Elizabeth Gilbert om att vårda kreativiteten

Jag är författare. Att skriva är mitt yrke, men inte bara det. Det är också min passion och mitt stora intresse. Jag tror inte att det nånsin kommer att ändras. Men det har hänt något märkligt på sistone- -i mitt liv och min karriär- -som fått mig att omvärdera mitt förhållande till skrivandet. Saken är den att jag skrivit en bok. "Lyckan, kärleken och meningen med livet." Till skillnad från mina andra böcker- -blev den av nån anledningen en stor- -mega-sensation, en internationell bestseller. Så vart jag än går nu- -ser folk mig som dömd. Dömd! Dömd att misslyckas! De säger bekymrat: - Är du inte rädd för att inte vara lika bra nästa gång? Är du inte rädd för att fortsätta skriva men- -aldrig mer skapa en bok- -som nån i hela världen bryr sig om- -någonsin?

Det känns ju lugnande. Jag minns också- -för 20 år sen när jag började säga till folk att- -jag ville bli författare. Då fick jag samma typ av skrämselsvar. - Är du inte rädd för att aldrig lyckas? -Är du inte rädd för förnedringen att refuseras? -Är du inte rädd för att bygga hela livet på det där- -och om det inte blir något av det- -så dör du på en hög av brustna drömmar- -med en bitter smak av misslyckande i munnen? (skratt) Sådana saker.

Det korta svaret är:- Jo. Jo, jag är rädd för allt det. Det har jag alltid varit. Och jag är rädd för flera saker- -som folk inte ens kan föreställa sig. Som alger och annat läskigt. Men vad gäller skrivandet- -det jag tänkt på och undrar är: -Varför? Är det rationellt? Är det logiskt att nån antas- -vara rädd för det de känner är deras uppgift på jorden. Vad är det med kreativa satsningar som gör oss- -så oroliga för den mentala hälsan- -på ett sätt som inte sker inom andra yrken? Min pappa, till exempel, var kemitekniker. Och ingen gång under hans 40 år som kemitekniker- -frågade någon honom om han var rädd för sitt yrke. -Hur är det med kemiteknik-krampen John? Det var inget man undrade. Fast okej, kemitekniker som grupp- -har inte fått ryktet genom århundradena- -att de är manodepressiva alkoholister. (skratt)

Vi författare har det ryktet. Och inte bara vi, utan kreativa människor över lag- -har ryktet om sig att vara väldigt instabila mentalt. Allt man behöver göra är att titta på antalet döda- -bara på 1900-talet. Dessa fantastiska kreativa människor- -som dog unga och ofta av egen försorg. Till och med de som inte begick självmord- -tycks ha fördärvats av sin talang. Norman Mailer sa alldeles före sin död: "Varje bok jag skrivit har dödat mig en smula." Vilket sak att säga om sitt livsverk. Men vi blinkar inte ens när nån säger sånt. Vi har hört sånt så länge. På något sätt har vi alla accepterat- -idén att kreativitet och lidande hör ihop. Och att konstnärskap alltid leder till ångest.

Det jag vill fråga alla här idag- -är om ni alla tycker att den idén är okej? Känns det bra? För bara man tittar på det på lite avstånd så- -jag gillar inte alls det antagandet. Jag tycker att det är avskyvärt. Och det är farligt. Jag vill inte att det ska bevaras in i nästa århundrade. Det är bättre om vi uppmuntrar de som är kreativa att leva.

Och i min situation är det definitivt så- -att det vore farligt att börja snegla på den där mörka- -förutbestämda vägen, särskilt med tanke på- -var jag just nu är i min karriär. Jag menar, kolla på det. Jag är bara runt 40 år. Jag har cirka fyra decenniers arbete kvar i mig. Och det är troligt att vad jag än skriver framöver- -så kommer det att bedömas utifrån- -framgången med den här boken. För att prata klarspråk, vi är ju vänner- -det är troligt att min största succé ligger bakom mig. Åh jösses, vilken tanke! Det är den typer av tankar som kan få en- -att börja dricka gin klockan nio på morgonen. Och jag vill inte in i det. (skratt) Jag fortsätter hellre med det arbete jag älskar.

Så frågan är bara hur då? Efter mycket funderande, verkar det som om- -det jag måste göra nu för att kunna fortsätta- -är att skapa en skyddande psykologisk föreställning. Jag måste ha ett säkerhetsavstånd- -mellan mig när jag skriver, och min oro för- -hur skrivandet kommer att mottas hädanefter. Jag har letat efter sätt att göra det på. Jag har letat bakåt i tiden- -och försökt hitta andra samhällen- -för att se om de haft bättre sätt än de vi har- -för att hjälpa kreativa människor att hantera- -de känslomässiga risker som kommer med kreativitet.

Sökandet förde mig till antikens Grekland och Rom. Så häng med mig runt och tillbaka i resonemanget. I antikens Grekland och Rom- -trodde inte folk att kreativiteten- -kom från människorna själva. Folk trodde att kreativitet var ett gudomligt väsen- -som kom till människorna från en okänd källa- -av okänd anledning. Grekerna kallade detta kreativa väsen för "daimoner." Sokrates trodde att han hade en daimon- -en vishetens röst långt bortifrån. Romarna hade samma tanke. Men de kallade den kreativa anden en genius. Romarna ansåg alltså inte- -att en genius var en begåvad individ. En genius var en gudomlig existens- -som man trodde bodde i väggarna- -i konstnärens studio, lite som husalfen Dobby. Och som kom ut och hjälpte konstnären med arbetet. Och formade resultatet av arbetet.

Lysande, där är den där distansen jag pratade om - -föreställningen som skyddar dig från ditt arbete. Alla visste att det var så det funkade. Antikens konstnär var skyddad från saker- -som till exempel för mycket narcissism. Om arbetet var lysande så var det inte bara din förtjänst. Alla visste att du hade en okroppslig genius till hjälp. Om man misslyckades så var det inte bara ens eget fel. Alla visste att ens genius var dålig. Så såg man på kreativitet i väst väldigt länge.

Men renässansen ändrade allt. Vi kom på tanken att- -stoppa individen i universums mitt. Och det fanns inte plats för- -mystiska varelser och talande gudar. Den rationella humanismen börjar. Folk börjar tro att kreativitet- -kom helt från individen själv. Och för första gången- -hör man talas om att konstnären är en genius- -istället för att ha en genius.

Jag tycker att det var ett stort misstag. Att låta någon, en simpel människa- -tro att han eller hon är ett kärl- -essensen och källan- -till allt gudomliga, kreativa, eviga mysterium- -är att lägga för stort ansvar på ett ömtåligt mänskligt psyke. De är som att be någon svälja solen. Det förvränger jaget. Och skapar ohanterliga förväntningar. Jag tror att den bördan- -har dödat våra konstnärer de senaste 500 åren.

Om det stämmer- -vilket jag tror- -blir frågan vad man ska göra nu. Kan man göra på nåt annat sätt? Kanske backa tillbaka till antikens föreställning- -om förhållandet mellan människan och kreativiteten. Kanske inte. Kanske kan vi inte radera 500 år av rationellt humanistiskt tänkande- -med ett tal på 18 minuter. Det sitter förmodligen nån i publiken- -med berättigade vetenskapliga invändningar- -mot idén om älvor- -som åker omkring och skvätter älv-juice på folks projekt. Jag kommer nog inte få med mig alla på den tanken.

Men vad jag undrar är: - Varför inte? Varför inte se det på det sättet? Det är lika rimligt som allt annat jag har hört- -som förklaring till den nyckfulla- -kreativa processen. En process som, alla som nånsin gjort något- -i princip alla här alltså, vet- -inte alltid är rationell. Faktum är, ibland känns det rent utomjordiskt.

Jag mötte nyligen den amerikanska poeten Ruth Stone. Hon är över 90 och har varit poet i hela sitt liv. Hon sa att när hon växte upp på landet i Virgina- -brukade hon arbeta ute på fälten. Hon sa att hon kunde känna och höra en dikt- -komma emot henne över landskapet. Det var som om luften blev ett mullrande tåg. Och den kom farande mot henne över landskapet. Hon kände jorden skaka under fötterna. Hon visste att det var bara en sak att göra- -att springa som bara den. Och hon sprang som bara den mot huset. Och dikten jagade henne- -och hon var tvungen att få tag på papper och penna- -så att när dikten åkte genom henne, så kunde hon ta den- -och fånga den på papper. Ibland var hon inte tillräckligt snabb. Hon sprang, men hann inte fram- -så dikten åkte igenom henne- -och fortsatte över landskapet- -i sin jakt på en annan poet. Vid andra tillfällen- -och det här kan jag inte glömma- -hon sa att ibland missade hon den nästan. Så hon letar efter papper- -och dikten åker igenom henne. Hon tar upp en penna precis när den åker igenom henne. Och det var som om hon kunde sträcka ut handen- -och ta fast den. Hon tog diktens svans- -och drog tillbaka den in i kroppen- -samtidigt som hon skrev ner den. Då hamnade dikten på pappret ord för ord- -baklänges, från det sista ordet till det första. (skratt)

Vad kusligt, tänkte jag när jag hörde det. Det är exakt så jag skapar också. (skratt)

Nej det är det inte så jag skapar. Jag är ingen kanal. Jag är en arbetshäst, och jag- -måste gå upp samma tid varje dag- -och svettas, arbeta och böka med det. Men till och med jag- -har snuddat vid det ibland. Och jag tror att många av er har gjort det med. Även jag har fått idéer från någon källa- -som jag inte kan identifiera. Vad är det för nåt? Hur ska vi förhålla oss till det? Och samtidigt behålla förståndet?

Mitt bästa moderna exempel på hur man gör- -är musikern Tom Waits. Jag intervjuade honom en gång för en tidskrift. Vi pratade om det här- -och Tom, som under sitt liv förkroppsligat- -idén om den plågade konstnären- -som försöker styra- -de okontrollerbara kreativa impulser- -som är helt internaliserade.

Men så blev han äldre, lugnare. En dag körde han igenom Los Angeles. Och då ändrades allt. Han kör på och plötsligt- -hör han en melodislinga- -som åker in i hans huvud, retsam och gäckande- -och han vill ha den- -han längtar efter den, men kan inte få tag i den. Han har inte papper och penna. Ingen bandspelare.

Han känner hur ångesten stiger. "Jag kommer att förlora den- -och den kommer att spöka för mig i evighet. Jag är för dålig, jag kan inte." Istället för att få panik- -stannade han den mentala processen- -och gjorde något helt nytt. Han sa mot skyn: -Ursäkta, kan du inte se att jag kör? (skratt) -Ser det ut som om jag kan skriva en sång just nu? -Om du verkligen vill bli till så välj ett bättre tillfälle- -ett när jag kan ta om hand om dig. -Annars så får du störa nån annan idag. -Stör Leonard Cohen.

Hela hans arbetsprocess ändrades efter det. Inte arbetet i sig. Det var lika mörkt som vanligt. Men processen, ångesten runt det hela- -släppte när han tog geniet, genius ur sig själv- -där det bara ställde till det, och släppte tillbaka det- -och insåg att det inte behövde vara något plågsamt. Det kunde vara ett konstigt, märkvärdigt samarbete- -ett samtal mellan Tom och något underligt externt- som inte var riktigt Tom.

Efter den berättelsen började jag ändra- -mitt arbetssätt också. Det har redan räddat mig en gång. Det räddade mig när jag skrev min senaste bok. Då ramlade jag ner i ett av alla hål- -vi hamnar i när vi jobbar på, men inget lossnar- -och det börjar luta åt katastrof- -den sämsta boken nånsin. Inte bara dålig, utan den sämsta nånsin. Jag tänkte att jag lägger ner hela projektet. Men så mindes jag när Tom pratade ut i tomma intet- -och testade det. Jag tittade upp från manuskriptet- -och riktade mig mot ett tomt hörn. Och sa högt: "Hör på nu- -vi vet båda två att om den här boken inte är lysande- -så är det inte bara mitt fel, okej?" "Som du ser så ger jag allt jag har- -det här är allt jag har- -om det ska bli bättre, måste du visa dig och göra din del." "OK. Och om du inte gör det så, skit i det- -jag tänker fortsätta skriva, det är mitt jobb." "Och jag vill att det protokollförs- -att jag gjorde min del av jobbet." (skratt)

Eftersom- (applåder) -när allt kommer till kritan, okej- -för länge sen i öknen i Afrika- -samlades folk och dansade heliga danser i månskenet. De höll på i timmar, till gryningen. Och de var alltid magnifika, dansarna professionella- -och fantastiska. Men någon gång ibland hände något. En av dansarna kunde bli övermänsklig. Jag vet att ni vet vad jag talar om. Jag vet att ni någon gång sett något liknande. Det var som om tiden stannade. Dansaren gick igenom en öppning- -han gjorde precis som han alltid hade gjort- -men nu föll allt på plats. Plötsligt var han inte längre bara mänsklig. Han lystes upp inifrån och underifrån. Han lyste av gudomlighet.

Och då, när det skedde- -visste människor vad det var de såg. De klappade händerna och ropade: -Allah, Allah, Allah, Gud, Gud, Gud. Det är gud. En historisk fotnot- -när morerna invaderade Spanien tog de med sig den vanan- -men uttalet förändrades genom åren- -från "Allah, Allah, Allah" till "Olé, olé, olé." På tjurfäktning och flamencodans hörs det ännu. I Spanien, när någon gjort något magiskt: -Allah, olé, olé, Allah, magnifikt, bravo. Där är det, en skymt av Gud. Det är bra, vi behöver det.

Det svåra är nästa morgon- -för dansaren som vaknar- -och märker att det är tisdag och han inte längre är Gud. Han är bara en vanlig dödlig med onda knän. Och kanske blir han aldrig mer så bra igen. Kanske ropar ingen på Gud igen när han snurrar. Vad ska han då göra med resten av sitt liv? Svårt. Det är det svåraste att förlika sig med- -i det kreativa livet. Men kanske kan det vara mindre ångestfyllt- -om man inte alls tror- -att ens väsens mest spektakulära sida tillhör en själv. Om man istället tror att man fått låna den- -från en okänd källa, under en del av ens liv. Och att den sen förs vidare till någon annan. Om man tänker på det viset så ändras allt.

Jag har börjat tänka så. Och det är så jag har tänkt de senaste månaderna- -när jag har skrivit boken som snart kommer ut. Den farligt skrämmande uppföljaren- -till min galna framgång.

Det jag måste säga till mig själv- -när jag blir för nervös över allt- -är att inte vara rädd. Inte bli skrämd. Gör bara ditt jobb. Fortsätt att göra din del. Om det är att dansa, så dansa. Om det gudomliga som fått dig på sin lott- -låter något förunderligt visa sig, bara en sekund- -genom ditt jobb, så "Olé!" Om inte, dansa ändå. Och "Olé!" för dig, i alla fall. Det är vad vi bör lära ut. "Olé!" för dig, i alla fall- -för att du har envisheten och passionen- -som gör att du kommer hit.

Tack. (applåder) Tack. (applåder)

-Olé! (applåder)