Emily Pilloton: Designundervisning för förändring

Det här är en berättelse om en plats som jag nu kallar för mitt hem. Det är en berättelse om offentlig utbildning och om landsbygd och om hur design kan förbättra dem bägge. Det här är Bertie County, North Carolina, USA, för att ge er en uppfattning om var det ligger. Så här ligger North Carolina, och om vi zoomar in, ligger länet Bertie County i den östra delen av delstaten. Det tar ungefär två timmar att köra dit österut från Raleigh. Och det är väldigt platt. Det är väldigt sumpigt. Det är mestadels jordbruksmark. Hela länet är hem för bara 20.000 personer, och de är mycket glest fördelade. Så det finns bara 27 personer per kvadratmile, eller cirka 10 personer per kvadratkilometer.

Bertie County är ett slags typexempel på avfolkningen av den amerikanska landsbygden. Vi har sett samma sak hända över hela landet och även på platser utanför USAs gränser. Vi känner igen symtomen. Det är urholkningen av små städer. Det är innerstäderna som blir spökstäder - kompetensflykten, där alla de mest utbildade och kvalificerade flyttar och kommer inte tillbaka. Det är beroendet av jordbruksstöd och underpresterande skolor och större fattigdom på landsbygden än i städerna. Och Bertie County är inget undantag. Kanske är det största problemet som området brottas med, liksom många liknande samhällen, att det görs ingen gemensam, kollektiv investering i framtiden för landsbygden. Endast 6,8 procent av alla landets ideella gåvor och insamlingar i USA är idag till förmån för landsbygden, och ändå bor 20 procent av vår befolkning där.

Så Bertie County är inte bara väldigt lantligt, det är oerhört fattigt. Det är det fattigaste området i delstaten. Vart tredje barn lever i fattigdom. Det är vad som kallas för ett landsbygdsgetto. Det är främst en jordbruksekonomi. De största grödorna är bomull och tobak, och vi är mycket stolta över våra Bertie County-jordnötter. Den största arbetsgivaren är Perdues kycklingbearbetningsanläggning. Länets residensstad heter Windsor. Det här är stortorget i Windsor som ni tittar på just nu. Det bor bara 2000 personer i staden, och som så många andra småstäder har den blivit urholkad genom åren. Det finns fler byggnader som är tomma eller i förfall än de som är uthyrda eller används. Du kan räkna länets alla restauranger på ena handens fingrar - Bunn's Barbecue är min absoluta favorit. Men i hela länet finns det inget kafé, det finns inget internetcafé, det finns ingen bio, det finns ingen bokhandel. Det finns inte ens en stormarknad.

Länets befolkning består till cirka 60 procent av afroamerikaner, men vad som händer i den offentliga skolan är att de flesta av de privilegierade vita barnen går i den privata Lawrence Academy istället. Så den offentliga skolans elever är ungefär till 86 procent afroamerikanska. Och detta är ett uppslag från den lokala tidningen med den senaste avgångsklassen, och man kan se att skillnaden är ganska tydlig. Så att säga att det offentliga utbildningssystemet i Bertie County kämpar i motvind, vore en enorm underdrift. Det finns i princip ingen tillgång på kvalificerade lärare. Och bara åtta procent av befolkningen i länet har en kandidatexamen eller högre. Så det finns ingen stor nedärvd stolthet för att utbilda sig. I själva verket, för två år sedan, var det bara 27 procent av alla tredje- till åttondeklassare som fick godkänt betyg i både engelska och matematik.

Det låter som att jag målar en riktigt dyster bild av det här stället, men jag lovar det finns goda nyheter. Den största tillgången, i mitt tycke, en av de största tillgångarna i Bertie County just nu, är den här mannen. Det här är Dr Chip Zullinger, mera känd som Dr Z. Han rekryterades i oktober 2007 som ny skoldirektör för att i princip fixa detta trasiga skolsystem. Och han var tidigare skoldirektör i Charleston, South Carolina och sedan i Denver, Colorado. Han startade några av landets första friskolor i slutet av 80-talet i USA. Han är en tvättäkta avfälling och visionär, och han är anledningen till att jag nu bor och arbetar där. I februari 2009 bjöd Dr Zullinger in oss, Project H Design - som är ett ideellt designföretag som jag grundat - att komma komma till Bertie och samarbeta med honom för att reparera detta skolområde och bidra med ett designperspektiv vid restaureringsarbetet. Han bjöd in oss i synnerhet eftersom vi har en mycket specifik sorts designprocess - en som resulterar i lämpliga designlösningar på platser som vanligtvis inte har tillgång till designtjänster eller kreativt kapital. Rent konkret använder vi oss av dessa sex designdirektiv, förmodligen det viktigaste är nummer två: vi designar MED, inte FÖR - - i och med att vi jobbar med humanitär-fokuserad design, det handlar inte längre om att designa för kunder, det handlar om att designa med människor, och låta lämpliga lösningar växa fram inifrån.

Vid tiden för vår inbjudan att komma dit, var vi baserad i San Francisco. Så därför åkte vi fram och tillbaka i stort sett resten av 2009, och spenderade ungefär hälften av vår tid i Bertie County. Och när jag säger ”vi” så menar jag Project H, men mer specifikt, menar jag mig själv och min partner, Matthew Miller, som är arkitekt och en slags byggare av MacGyver-typ. Vi spola framåt till idag, och numera bor vi där. Av strategiska skäl har jag klippt bort Matts huvud ur denna bild, eftersom han skulle strypa mig om han visste att jag använde det på grund av våra mjukisdressar. Men detta är vår veranda. Vi bor där. Vi kallar nu denna plats för vårt hem. Under detta år som vi tillbringade med att flyga fram och tillbaka, insåg vi att vi hade förälskat oss i platsen. Vi hade förälskat oss i platsen och människorna och det arbete som vi kan göra göra i ett landsbygdsområde som Bertie County, som designer och byggare, kan man inte göra det var som helst. Här finns det utrymme för att experimentera och att svetsa och att testa saker. Vi har en fantastisk förespråkare i Dr Zullinger. Det finns en stolthet av det verkliga, av att vara praktisk, av att arbeta med smuts under naglarna.

Men bortom våra personliga skäl till att vilja bo där, det finns ett väldigt behov. Det finns en total brist på kreativt kapital i Bertie County. Det finns inte en enda legitimerad arkitekt i hela länet. Så därför såg vi en möjlighet att föra in design som detta orörda verktyg, något som Bertie County inte hade annars, och att vara en sorts - att etablera det som en ny typ av verktyg i sin verktygslåda. Det ursprungliga målet blev att använda design inom det offentliga skolväsendet i samarbete med Dr Zullinger och det var därför vi var där. Men utöver detta, insåg vi att Bertie County som samhälle var i trängande behov av ett nytt perspektiv av stolthet och samhörighet och det kreativa kapital som saknades så mycket. Så målet blev, ja, att tillämpa design inom utbildning, men sedan också att lista ut hur man gör utbildning till ett bra redskap för samhällsutveckling.

För att göra detta har vi använt oss av tre olika förhållningssätt till skärningspunkten mellan design och utbildning. Och jag måste säga att detta är tre saker som vi bara har jobbat med i Bertie County, men jag känner mig ganska övertygad om att de skulle kunna fungera i många andra mindre samhällen på landsbygden runt om i USA och kanske även utanför. Så den första av de tre är design för utbildning. Detta är den mest direkta, och uppenbara, skärningspunkten mellan dessa två saker. Det handlar om den fysiska byggnationen av förbättrade utrymmen och material och upplevelser för lärare och elever. Detta är ett svar på de fruktansvärda mobila klassrummen och de föråldrade skolböckerna och de hemska material som vi bygger skolor av idag. Och detta utvecklade sig på ett par olika sätt för oss. Det första var en serie av renoveringar av datorlabben. Traditionellt sett har datorsalar, särskilt i en underpresterande skola som Bertie County, där eleverna måste göra utvärderingsprov varannan vecka, är datasalen en stenhård testanläggning. Du kommer in, du sitter vänd mot väggen, du gör ditt test och du går därifrån. Så vi ville ändra det sätt som elevernas förhåller sig till teknik. att skapa ett mer gemytligt och socialt utrymme som var mer engagerande, mer tillgängligt. Och även för att öka möjligheten för lärare att använda dessa utrymmen för teknikbaserad undervisning. Så det här är labbet på gymnasiet. Och rektorn är förälskad i detta rum. Varje gång han har besökare, är det hit han först och främst tar dem.

Detta betydde också att vi designade tillsammans med några lärare och skapade detta pedagogiska lekplatssystem som vi kallar lärlandskap. Det uppmuntrar grundskoleelver att lära sig kärnämnen genom lek och spel genom att vara aktiva, springa omkring och stoja och vara barn. Spelet som de här barnen spelar - här höll de på att lära sig enkel multiplikation, med hjälp av spelet "Matcha mig". I detta spel delar man in klassen i två lag, ett lag på varje sida om lekplatsen, och läraren tar en krita och skriver ett tal på varje bildäck. Och så ropar hon ut ett matteproblem - till exempel fyra gånger fyra - och då ska en elev från varje lag tävla mot varandra genom att i huvudet räkna ut att fyra gånger fyra är 16 hitta däcket med siffran 16 och sätta sig på det. Målet med tävlingen är att när alla dina lagkamrater sitter på var sitt däck så har ditt lag vunnit. Effekterna av lärandelandskapet har varit ganska överraskande och fantastiska. Några klasser och lärare har berättat om bättre resultat på matteproven, en ökad bekvämlighet med ämnet, speciellt för pojkarna som när de går ut på rast inte är rädda för att spela om tvåsiffriga multiplikationsproblem, men också för lärarna att använda sig av dem som utvärderingsverktyg för att bättre kunna utvärdera hur deras elever hanterar nya moment i ämnet. Så genom design för utbildning, tror jag att det viktigaste är att det är ett delat ägandet av lösningarna med lärarna, så att de är motiverade och villiga att använda sig av dem. Det här är Mr. Perry. Han är vice skoldirektör. Han var med på en av våra utbildningsdagar för lärare och han vann fem omgångar i rad av "Matcha mig" och var väldigt stolt och belåten.

(Skratt)

Det andra förhållningsättet handlar om att designa om själva utbildningen. Detta är mest komplext. Det är en syn från systemnivå på hur utbildningen administreras och vad den erbjuder och till vem. I många fall handlar det inte så mycket om att förändra utan hellre om att skapa förutsättningar som möjliggör för förändring och motiverar till förändring, vilket är lättare sagt än gjort i glesbygdsamhällen och i hårt hållna utbildningssystem i avfolkningsbygder. Så för oss blev det en reklamkampanj som vi kallade för "Koppla upp Bertie". Det finns tusentals av dessa blåa prickar runt om i länet. Målet är att samla in pengar för att skolkontoret ska kunna installera en dator med internetuppkoppling hemma hos varje elev som går i det offentliga skolsystemet. Jag kan säga att i dagsläget dagsläget är det bara 10 procent av alla hushåll som har internetuppkoppling hemma. De enda platser där det finns trådlöst internet är i skolbyggnaderna och eller på Bojangles Fried Chicken-restaurang, som jag hänger utanför en hel del, sittande på huk. Förutom att, ni vet, väcka människors uppmärksamhet och få dem att undra vad sjutton de blå prickarna överallt handlar om, så uppmuntrade kampanjen skolsystemet att föreställa sig att det skulle kunna bli en katalysator för ett mer uppkopplat samhälle. Kampanjen uppmanade dem att nå utanför skolans väggar och fundera på hur de skulle kunna spela en roll roll i samhällets utveckling. Den första omgången av datorer kommer att installeras senare i sommar och och vi hjälper Dr Zullinger utveckla strategier kring hur vi kan koppla samman klassrummet och hemmet för att utöka lärandet utanför skoldagen.

Och till sist det tredje förhållningssättet, som jag är mest entusiastisk över, och det är där vi är nu, är design som utbildning. Design som utbildning innebär att vi faktiskt skulle kunna lära ut design inom offentliga skolor, och inte bara design-baserat lärande - som att man lär sig fysik genom att bygga en raket - men faktiskt lära designtänkande i kombination med riktigt konstruktions- och tillverkningskunnande för ett lokalt gemenskapsändamål. Det innebär också att designer är inte längre bara är konsulter, utan också lärare, och vi är laddade med ett växande kreativt kapital som finns hos nästa generation. Och vad design erbjuder som ett pedagogiskt ramverk är ett motgift till alla de tråkiga, stela, verbala instruktioner som så många av dessa skoldistrikt plågas av. Det handlar om att jobba praktiskt, att ta uti med saker, det kräver ett aktivt engagemang, och det låter barnen tillämpa samtliga kärnämnen i verkligheten. Vi började tänka på arvet från den gamla slöjdskolan och hur den -- trä och metall i synnerhet -- historiskt sett, har varit något avsedda för ungdomar som inte kommer att studera vidare på högskola. Det är en yrkesutbildningsväg. Det handlar om arbetarklass och knegare. Projekten handlade ofta om saker som "nu ska vi göra en fågelholk till din mamma i julklapp". Och under de senaste decennierna har mycket av finansieringen för hantverksutbildningar försvunnit i USA.

Så vi tänkte att "tänk om vi kunde återinföra slöjdskolan, men den här gången orientera projekt runt saker som närsamhället behöver, och att ingjuta slöjdlektionerna med mer kritiskt och kreativt designtänkande i hantverksprocessen". Så vi tog denna ganska luddiga idé och har nu arbetat mycket nära Dr Zullinger under det gångna året med att utveckla detta som en ettårig läroplan som erbjuds de som ska börja första året på gymnasiet. Och detta börjar nu om fyra veckor, i slutet av sommaren. Och min partner och jag, Matthew och jag, har precis gått igenom den mödosamma och väldigt invecklade processen för att bli legitimerade högstadielärare så att vi faktiskt kan leda kursen. Och så här ser den ut.

Under loppet av två terminer, hösten och våren, tillbringar eleverna tre timmar om dagen, varje dag i vår 400 kvm stora ateljé och verkstad. Och under den tiden, gör de allting från att gå ut och göra etnografiska undersökningar och hittar användarbehov, kommer tillbaka in i ateljén och har brainstorming och gör designvisualisering för att komma på idéer som skulle kunna fungera och sedan flytta in i verkstaden och får faktiskt testa dem och bygga dem, prova dem, räkna ut om de kommer att fungera och förfinar dem. Och sedan under sommaren, erbjuds dem sommarjobb. De får betalt som anställda av Project H som byggjobbare med oss för att bygga dessa projekt runt om i närsamhället. Det första projektet, som kommer att byggas nästa sommar, är en marknadsplats till bondens marknad i centrum, följt av busshållplatser för skolbusslinjerna under det andra året och anpassning av äldres hem under det tredje året. Så dessa är verkliga synliga projekt som förhoppningsvis eleverna kan peka på och säga, "jag byggde det, och jag är stolt över det."

Nu ska ni få träffa tre av våra elever. Det är Ryan. Hon är 15 år gammal. Hon älskar jordbruk och vill bli gymnasielärare. Hon vill läsa på högskola, men hon vill komma tillbaka till Bertie County eftersom det är härifrån som hennes familj kommer, här hon kallar sitt hem och hon känner mycket starkt för att ge något tillbaka till denna plats som hon har varit ganska lyckligt lottad i. Så vad Studio H kan erbjuda henne är ett sätt att utveckla färdigheter så att hon skulle kunna ge tillbaka på mest meningsfulla sätt.

Det här är Eric. Han spelar i fotbollslaget. Hans stora intresse är motocross och han vill bli arkitekt. Så för honom erbjuder Studio H ett sätt att utveckla de färdigheter han behöver som arkitekt, allt från skissning, till trä- och metallkonstruktion, till hur man gör undersökningar för en kund.

Det här är Anthony. Han är 16 år gammal, älskar jakt och fiske och att vara utomhus och att jobba med sina händer. Så för honom innebär Studio H att han kan bibehålla sitt intresse för sin utbildning genom praktiskt engagemang. Han är intresserad av skogsbruk men han är inte helt säker, så om det blir så att han inte börjar på högskola kommer han att ha utvecklat kompetens som är relevant för industrin.

Vad design och byggande verkligen kan erbjuda offentlig utbildning är en annan sorts klassrum. Denna byggnad i stadens centrum, som mycket väl kan bli platsen för vår framtida marknadplats, är nu klassrummet. Så att gå ut i närsamhället och intervjua dina grannar om vilken sorts mat de köper och varifrån och varför, det är en hemuppgift. Och invigningsceremonin i slutet av sommaren när de har byggt bondens marknad och den är öppet för allmänheten det är den slutliga examen. Och för samhället, vad design och byggande erbjuder är verkliga, synliga och byggda framsteg. Det handlar om ett projekt per år. Och det gör ungdomarna till den största tillgången och den största outnyttjade resursen som kan föreställa sig en ny framtid.

Visst inser vi att Studio H, speciellt under det första året, är en liten historia -- 13 studenter och två lärare ett projekt på ett ställe. Men vi känner på oss att detta kan fungera på andra ställen. Och jag tror verkligen starkt på kraften i den lilla berättelsen, eftersom det är så svårt göra humanitära insatser på en global skala. Därför, att när du zoomar ut så långt, förlorar du möjligheten att se folk som människor.

Ytterst handlar design i sig om en process av ständig vidareutbildning för de människor som vi arbetar med och för och för oss som designer. Och låt oss inse, alla designer, att vi hela tiden måste förnya oss. Vi måste omskola oss kring det som är viktigt, och vi måste jobba mera utanför våra komfortzoner, och vi måste bli bättre medborgare på vår hemmaplan. Så trots att detta är en mycket liten historia, hoppas vi att det utgör ett steg i rätt riktning för landsbygdens framtid och för framtiden för offentlig utbildning förhoppningsvis även för framtidens design.

Tack ska ni ha.

(applåder)