Eric: Whitacre: En virtuell kör 2000 röster stark

Jag ville bli en rockstjärna Jag drömde om det, och det var allt jag drömde om. För att vara mer exakt, ville jag bli en popstjärna. Detta var på det sena 80-talet. Och mest av allt ville jag bli den femte medlemmen i Depeche Mode eller Duran Duran. Men de ville inte ha med mig. Jag läste inte noter, men jag spelade på synthar och trummaskiner. Och jag växte upp i en liten jordbruksort i norra Nevada. Och jag var säker på att det var så mitt liv skulle bli.

Och när jag for till college vid University of Nevada i Las Vegas, som artonåring blev jag förbluffad över att det inte fanns någon Popstjärnans A-Ö eller ens ett kandidatprogram med den inriktningen. Och körledaren där visste att jag sjöng och bjöd in mig till att gå med i kören. Och jag sa: "Ja, jag skulle älska det. Det låter toppen." Och jag lämnade rummet och sa: "Inte en chans." Körmänniskorna på min high school var rätt nördiga och det fanns inte en chans att jag skulle vilja ha något med dem att göra. Och ungefär en vecka senare, kom en vän till mig och sa: "Kom igen, du måste börja i kören. Mot slutet av terminen skall vi resa till Mexico, med allt betalt. Och sopranstämman är helt fylld av heta tjejer." Så jag tänkte att för Mexico och brudar kunde jag göra nästintill vadsomhelst.

Och jag gick till min första dag i kören och satte mig ned med basarna och tittade över axeln för att se vad de höll på med. Dom öppnade sina partitur, dirigenten slog in, och, pang, fyrade de av Kyriesatsen från Mozarts "Requiem". I hela mitt liv hade jag sett saker i svartvitt, och plötsligt var allting färglagt i chockerande Technicolor. Den mest omvandlande erfarenhet jag nånsin haft -- i detta enda ögonblick, att höra dissonansen och harmonin och människor som sjöng, människor förenade, den delade visionen. Och jag kände för första gången i mitt liv att jag var del av någonting större än mig själv. Och det fanns en hel del söta tjejer i sopranstämman, visade det sig.

Jag bestämde mig för att skriva ett stycke för kören ett par år senare som en present till den dirigent som hade förändrat mitt liv. Jag hade lärt mig att läsa noter då, eller höll sakta på att lära mig noter. Och det stycket blev utgivet och sen skrev jag ett annat stycke, som också blev utgivet. Och sen började jag dirigera, och det slutade med att jag tog en magistersgrad vid Julliard School. Och jag befinner mig nu i den osannolika positionen att stå framför alla er som en professionell klassisk tonsättare och dirigent.

Nåväl för ett par år sedan mejlade en vän till mig en länk, från YouTube, och sa: "Du måste se det här." Och det var en ung kvinna som hade laddat upp en fanvideo till mig, sjungandes sopranstämman från ett stycke av mig som heter "Sleep."

(Video) Britlin Losee: Hej, herr Eric Whitacre. Jag heter Britlin Losee, och det här är en video som jag skulle vilja göra åt dig. Här sjunger jag "Sleep." Jag är litet nervös, bara så du vet. ♫ Om det är ljud ♫ ♫ i natten ♫

Eric Whitacre: Jag blev förbluffad. Britlin var så oskyldig och så rar, och hennes röst var så ren. Och jag älskade att titta bakom henne. Jag kunde se den lilla teddybjörnen sitta på pianot bakom henne i hennes rum. En så intim video.

Och jag fick en idé: Om jag kunde få 50 människor att alla göra samma sak, sjunga sina stämmor -- sopran, alt, tenor och bas -- var än de befann sig i världen, lägga upp sina videor på YouTube, så kunde vi klippa ihop allting och skapa en virtuell kör. Så jag skrev på min blogg, "Herregud Herregud" Jag skrev faktiskt, "Herregud," förhoppningsvis för sista gången offentligt. (Skratt) Och jag skickade ut bud till sångare. Och jag frigjorde möjligheten att ladda ned musiken till ett stycke jag hade skrivit år 2000 som heter "Lux Aurumque", som betyder "ljus och guld." Och hör och häpna, människor började ladda upp sina filmer.

Nu bör jag säga, att innan det, laddade jag upp ett dirigentspår räd jag själv dirigerade. Och det var total tystnad när jag filmade det, för jag hörde bara musiken i mitt huvud, föreställande mig kören som en dag skulle bli till. Efteråt, spelade jag ett pianospår under så att sångarna skulle ha någonting att lyssna på. Och så, när videorna började dyka upp...

(Sjunger) Det är är Cheryl Ang från Singapore.

(Sjunger) Det här är Evangelina Etienne

(Sjunger) från Massachusetts.

(Siunger) Stephen Hanson från Sverige.

(Sjunger) Det här är Jamal Walker från Dallas i Texas.

(Sjunger)

Det fanns även ett litet sopransolo i stycket, så jag höll provsjungningar. Och ett antal sopraner laddade upp sina stämmor. Jag fick höra senare, och också av en hel del sångare som var inblandade i det här, att de ibland spelade in 50 till 60 olika tagningar innan de fick just den rätta tagningen -- och laddade upp den. Här är vår vinnare av sopransolot. Det är Melanie Myers från Tennesee. (Sjunger) Jag älskar det lilla leendet hon gör just ovan tonens höjdpunkt -- som om "Inga problem, allt är lugnt."

(Skratt)

Och ur mängden, sprang en sprang en ung man, Scott Haines. och han sa: "Hör på detta, det här är projektet som jag letat efter hela mitt liv. Jag skulle vilja vara den som redigerar allt det här." Jag sa: "Tack, Scott. Jag är så glad att du funnit mig." Och Scott sammanfogade alla videorna. Han putsade ljudet. Han gjorde klart att allting hängde ihop. Och sedan laddade vi upp den här videon till YouTube för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det här är "Lux Aurumque" sjunget av den Virtuella Kören.

(Sjunger)

Jag stannar den här på grund av tiden. (Applåder)

Tack. Tack.

(Applåder)

Tack. Men det finns mer. Det finns mer. Tack så mycket.

Och jag reagerade på samma sätt som ni. Jag blev faktiskt rörd till tårar första gången jag såg den. Jag kunde inte fatta poesin i det hela -- dessa själar var och en på sin egen öde ö skickandes elekroniska meddelanden i flaskor till varandra. Och videon fick eget liv. Vi hade en miljon träffar under den första månaden och fick mycket uppmärksamhet för denl. Och på grund av det började många sångare fråga: "Okej, var blir den Virtuella Kören 2.0?" Så jag bestämde mig för att till Virtuella Kören 2.0 skulle jag välja samma stycke som Britlin sjöng, "Sleep", som är ett annat verk som jag skrev år 2000 -- poesi av min kära vän Charles Anthony Silvestri. Och återigen laddade jag upp en dirigeringsvideo och vi började ta emot bidrag. Den här gången fick vi några mer mogna medlemmar. (Sjunger) Och några yngre medlemmar.

(Video) Sopran: ♫ Uppå min kudde ♫ ♫ Trygg i min säng ♫ EW: Det där var Georgie från England. Hon är bara nio. Är inte det det sötaste ni nånsin sett?

Någon gjorde alla åtta videorna -- en bas som till och med sjöng sopranstämmorna. Det här är Beau Awtin. (Video) Beau Awtin: ♫ Trygg i min säng ♫

EW: Och vårt mål -- det var ett slags arbetsmål -- det fanns en MTV-video där de allihop sjöng "Lollipop" och de fick människor från hela världen att sjunga bara den lilla melodin. Och det var 900 människor med i den. Så jag sa till sångarna: "Det är vårt mål. Det är siffran vi ska slå." Och vi slutade ta emot bidrag den 10:e januari och vår slutgiltiga siffra var 2051 videor från 58 olika länder. Tack. (Applåder) Från Malta, Madagaskar, Thailand, Vietnamn, Jordan, Egypten, Israel, så lång norr ut som Alaska och så långt söderut som Nya Zeeland.

Och vi lade också upp en sida på Facebook där sångarna kunde lägga upp sina vittnesmål om hur det varit för dem, hur de upplevt att sjunga det. Och jag har bara valt ett fåtal av dem här. "Min syster och jag brukade sjunga tillsammans i körer jämt, men nu är hon flygare i luftvapnet och reser ständigt. Det är så fantastiskt att sjunga tillsammans igen!" Jag älskar idén om att hon sjunger med sin syster. "Förutom den fantastiska musiken, är det fantastiskt att veta att jag är del av en världsvid samling människor jag aldrig tidigare mött, men som är sammankopplade hursomhelst." Och min personliga favorit: "När jag sa till min make att jag skulle vara dela av det här sa han till mig att jag inte hade rösten till det." Yeah, jag är säker på att en hel del av er också har hört det. Även jag. "Det gjorde så ont och jag grät litet grann men någonting inuti mig ville göra det här trots vad han sa. Det är en dröm som förverkligats att vara del av den här kören, då jag aldrig har varit med i någon. När jag placerade en markering på Google Earth-kartan fick jag gå till den närmaste staden, som är ungefär 40 mil bort från var jag bor. Eftersom jag bor i den stora alaskabushen är satelliten min länk till världen."

Så två saker i det här slog djup an hos mig. Det första är att människor gör vadsomhelst för att hitta och kommunicera med varandra. Teknologin spelar ingen roll. Och det andra är att människor verkar uppleva en faktisk kommunikation. Det var inte en virtuell kör. Där finns människor online nu som är vänner, fast de aldrig möts. Men, jag vet själv också, jag känner den här virtuella esprit de corps, om ni så vill, med dem allihop. Jag känner en närhet till den här kören -- nästan som en familj.

Vad jag så skulle vilja avsluta med idag är den första titten på "Sleep" av Virtuella Kören 2.0. Det blir premiär idag. Vi är inte färdiga med videon än. Ni kan föreställa er, med 2000 synkroniserade YouTube-videor, att sammanfogningstiden är ohygglig. Men vi har de första tre minuterna. Och det är en otrolig ära för mig att kunna visa dem först för er här. Ni är de allra första människorna som ser detta. Det här är "Sleep", den Virtuella Kören.

(Video) Virtuella Kören ♫ Kvällen hänger ♫ ♫ nedan månen ♫ ♫ En silvertråd på mörknad dyn ♫ ♫ Med slutande ögon och vilande huvud ♫ ♫ vet jag att sömnen kommer snart ♫ ♫ Uppå min kudde, ♫ ♫ trygg i min säng, ♫ ♫ fyller tusen bilder mitt huvud ♫ ♫ Jag kan ej sova ♫ ♫ mitt sinne flyr ♫ ♫ och ändå känns minna lemmar som bly ♫ ♫ Om det är ljud i natten ♫

Eric Whitacre: Tack, så hemskt, hemskt mycket. Tack. (Applåder) Tack så hemskt mycket. Tack. Tack.

(Applåder)