Esther Duflo: Sociala experiment för att bekämpa fattigdom

Så här är det: jag är kort, jag är fransk, jag har en ganska stark fransk brytning. Det kommer att stå klart inom kort.

Men tillbaka till verkligheten, och någonting som ni alla känner till. Jag misstänker att många av er skänkte någonting till människorna på Haiti tidigare i år. Och där finns något annat som ni nog undermedvetet också vet att varje dag dör 25 000 barn av orsaker som enkelt skulle kunna förhindras. Det motsvarar en Haiti-jordbävning var 8:e dag. Och jag misstänker att många av er gav någonting för att bekämpa det problemet också, men av något skäl sker det inte med samma intensitet.

Varför då? Här är ett tankeexperiment för er. Anta att du har ett par miljoner dollar som du har samlat in. Kanske är du politiker i ett utvecklingsland, och du har en budget att spendera; du vill spendera den på de fattiga. Vad gör du? Tror du på människorna som säger till dig att allt som behövs är att vi spenderar pengar, att vi vet hur man eliminerar fattigdom, vi behöver bara göra mer? Eller tror du på de människor som säger att bistånd kommer inte att göra nytta, tvärtemot så kanske det gör skada, det kommer att göda korruption, beroende, etc.? Eller så kanske du studerar historien. Trots allt har vi spenderat miljarder dollar på bistånd. Kanske tittar du på historien och ser om det har gjort någon nytta.

Och sorgligt nog så vet vi inte. Och värst av allt, vi kommer aldrig att veta. Och orsaken är den -- ta Afrika som exempel -- Afrika har fått mycket bistånd: Det är de blå staplarna. Och BNP i Afrika har inte ökat mycket. OK. Men hur vet vi vad som skulle ha hänt utan bistånd? Kanske skulle det varit mycket värre. Eller kanske hade det t.o.m. varit bättre. Vi har ingen aning. Vi har ingen kontrollgrupp att jämföra mot. Det finns bara ett Afrika.

Så vad gör du? Ger pengarna och hoppas och ber att det leder till något bra? Eller fokuserar du på ditt vardagliga liv och låter jordbävningen fortsätta att hända var åttonde dag? Saken är, om vi inte vet huruvida vi gör någon nytta, så är vi inte bättre än de medeltida läkarna och deras iglar. Ibland blir patienten bättre, ibland dör hon. Beror det på iglarna? Eller något annat? Vi vet inte.

Så här kommer några andra frågor. De är mindre frågor, men inte så små. Vaccinering, det är det billigaste sättet att rädda ett barns liv. Och världen har spenderat mycket pengar på det. GAVI och Gates Foundation ger båda mycket pengar till det. Och utvecklingsländerna själva har gjort stora ansträngningar. Och ändå är det varje år minst 25 miljoner barn som inte får de vaccinationer de borde. Det här är vad som kallas ett "sista-milen-problem". Teknologin finns där. Infrastrukturen finns där. Och ändå så händer det inte. Du har en miljon dollar. Hur använder du den miljonen för att lösa det här sista-milen-problemet?

Och här kommer en fråga till: Malaria. Malaria dödar nästan 900 000 människor varje år, de flesta av dem i Afrika söder om Sahara, de flesta av dem yngre än fem år. Det är faktiskt den största dödsorsaken för barn under fem år. Vi vet redan hur vi kan döda malaria, men en del människor kommer till dig och säger, "Du har dina miljoner. Kanske ska du köpa myggnät?" Myggnät är väldigt billiga. För 10 dollar kan du tillverka och leverera ett myggnät behandlat med myggmedel, och du kan lära någon att använda dem. De skyddar inte bara de människorna som sover under dem, utan de har också smittbegränsande effekter. Om hälften av ett samhälle sover under myggnät så tjänar även den andra halvan på det tack vare att smittspridningen begränsas. Och ändå så sover bara ¼ av barn i riskzonen under myggnät. Samhällen borde vara villiga att subventionera näten, ge bort dem gratis, eller t.o.m. betala människor för att använda dem p.g.a. anti-spridningseffekten. "Vänta lite!", säger andra människor. "Om man ger nät gratis, så sätter inte människor samma värde på dem. De kommer inte att använda dem, eller i alla fall inte som myggnät, kanske som fisknät." Så vad gör du? Ger näten gratis för att maximera spridningen? Eller låter du människor betala så att du kan vara säker på att de verkligen sätter värde på dem? Hur kan du veta?

Och en tredje fråga: Utbildning. Kanske är det lösningen. Kanske ska vi skicka barn till skolan. Men hur gör man det? Anställer lärare? Bygger mer skolor? Tillhandahåller skollunch? Hur vet man?

Så här är grejen. Jag kan inte besvara den stora frågan, huruvida bistånd gör nytta eller inte, men dessa tre frågor, de kan jag besvara. Det är inte medeltiden längre. Det är 2000-talet. Och under 1900-talet, revolutionerade randomiserade, kontrollerade experiment medicinforskningen genom att göra det möjligt att skilja mellan läkemedel som fungerar och läkemedel som inte fungerar. Och man kan göra samma randomiserade, kontrollerade experiment för social policy. Man kan låta social innovation genomgå samma rigorösa, vetenskapliga tester som vi gör med läkemedel. Och på så sätt kan man få bort gissningarna ur beslutsfattandet genom att veta vad som fungerar, vad som inte fungerar, och varför. Och jag ska ge er några exempel med dessa tre frågor.

Jag börjar med vaccinering. Det här är Udaipur-distriktet i Rajasthan, vackert. När jag började arbeta där, var ungefär en procent av barnen fullt vaccinerade. Det är illa, men det finns såna platser. Det beror inte på bristande tillgång. Vaccinerna finns där och de är gratis. Och det beror inte på att föräldrar inte bryr sig om sina barn. De barn som inte är vaccinerade mot mässlingen, om de får mässlingen kommer föräldrarna spendera tusentals rupees för att hjälpa dem. Så man får de här tomma bymottagningarna och trängsel på sjukhusen. Så vad är problemet? En del av problemt är helt säkert att människor inte till fullo förstår. Trots allt, också i det här landet florerar olika sorters myter och missuppfattningar kring vaccinering. Så om det är fallet så är det svårt -- att övertyga är verkligen svårt. Men kanske finns det också ett annat problem. Det är att gå från intention till handling. Anta att du är en mamma i Udaipur-distriktet i Rajasthan. Du måste gå ett par kilometer för att vaccinera dina barn. Och kanske möts du av detta när du kommer fram. Mottagningen är stängd, så du måste komma tillbaka. Och du är upptagen och har så många andra saker att göra, att du tenderar att skjuta upp och skjuta upp, och till slut så är det för sent. Om det är problemet, så är det mycket enklare för, A, vi kan göra det enkelt, och, B, vi kan kanske ge människor ett skäl att agera idag, istället för att vänta tills imorgon.

Dessa är enkla idéer, men vi var osäkra, så vi ville testa dem. Så vi gjorde ett randomiserat, kontrollerat experiment i 134 byar i Udaipur-distriktet. De blå punkterna är valda slumpmässigt. Vi gjorde det enkelt. Jag ska berätta strax. I de röda punkterna gjorde vi det enkelt och gav människor skäl att agera nu. De vita punkterna är jämförelser, inget ändrades. Så vi gjorde det enkelt genom att organisera månatliga fältläger där människor kan få sina barn vaccinerade. Och sen gör man det enkelt och ger ett skäl att agera nu genom att ge föräldrarna ett kilo linser för varje vaccinering. Ett kilo linser är inte mycket. Det kommer aldrig att övertyga någon att göra något som de inte vill göra. Å andra sidan, om problemet är att man tenderar att skjuta upp, så kanske det ger ett skäl att agera idag istället för senare.

Så vad kom vi fram till? Innan så är allt lika. Det är det fina med randomisering. Efter fältlägret, utan några andra ändringar, ökade vaccineringsgraden från sex procent till 17 procent. Syftande på full vaccinering. Det är inte illa. Det är en rejäl förbättring. Lägg till linserna och du når 38 procent. Så här har du svaret. Gör det enkelt och skänk ett kilo linser så sexdubblar du vaccineringsgraden. Nu kanske ni säger, "Det är inte hållbart. Vi kan inte hålla på att ge linser till människor." Det visar sig dock att det är en ekonomisk lapsus, för det är billigare att ge linser än att inte ge dem. Eftersom man måste betala sjuksköterskan oavsett, blir kostnaden per vaccinering lägre om man ger incitament än om man inte gör det.

Och hur är det med myggnät? Ska man ge dem gratis, eller ska man låta människor betala för dem? Så svaret beror på svaren på tre enkla frågor. En är: Om människor måste betala för myggnät, kommer de att köpa dem? Den andra är: Om jag ger bort myggnät gratis, kommer människor att använda dem? Och den tredje är: Minskar gratis myggnät benägenheten att betala för dem i framtiden? Den tredje är viktig för om vi tror att människor vänjer sig vid allmosor, så kanske det förstör marknaden när man distribuerar gratis nät. Det här är en debatt som har genererat mycket känslor och arg retorik. Det är mer ideologiskt än praktiskt, men det är egentligen en enkel fråga. Vi kan få svaret på den här frågan genom att genomföra ett experiment. Och flera experiment har alla fått samma resultat så jag kommer bara att prata om ett.

Och det här var i Kenya, där man åkte runt och distribuerade kuponger, rabattkuponger. Så att människor med sina kuponger kunde få myggnätet på det lokala apoteket. Och en del får 100% rabatt, och en del får 20% rabatt, och en del får 50% rabatt etc. Och nu kan vi se vad som händer. Så hur gick det med inköpen? Vad man kan se är att när människor måste betala för myggnät, faller täckningsgraden verkligen en hel del. Så även när det är delvis subventionerat -- tre dollar är inte hela kostnaden för ett myggnät. Och när man bara har försett 20% av befolkningen med myggnät, förlorar man anti-spridningseffekten. Det är inte bra. Andra grejen är, hur går det med användandet? De goda nyheterna är att de som har myggnät kommer att använda dem, oavsett hur de kom över dem. Om de fick det gratis använder de det. Om de fick betala för det använder de det. Och på lång sikt? På lång sikt, människor som fick gratis myggnät, erbjöds ett år senare att köpa ett myggnät för två dollar. Och människor som fått ett gratis var faktiskt mer benägna att köpa det andra än människor som inte fick ett. Så människor vänjer sig inte vid allmosor; de vänjer sig med nät. Kanske förtjänar de lite mer respekt.

Så det var näten. Du tänker, "Toppen Man vet hur man vaccinerar, man vet hur man sprider myggnät." Men vad politiker behöver är en uppsättning av alternativ. De måste veta: Av alla saker jag kan göra, vilket är det bästa sättet att uppnå mina mål? Så anta att ditt mål är att få barn att gå i skolan. Det finns så många saker man kan göra. Man kan betala för uniformer, man kan eliminera avgifter, man kan bygga toaletter, man kan ge flickor bindor, etc., etc. Så vad är bäst? På någon nivå tycker vi att alla de här sakerna borde fungera. Så räcker det, alltså, att intuitivt tro att de borde fungera för att genomföra dem? I affärsvärlden är det definitivt inte sättet man gör saker på.

Tänk t.ex. på varutransport. Innan kanalerna var uppfunna i Storbrittanien, före den industriella revolutionen, brukade varor transporteras i hästkärror. Och sen byggdes kanalerna, och med samma hästförare och samma häst, kunde man frakta tio gånger så mycket last. Så borde de ha fortsatt att dra varor på hästkärror, på marken? Varorna hade ju kommit fram förr eller senare... Om de hade gjort så, så hade det inte blivit någon industriell revolution. Så varför inte göra på samma sätt med social policy? Inom teknologi spenderar vi så mycket tid med inställningar, med experiment, att få fram det absolut billigaste sättet att göra någonting, så varför gör vi inte samma sak med social policy?

Med experiment, vad man kan göra är att besvara en enkel fråga. Anta att vi har 100 dollar att spendera på olika insatser. Hur många extra års utbildning får man för 100 dollar? Nu ska jag visa er vad vi får med olika utbildningsinsatser. Så de första är de gamla vanliga, anställa lärare, skollunch, skoluniformer, stipendier. Och de är inte illa. Era 100 dollar ger mellan ett och tre års extra utbildning. Saker som inte fungerar så bra är att muta föräldrar, eftersom så många barn redan går i skolan, så du kommer att spendera mycket pengar. Och här kommer det mest överaskande resutatet. Berätta för människor om fördelarna med utbildning. Det är väldigt billigt att göra. Så för varje 100 dollar man spenderar på det, får man 40 extra års utbildning. Och på platser där det finns mask, inälvsmask, bota barnen från det. Och för varje 100 dollar, får man nästan 30 års extra utbildning. Det här är inte det intuitiva. Det här är inte vad människor skulle ha gjort, men ändå, de här är programmen som fungerar. Vi behöver den typen av information. Vi behöver mer av den. Och sen behöver vi vägleda policybeslut.

Alltså, jag startade med ett stort problem som jag inte kunde besvara. Och jag delade upp det i mindre frågor, och jag har svaren till dessa mindre frågor. Och de är bra, vetenskapliga, robusta svar.

Så låt oss återvända till Haiti ett ögonblick. I Haiti dog omkring 200 000 människor. Faktiskt lite mer enligt de senaste beräkningarna. Och världens gensvar var bra. Två miljarder dollar utlovades bara under förra månaden. Så det är runt 10 000 dollar per dödsfall. Det låter inte så mycket när man tänker efter. Men om vi vore villiga att spendera 10 000 dollar för varje barn yngre än 5 år som dör så skulle det bli 90 miljarder dollar per år bara för det problemet. Och ändå så händer det inte. Varför inte? Jag tror att en del av problemet är att i Haiti, även om problemet är gigantiskt, på något sätt så förstår vi det, det är geografiskt begränsat. Ni ger era pengar till Läkare Utan Gränser, ni ger era pengar till "Partners in Health", och de skickar in läkare, och de skickar in timmer, och de flyger saker in och ut med helikoptrar. Problemet med fattigdom är annorlunda. För det första, det är till största delen osynligt. För det andra, det är gigantiskt. Och för det tredje, vi vet inte huruvida vi gör rätt saker. Det finns inget Alexanderhugg. Man kan inte flyga människor ut ur fattigdom. Och det är väldigt frustrerande.

Men se vad vi precis gjorde idag. Jag gav er tre enkla svar på tre frågor. Ge linser för att vaccinera människor, tillhandahåll gratis myggnät, maska av barn. Med vaccinering och myggnät kan man rädda ett liv för 300 dollar per räddat liv. Med avmaskning kan man få ett extra års utbildning för tre dollar. Så vi kan inte utplåna fattigdom än, men vi kan börja. Och kanske börjar vi i liten skala med saker som vi vet är effektiva.

Här är ett exempel på hur det här kan vara kraftfullt. Avmaskning. Maskar har svårt att hamna på löpsedlarna. De är inte vackra och de dödar ingen. Och ändå, när unga globala ledare i Davos visade siffrorna jag just gav er, startade de Deworm the World.. Och tack vare Deworm the World, och ansträngningar från många regeringar och stiftelser, blev 20 miljoner skolbarn avmaskade under 2009. Så den här typen av evidens är kraftfullt. Det kan leda till handling.

Så vi borde börja nu. Det kommer inte att bli enkelt. Det är en långsam process, Man måste fortsätta experimentera, och ibland måste ideologi ge vika för praktikaliteter. Och ibland fungerar någonting på ett ställe men inte på ett annat. Så det är en långsam process, men det finns ingen annan väg. Den här ekonomiska ansatsen som jag föreslår, är som 1900-talets medicin. Det är en långsam, betänksam process av upptäckter. Det finns ingen mirakelkur, men moderna läkemedel räddar miljoner liv varje år, och vi kan göra samma sak.

Och nu, kanske vi kan gå tillbaka till den större frågan som jag började med i inledningen. Jag kan inte säga er huruvida biståndet vi spenderat i det förflutna gjorde nytta, men vi kan komma tillbaka hit om 30 år och säga, "Vad vi har gjort, initierade verkligen förändring till det bättre." Jag tror vi kan, och jag hoppas att vi kommer att göra det.

Tack.

(Applåder)