Elizabteh Murchison: Att bekämpa en smittsam cancer

Alla känner till cancer, men vi tänker inte normalt på cancer som en smittsam sjukdom. Den tasmanska pungdjävulen har visat oss att cancer inte bara kan vara en smittsam sjukdom, utan den kan också hota en hel art att dö ut.

Så till att börja med, vad är en tasmansk pungdjävul? Många av er känner kanske till Taz, seriefiguren, den som snurrar runt och runt och runt. Men inte så många vet att det faktiskt finns ett riktigt djur som heter tasmanska pungdjävul, och det är världens största köttätande pungdjur. Ett pungdjur är ett däggdjur som har en pung liksom en känguru. Den tasmanska pungdjävulen fick sitt namn från de skräckinjagande nattliga skriken den utstöter.

(skrik)

(skratt)

Den tasmanska pungdjävulen är framför allt asätare, och den använder sina kraftfulla käkar och sina skarpa tänder till att smaska i sig från benen på ruttnande döda djur. Den tasmanska pungdjävulen finns bara på ön Tasmanien, som är den där lilla ön precis söder om Australiens fastland. Och trots sitt vildsinta utseende, är den tasmanska pungdjävulen faktiskt riktigt bedårande små djur. När jag växte upp på Tasmanien var det alltid otroligt spännande när vi fick en chans att se en tasmansk pungdjävul i det vilda.

Men populationen av tasmanska pungdjävlar har undergått en verkligt extremt snabb nedgång. Och faktiskt är man bekymrad att arten skulle kunna bli utdöd som vilt djur inom 20 till 30 år. Och anledningen till det är att det uppstått en ny sjukdom, en smittsam cancer.

Historien börjar 1996 när en naturfotograf tog detta fotografiet här av en tasmansk pungdjävul med en stor tumör på sitt ansikte. Och den gången trodde man det var en engångsföreteelse. Djur, precis som människor, får ibland konstiga tumörer. Men vi tror nu att detta är första gången en ny sjukdom siktades, som nu är en epidemi som sprider sig över Tasmanien. Sjukdomen sågs först i nordöstra Tasmanien 1996 och har spridit sig över Tasmanien som en stor våg. Nu är det bara en liten del av populationen som fortfarande är opåverkad.

Sjukdomen uppstår först som tumörer, vanligtvis på ansiktet eller inuti munnen på drabbade tasmanska pungdjävlar. Dessa tumörer växer oundvikligen till större tumörer, såsom dessa här. Och nästa bild som jag ska visa är helt hemsk. Men oundvikligen fortskrider dessa tumörer till att bli enorma såriga tumörer som denna här.

Denna har fastnat särskilt i mitt sinne, för det är det första fallet av denna sjukdom som jag själv såg. Och jag minns skräcken av att se denna lilla hondjävul med denna stora, såriga, illaluktande tumör inuti hennes mun som faktiskt hade fått hela hennes underkäke att brytas av. Hon hade inte ätit på flera dagar. Hennes inälvor var fulla av parasitmaskar. Hennes kropp var full av metastaser. Och ändå diade hon tre små tasmanska baby-pungdjävlar in sin pung. De dog naturligtvis tillsammans med sin mamma. De var för unga för att kunna överleva utan sin mamma. Faktum är att i området hon kommer från har mer än 90 procent av de tasmanska pungdjävlarna redan dött av denna sjukdom.

Vetenskapsmän runt hela världen förundrades över denna cancer, denna infektuösa cancer, som höll på att spridas i populationen av tasmanska pungdjävlar. Och vi kommer genast att tänka på livmoderhalscancer hos kvinnor, som sprids av ett virus, och på AIDS-emidemin som har samband med flera olika typer av cancer. Alla bevis tydde på att denna djävulscancer spreds av ett virus. Dock vet vi -- och jag ska berätta för er nu genast -- att vi vet att denna cancer sprids inte av ett virus. Faktiskt så är den infektuösa agenten som sprider denna cancer något mycket mera allvarligt, och något som vi inte riktigt hade tänkt på tidigare. Men för att jag ska kunna förklara vad det är så måste jag ta bara några minuter och säga mer om cancer som sådan.

Cancer är en sjukdom som påverkar miljoner människor runt världen varje år. En av tre personer i detta rum kommer utveckla cancer någon gång i sina liv. Jag fick själv en tumör borttagen från min tjocktarm när jag var bara 14. Cancer uppstår när en enda cell i våra kroppar förvärvar en uppsättning slumpmässiga mutationer i viktiga gener som får den cellen att producerar fler och fler kopior av sig själv. Paradoxalt nog, när den väl är etablerad så favoriserar faktiskt det naturliga urvalet cancerns fortsatta tillväxt. Naturligt urval innebär att den bäst anpassade överlever. Och när man har en population av cancerceller som delar sig snabbt, om en av dem förvärvar nya mutationer som tillåter dem växa ännu snabbare, uppta näringsämnen mer framgångsrikt, invadera kroppen, så kommer de selekteras av evolutionen.

Det är därför som cancer är en sådan svår sjukdom att behandla. Den utvecklas. Släng ett läkemedel efter den och resistenta celler kommer börja växa. Ett fantastiskt faktum är att, givet rätt miljö och rätta näringsämnen, en cancercell har potentialen att fortsätta växa i evighet. Emellertid så begränsas cancer genom att den lever inuti våra kroppar, och dess fortsatta tillväxt, dess spridning i våra kroppar och att den äter av våra vävnader, leder till att cancerpatienten dör och också till att cancern själv dör.

Så cancer kan betraktas som en märklig, kortlivad, självförstörande livsform -- en evolutionär återvändsgata. Men det är där som den tasmanska pungdjävulcancern har förvärvat en helt fantastisk evolutionär anpassning. Och svaret kom från att studera DNA:t hos den tasmanska pungdjävulcancern. Många människor låg bakom detta arbete, men jag ska förklara det med ett bekräftande experiment som jag gjorde för några år sedan.

Nästa bild kommer vara grym. Detta är Jonas. Han är en tasmansk pungdjävul som vi fann med en stor tumör på ansiktet. Eftersom jag är genetiker är jag alltid intresserad av att se på DNA och mutationer. Så jag tog vara på tillfället att samla in några prover från Jonas' tumör och också några prover från andra delar av hans kropp. Jag tog dessa tillbaka till laboratoriet. Jag extraherade DNA från dem. Och när jag såg på DNA:ts sekvensering och jämförde med sekvenseringen i Jonas' tumör med resten av hans kropp, upptäckte jag att de hade en helt annorlunda genetisk profil. Faktum är att Jonas och hans tumör var lika olika varandra som du och personen som sitter bredvid dig. Vad detta sade oss var att Jonas' tumör inte uppstod från celler i hans egen kropp. Faktiskt så sade oss ytterligare genetisk profilering att denna tumör i Jonas faktiskt troligen först uppstod ur cellerna från en tasmansk pungdjävul av honkön -- och Jonas var helt klart av mankön.

Så hur kan det vara att en tumör som uppstod ur en annan individs celler nu växer på Jonas' ansikte? Ja, nästa genombrott kom från studium av hundratals tasmanska pungdjävulcancerformer från hela Tasmanien. Vi fann att alla dessa cancerformer delade samma DNA. Tänk på det en stund. Det betyder att alla dessa cancerformer i verkligheten är samma cancer som uppstod en gång ur en enskild djävul, som har brutit sig loss från den där första djävulens kropp och spridits genom hela populationen av tasmanska pungdjävlar.

Men hur kan en cancerform spridas i en population? Jo den slutliga pusselbiten kom när vi minns hur djävlar beter sig när de träffar varandra i det vilda. De har en tendens att bita varandra, ofta helt kraftfullt och vanligen i ansiktet. Vi tror att cancerceller faktiskt lossnar från tumören, blandas med saliv. När djävulen biter en annan djävul implanterar den faktiskt fysiskt levande cancerceller i nästa djävul, så att tumören fortsätter växa. Så den tasmanska pungdjävulcancern kanske är den slutgiltiga cancern. Den begränsas inte av att leva inom den kropp som skapade den. Den sprider sig genom populationen, har mutationer som tillåter den att undgå immunförsvaret, och den är den enda cancer vi känner till som hotar en hel art med utrotning.

Men om detta kan hända tasmanska pungdjävlar, varför har det inte hänt med andra djur eller till och med människor? Ja, svaret är att det har det. Det här är Kimbo. Han är en hund som tillhör en familj i Mombasa i Kenya. Förra året märkte hans ägare lite blod som droppade från hans könsorgan. Hon tog honom till veterinären och veterinären upptäckte något helt osmakligt. Om du är äckelmagad så titta bort nu. Han upptäckte detta, en stor blödande tumör vid roten till Kimbos penis. Veterinären diagnosticerade detta som en överförbar venerisk tumör, en sexuellt överförd cancer som påverkar hundar. Och precis som den tasmanska pungdjävulcancern är smittosam genom att sprida levande cancerceller, så är denna hundcancer.

Men denna hundcancern är helt anmärkningsvärd, för den har spridits över hela världen. Faktiskt har de samma celler som påverkar Kimbo här också befunnits påverka hundar i New York City, i bergsbyar i Himalaya, och långt ute på landsbygden i Australien. Vi tror också att denna cancerformen kan vara mycket gammal. Faktiskt säger genetisk profilering att den kan vara tiotusentals år gammal, vilket betyder att denna cancerformen kan först ha uppstått från cellerna i en varg som levde sida vid sida med neandertalarna. Denna cancer är anmärkningsvärd. Det är den äldsta livsformen vi känner till som härstammar från däggdjur. Den är en kvarleva från det avlägsna förflutna.

Så vi har sett att detta kan ske i djur. Skulle cancerformer kunna smitta mellan människor? Ja detta är en fråga som Chester Southam var djupt intresserad av, en cancerläkare på 50-talet. Och han beslutade att testa detta genom att faktiskt medvetet ympa in cancer i människor från någon annan. Och detta är ett fotografi på doktor Southam från 1957 när han injicerar cancer i en frivillig, som i detta fallet är en fånge på Ohios delstatsfängelse. De flesta människor som doktor Southam injicerade utvecklade aldrig cancer från de injicerade cellerna. Men ett litet antal av dem gjorde det, och det var till största delen människor som var sjuka på annat sätt -- vilkas immunsystem troligen var i olag.

Vad detta säger oss alldeles oavsett etiska aspekter, är att... (skratt) det troligen är extremt sällsynt att cancer överförs mellan människor. Dock kan det, under vissa omständigheter, hända. Och jag tror det är något som onkologer och epidemiologer borde vara medvetna om i framtiden.

Så till sist, cancer är en oundviklig följd av våra cellers förmåga att dela sig och anpassa sig till sin omgivning. Men det betyder inte att vi ska ge upp hoppet om att bekämpa cancer. Faktiskt så tror jag att bara vi får mer kunskap om de komplexa evolutionära processer som driver tillväxt hos cancer, så kan vi besegra cancer. Mitt personliga mål är att besegra den tasmanska pungdjävulcancern. Låt oss förhindra att den tasmanska pungdjävulen blir det första djuret som dör ut på grund av cancer.

Tack.

(applåd)