage var beviset på att jag hade misslyckats, att den hade svikit mig, att den var trasig. Mitt liv kom att handla om att bli av med den och fundera på att bli av med den. Det blev faktiskt så extremt att jag skrev en pjäs om det. Men ju mer jag pratade om det, desto mer objektifierad och fragmenterad blev min kropp. Den blev underhållning, en ny sorts handelsvara, något jag sålde.

Då tog jag mig någon annanstans. Jag gick utanför det jag trodde att jag visste. Jag åkte till Demokratiska republiken Kongo. Och fick höra berättelser som krossade alla de andra berättelserna. Jag hörde berättelser som tog sig in i min kropp. Jag hörde om en liten flicka som inte kunde sluta kissa ner sig eftersom så många vuxna soldater hade pressat sig in i henne. Jag hörde en 80-årig kvinna vars ben brutits och dragits ur led och vridits upp på hennes huvud för att soldaterna våldtog henne på det viset. Det finns tusentals sådana berättelser. Många kvinnor hade hål i sina kroppar -- hål, fistlar -- som var krigets våld -- hål i deras själars tyg. Dessa berättelser fyllde mina celler och nerver. Och för att vara ärlig, så slutade jag sova i tre år.

Alla berättelserna började flyta ihop. Våldtäkten av jorden, plundringen av mineraler, förstörelsen av vaginor -- inga av dessa var skilda längre från varandra eller från mig. Milis våldtog sexmånaders spädbarn så att länder långt borta skulle kunna komma åt guld och coltan till sina iPhones och datorer. Min kropp hade inte bara blivit en driven maskin, den var nu också ansvarig för förstörelsen av andra kvinnors kroppar i sin galna strävan att tillverka fler maskiner för att stötta farten och effektiviteten hos min maskin.

Sedan fick jag cancer -- eller fick reda på att jag hade cancer. Det anlände som en accelererande fågel som kraschar mot ett fönster. Plötsligt hade jag en kropp, en kropp som var stucken, petad på och punkterad, en kropp som skurits vidöppen, en kropp som fått organ borttagna, förflyttade, ommöblerade och återuppbyggda, en kropp som hade scannats, som hade tuber nedstuckna i sig, en kropp som brände av kemikalier. Cancern sprängde frånkopplingens mur. Plötsligt förstod jag att krisen i min kropp, var krisen i världen, och den hände inte senare, den hände nu.

Plötsligt var min cancer en cancer som fanns överallt, grymhetens cancer, girighetens cancer, cancer som tar sig in i människor som bor nära kemikaliefabriker -- och de är ofta fattiga -- cancer i kolgruvearbetarnas lungor, cancer av stressen att inte åstadkomma tillräckligt mycket, begravda traumans cancer, cancern i burhöns och förorenade fiskar, cancern i kvinnors livmödrar efter att ha våldtagits, cancern som finns överallt på grund av vår ovarsamhet.

I sin nya, visionära bok "New Self, New World" säger författaren Philip Shepherd "Om du är separerad från din kropp, är du också separerad från världens kropp, som då förefaller vara något annat än du, eller separerat från dig, snarare än att vara det levande kontinuum som du tillhör." Innan cancern, var världen något annat. Det var som att jag levde i en stillastående damm och cancern sprängde stenblocket som separerade mig från det stora havet. Nu simmar jag i det. Nu ligger jag i gräset, gnider min kropp mot det, och jag älskar leran på mina ben och fötter. Nu gör jag en daglig pilgrimsvandring till en särskild tårpil vid Seine, och jag törstar efter de gröna fälten i bushen utanför Bukavu. Och när det regnar riktigt hårt, skriker jag och springer i cirklar.

Jag vet att allting är sammankopplat, och att ärret som löper nedför min bröstkorg är märken efter jordbävningen. Och jag är där med tre miljoner människor på Port-au-Princes gator. Och elden som brinner i mig på dag tre av sex dagars cellgiftsbehandling är elden som brinner i världens skogar. Jag vet att varbölden som växte runt mitt operationssår, ett halvt kilo var, är den förorenade Mexikanska gulfen, och det fanns oljedränkta pelikaner inne i mig och döda flytande fiskar. Och katetrarna de tryckte in i mig utan tillräcklig bedövning fick mig att skrika på samma sätt som jorden skriker på grund av all borrning.

Under min andra cellgiftsbehandling blev min mamma svårt sjuk så jag åkte för att träffa henne. Och i sammankopplingens namn, var det enda hon ville innan hon dog, att föras hem till hennes älskade Mexikanska gulf. Så vi förde henne hem, och jag bad för att oljan inte skulle sköljas upp på hennes strand innan hon dog. Tacksamt nog gjorde den inte det. Och hon dog stilla på sin favoritplats.

Några veckor senare var jag i New Orleans, och en vacker, andlig vän sa att hon ville ge mig healing. Jag kände mig hedrad. Så jag åkte till hennes hus, det var morgon, och New Orleans morgonsol silade genom gardinerna. Min vän förberedde en stor skål, och jag sa "Vad är det?" Hon sa "Det är för dig. Blommorna gör det vackert, och honungen gör det sött." Jag sa "Men vattnet då?" Och i sammankopplingens namn sa hon "Åh, det är Mexikanska gulfen." Och jag sa "Såklart att det är." De andra kvinnorna anlände och de satt i en ring, och Michaela badade mitt huvud i det heliga vattnet. Hon sjöng -- hela hennes kropp sjöng. Och de andra kvinnorna sjöng, och de bad för mig och min mor.

När det varma gulfvattnet sköljde över mitt nakna huvud insåg jag att det i sig hade det bästa och det sämsta av oss. Det var girigheten och hänsynslösheten som ledde till borrexplosionen. Det var alla lögner som sades före och efter. Det var honungen i vattnet som gjorde det sött, det var oljan som gjorde det sjukt. Det var mitt huvud som var kalt och nu bekvämt utan en hatt. Det var mitt hela själv som smälte ner i Michaelas famn. Det var tårarna som inte gick att skilja från gulfen som rann nedför min kind. Det var att äntligen vara i min kropp. Det var sorgen som tagit så länge. Det var att hitta min plats och det enorma ansvar som följer med sammankoppling. Det var det fortsatta ödeläggande kriget i Kongo, och världens likgiltighet. Det var de kongolesiska kvinnorna som nu reser sig. Det var min mamma som lämnade mig just i det ögonblick då jag föddes. Det var insikten om att jag kommit väldigt nära att dö -- på samma sätt som jorden, vår moder, bara knappt håller ut, på samma sätt som 75 procent av planeten knappt klarar sig, på samma sätt som det finns ett recept för överlevnad.

Det jag lärde mig är att det har att göra med uppmärksamhet och resurser som alla förtjänar. Det var kämpande vänner och en kärleksfull syster. Det var kloka läkare och avancerad medicin och kirurger som visste vad de ska göra med sina händer. Det var underbetalda och kärleksfulla sjuksköterskor. Det var magiska helare och aromatiska oljor. Det var människor som kom med trollformler och ritualer. Det var att ha en vision för framtiden och något att kämpa för, för jag vet att den här kampen inte är min egen. Det var en miljon böner. Det var tusen halleluja och en miljon om-mantran. Det var en massa ilska, galen humor, mycket uppmärksamhet, illgärningar. Det var energi, kärlek och glädje. Det var alla dessa saker. Det var alla dessa saker. Det var alla dessa saker i vattnet, i världen, i min kropp

(Applåder)