David Blaine: Hur jag höll andan i 17 min

Som magiker försöker jag skapa bilder som får folk att stanna till och tänka efter. Jag försöker också att utmana mig själv till att göra saker som doktorerna säger är omöjligt. Jag blev levande begravd i New York City i en kista, levande begravd i en kista i april, 1999, i en vecka. Jag överlevde på endast vatten. Och det var så roligt att jag bestämde mig för att testa fler saker som detta. Nästa gång frös jag ner mig själv i ett isblock i tre dagar och tre nätter i New York City. Det var svårare än jag hade trott. Gången efter det stod jag uppe på en trettio meter hög pelare i 36 timmar. Jag började hallucinera så grovt att byggnaderna bakom mig började se ut som stora djurhuvuden.

Efter det drog jag till London. I London levde jag i en glasbox i 44 dagar med bara vatten. Det var, för mig, en av de svåraste sakerna jag någonsin gjort, men det var också en av de vackraste. Det var så många skeptiker, särskilt pressen i London de började flyga hamburgare med helikopter runt min låda för att locka mig. (Skratt) Så jag kände mig bekräftad när New England Journal of Medicine faktiskt använde forskningen till vetenskap.

Min nästa strävan var att jag ville se hur länge jag kunde leva utan att andas, hur länge jag kunde överleva utan någonting, inte ens luft. Jag insåg inte att det skulle bli den mest fantastiska resan i mitt liv.

Som ung magiker var jag som besatt av Houdini och hans undervattensutmaningar. Så jag började tidigt tävla med andra barn, för att se hur länge jag kunde stanna under vatten medan de dök upp och ner för att andas, ni vet, fem gånger, stannade jag under på ett andetag. När jag väl var en tonåring kunde jag hålla andan i tre minuter och 30 sekunder. Jag fick senare reda på att det var Houdinis personliga rekord.

1987 hörde jag en berättelse och en pojke som ramla igenom isen och fångades där under. Han var under, utan att andas, i 45 minuter. När räddningsarbetarna kom återupplivade de honom och han hade inga hjärnskador. Hans kärntemperatur hade sjunkit till 25 grader celsius. Som magiker tror jag att allt är möjligt. Och jag tror att om en person klarar något kan andra göra det också. Jag började fundera, om denna pojken kunde överleva utan att andas, så länge, måste det finnas ett sätt för mig att göra det också.

Så jag bestämde möte med en neurokirurg. Och jag frågade honom, hur länge det är möjligt att leva utan att andas, hur länge kunde jag leva utan luft? Och han sade till mig att för allt över sex minuter är det en stor risk att få hypoxiska hjärnskador. Så, jag tog det som en utmaning, helt enkelt. (Skratt) Mitt första försök, jag tänkte att jag kunde göra något liknande, jag byggde en vattentank, och fyllde den med is och iskallt vatten. Och jag stannade inne i den vattentanken och hoppades att min kroppstemperatur skulle sjunka. Och jag skallrade tänder. På mitt första försök att hålla andan kunde jag inte ens klara en minut. Så jag insåg att det verkligen inte skulle fungera.

Jag talade med en vän till mig som är läkare, och frågade honom hur jag skulle kunna göra detta? "Jag vill hålla andan riktigt länge. Hur kan jag lyckas med det?" Och han sade, "David, du är en magiker, skapa en illusion av att inte andas, det är mycket lättare." (Skratt) Så han kom på idén att skapa en "åter-andnings apparat", med en CO2 scrubber, som egentligen bara var en tub från Home Depot (en järnaffär), med en fasttejpad ballong på, det trodde han vi kunde stoppa in i mig, och på något vis återanvända luften för att åter-andas med denna tingest i mig. Detta är lite jobbigt att se. Men detta är det försöket. Det skulle uppenbarligen inte fungera. (Skratt)

Efter det började jag fundera på att andas vätska. Det finns en kemikalie som heter perflubron. Och det har en så hög halt syre att man i teorin kan andas den. Så jag skaffade lite av den kemikalien, fyllde upp handfatet med det, och stoppade ner ansiktet i handfatet och försökte andas in det, viket var helt omöjligt. Det är som att försöka andas, sade doktorn, medan man har en elefant ståendes på bröstkorgen. Så den idén kastades åt sidan.

Efter det började jag fundera på, om det vore möjligt att koppla upp sig till en hjärt/lung bypass maskin och få en tub kirurgiskt inopererad till min pulsåder, och sedan få det att se ut som om jag inte andades medans de syersatte mitt blod? Vilket var en till helt galen idé, naturligtvis.

Sedan fick jag den dummaste idén av dem alla: att faktiskt göra det. (Skratt) Att faktiskt försöka hålla andan bortom den punkt som doktorerna anser man är hjärndöd vid. Så jag började studera om pärldykare. Ni vet, eftersom de kan vara under i fyra minuter på ett andetag. Och när jag efterforskade pärldykare hittade jag fridykningsvärlden. Det var det mest fantastiska jag någonsin upptäckt. Det finns många olika aspekter till fridykning. Det finns djuprekord, då folk dyker så djupt de kan. Och sedan fanns det stillasittande apnea. Det är att hålla andan så länge du kan på en plats, utan att röra dig. Det var vad jag studerade.

Det första jag lärde mig var att när du håller andan skall du aldrig röra dig alls; det slösar energi. Och det gör slut på syret, och det ökar CO2 nivåerna i ditt blod. Alltså lärde jag mig att aldrig röra på mig. Och jag lärde mig hur man saktar ner hjärtrytmen. Man måste vara helt stilla och bara slappna av och tänka att man inte är i sin kropp, och bara kontrollera det. Och sedan lärde jag mig att "rena". Att "rena" är i princip att hyperventilera. Du blåser in och ut ... När du gör det blir yr i huvudet och det börjar pirra. Och du renar din kropp på CO2. Så när du sedan håller andan är det oändligt mycket lättare. Sedan lärde jag mig att man måste ta enorma andetag, och bara hålla det och slappna av och aldrig släppa ut någon luft, och att bara hålla och slappna av igenom all smärta.

Varje morgon, och detta gjorde jag flera månader, vaknade jag och det första jag gjorde var att hålla andan i, av 52 minuter, höll jag andan i 44. Vad det betyder är att jag renade, jag andades riktigt hårt i en minut. Sedan, direkt efter, höll jag andan i fem och en halv minut. Sedan andades jag igen i en minut, renade så hårt jag kunde, och sedan genast efter det hålla andan i fem och en halv minut igen. Jag repeterade denna processen åtta gånger i rad. Av 52 minuter andades jag bara i åtta minuter. Efter detta är man helt borta i hjärnan. Det känns som om du går runt helt bedövad. Och du får hemsk huvudvärk. Jag är inte speciellt trevlig att vara med när jag gör det här, helt enkelt.

Jag började studera världsrekordshållaren. Hans namn är Tom Sietas. Den här killen är perfekt byggd för att hålla andan. Han är en och nittio och väger 70 kilo. Hans totala lungkapacitet är dubbelt så stor som en normal persons. Jag är en och åttiofem och fet. Eller låt oss säga stor benstomme. (Skratt) Jag behövde bli av med 23 kilo på tre månader. Så allt jag stoppade i min kropp ansåg jag vara medicin. Varje liten bit mat var exakt vad jag behövde näringsmässigt. Jag åt riktigt små, kontrollerade, portioner under hela dagen. Och jag började verkligen anpassa min kropp. (Skratt)

Desto smalare jag blev, desto längre kunde jag hålla andan. Och eftersom jag åt så bra och tränade så hårt sjönk min vilopuls till 38 slag i minuten. Vilket är längre än de flesta olympiska atleterna. Efter att ha tränat i fyra månader kunder jag hålla andan i över sju minuter. Jag ville testa att hålla andan överallt. Jag ville testa att göra det i de mest extrema situationer för att se om jag kunde få ner min hjärtrytm under tvång. (Skratt)

Jag bestämde mig för att slå världsrekordet live under bästa ständningstid på tv. Världsrekordet var just då åtta minuter och 58 sekunder, hållet av Tom Sietas, kille med lungor som en val som jag berättat om. (Skratt) Jag antog att jag kunde ställa en vattentank vid Lincoln center och om jag var där i en vecka utan att äta, skulle jag bli bekväm i den situationen och jag skulle sakta ner min ämnesomsättning, vilket jag var säker på skulle hjälpa mig att hålla andan länge än jag kunnat innan. Jag var helt fel ute.

Jag kom till torget en vecka innan det schemalagda inspeningsdatumet. Och jag trodde allt gick som det skulle. Två dagar före mitt stora rekordförsök, bestämde sig tv-programmets producenter att se på någon som håller andan, och nästan drunknar, inte är tillräckligt intressant för tv. (Skratt) Så jag skulle ha på mig handbojor, och komma ur dem medans jag höll andan. Detta var ett fatalt misstag. Eftersom rörelsen slösade syre. Och när det gått sju minuter började jag få ryckningar. 7:08 började det svartna för ögonen. Och när det gått sju minuter och 30 sekunder var de tvugna att dra ut mig och återuppliva mig. Jag misslyckades på varje plan. (Skratt)

Det var naturligtvis bara ett sätt att komma bort från detta som jag kunde komma på att ringa till Oprah. (Skratt) Jag berättade för henne att jag ville öka risken och hålla andan längre än någon människa någonsin gjort. Detta var ett annat rekord. Detta var ett rent O2 stillstående apnea rekord som Guinness satt på 13 minuter. I grund och botten börjar du med att andas ren O2, syersätter kroppen, ränsar ut CO2, för att kunna hålla andan mycket längre. Jag insåg att min egentliga motståndare var bävern. (Skratt)

I januari 2008 gav Oprah mig fyra månader för att förbereda och träna. Jag skulle sova i ett hypoxemiskt tält varje natt. Ett hypoxemiskt tält är ett tält som simulerar höjder av cirka 4500 meter. Så det är i princip läger Everest. Vad detta gör är att det börjar bygga upp antalet röda blodceller i kroppen, vilket hjälper till att föra fram syre bättre. Varje morgon, efter att jag kommit ut från tältet är hjärnan helt borta. Mitt första försök på ren O2 klarade jag 15 minuter. Det var en ganska stor framgång.

Hjärnkirurgen drog ut mig ur vattnet för i hans huvud betydde 15 minuter garanterad hjärndödhet. Så han drog ur mig, och jag mådde bra. En som inte var särskilt imponerad. Var min ex-flickvän. När jag försökte slå världsrekordet under vatten för första gången, kollade hon igenom min Blackberry, och kollade igenom alla mina meddelanden. (Skratt) Min bror har en bild på det. Det är verkligen ... (Skratt)

Efter det annonserade jag att jag tänkte slå Sietas rekord, offentligt. Och vad svarade han, jag han var med på Regis och Kelly, och slog sitt gamla rekord. Sedan gick hans huvudmotståndare och slog det rekordet. Plötsligt hade han pressat upp rekordet till 16 minuter och 32 sekunder. Vilket var tre minuter längre än jag förberett. Ni vet, det var längre än rekordet.

Nu ville jag att Science Times skulle dokumentera detta. Jag ville att de skulle skriva en artikel om det. Så jag gjorde vad vem som helst som seriöst försöker avancera forskningen skulle gjort. Jag gick rakt in på New York Times kontor och gjorde ett korttrick för allihopa. (Skratt) Jag vet inte om det var magin, eller mytologin om Cayman öarna, men John Tierney flög ner och gjorde en artikel om allvaret med att hålla andan.

Medans jag var där försökte jag självklart imponera på honom. Jag dök från 50 meter, vilket är ungerfär lika högt som en 16 vånings byggnad, och när jag tog mig upp, svimmade jag under vattnet, vilket är riktigt farligt; det är så du drunknar. Som tur var hade Kirk sett mig så han simmade ut och drog upp mig. Jag började fokusera fullt ut. Jag tränade helt för att få upp tiden jag kunde hålla andan för det jag behövde nå. Men det fanns inget sätt att förbereda mig för att vara med på live tv, vara med på Oprah.

När jag övade, gjorde jag det med ansiktet neråt, flytandes vid ytan. Men på tv ville de att jag skulle vara stående så de kunde se mitt ansikte. Det andra problemet var att dräkten flöt för lätt så de var tvugna att binda fast mina fötter för att jag inte skulle flyta upp. Jag var tvungen att använda mina ben för att hålla fötterna inne i en lös ögla, vilket var ett stort problem för mig. Det gjorde mig riktigt nervös, vilket ökade min hjärtrytm.

Vad de också gjorde var, något de inte gjort innan, de hade en hjärt-rytm-monitor. Vilken stod precis brevid bollen. Så varje gång mitt hjärta slog hördes det ett beep-beep-beep-beep, ni vet, tickande, riktigt högt. Vilket gjorde mig ännu mer nervös. Och det gick inte att få ner min hjärtrytm. Normalt sätt brukade jag börja på 38 slag per minut, och när jag höll andan brukade det gå ner till 12 slag per minut, vilket är ganska ovanligt. (Skratt) Denna gången startade det på 120 slag, och det sjönk aldrig.

De första fem minutrarna under vattnet ägnade jag åt att desperat försöka sakta ner min hjärtrytm. Det ända jag kunde tänka var, "Jag måste sakta ner rytmen. Jag kommer misslyckas, jag kommer misslyckas." Jag blev ännu mer nervös. Och min hjärtrytm gick upp mer och mer, hela vägen upp till 150 slag. I grund och botten är det samma sak som skapade mitt nedfall vid Lincoln Center. Jag slösade ut O2. När jag kom till halvvägs markeringen, åtta minuter, var jag säker till 100 procent att jag inte skulle lyckas göra detta. Det fanns inte en changs att jag skulle lyckas.

Jag visste att Oprah lagt undan en timme för min hålla andan grej, om jag gav upp tidigt skulle hela showen handla om hur deprimerad jag var. (Skratt) Jag insåg att det vore lika bra att fortsätta kämpa och stanna i tills jag svimmade, då kan de åtminstonde dra ut mig och ta hand om mig och allt det där. (Skratt)

Jag pressade på till 10 minuter. Vid 10 minuter börjar du få alla dessa riktigt starka pirriga sensationerna i dina fingrar och tår. Och jag visste att det var blodet tillbakadragning, när blodet rusar bort från dina extremiteter för att ge syre till dina livsviktiga inre organ. Vid 11 minuter började jag känna en pulserande sensation i mina ben, och mina läppar började kännas riktigt konstiga.

Vid den 12:e minuten började det ringa i mina öron, och det kändes som om min arm började domna bort. Och jag är en hypokondriak, och jag kommer ihåg att en domnande arm betyder hjärtattack. Så jag började bli riktigt paranoid. Sedan vid 13 minuter, kanske på grund av inbillningssjukan. Började jag känna smärta över mitt bröst. Det var fruktansvärt. Vid 14 minuter, Hade jag fruktansvärda sammandragningar, typ ett behöv att andas. (Skratt)

Vid 15 minuter led jag av enorm O2 förlust till hjärtat. Och jag började få hjärtischemi. Min hjärtrytm gick från 120, till 50, till 150, till 40, till 20, och till 150 igen. Det hoppade över ett slag. Det startade. Det stoppade. Och jag kände alltsammans. Och jag var helt säker på att jag skulle få en hjärtattack. Så vid 16 minuter släppte jag lös mina fötter för jag visste att om jag skulle svimma, om jag faktiskt fick en hjärtattack, skulle de behöva hoppa i och dra loss mina fötter innan de drog ur mig. Så jag var riktigt nervös.

Jag släppte loss mina fötter, och jag börjad flyta upp mot ytan. Men jag tog inte ur mitt huvud. Jag flöt och väntade på att mitt hjärta skulle stanna, bara väntade. De hade doktorer med de här "Pst," ni vet, så, ligga där och vänta. Och helt plötsligt hör jag skrik. Och jag trodde direkt att det var något konstigt -- att jag hade dött eller något sådant som hänt. Men så insåg jag att jag hade lyckats komma över 16:32. Så med energin från alla som var där bestämde jag mig för att fortsätta trycka på. Och jag klarade 17 minuter och fyra sekunder. (Applåder)

Eftersom jag inte tyckte det var nog, gick jag direkt till Quest Labs och de fick ta alla blodprov de kunde för att testa för allt och se var mina nivåer låg, så att doktorerna kunde använda sig av det, ännu en gång. Jag ville heller inte att någon skulle ifrågasätta det. Jag hade världsrekordet och jag ville vara säker på att det var riktigt.

Så dagen efter kommer jag till New York City, och en kille går upp till mig -- Jag går ut ur äppleaffären -- en kille går upp till mig och säger, "Yo D!" Jag typ "Ja?" Han sade, "Om du verkligen höll andan så länge, hur kom det sig att du kom upp ur vattnet torr?" Jag bara "Va?" (Skratt) Och det är mitt liv. Så ... (Skratt)

Som magiker försöker jag visa saker för folk som verkar omöjliga. Och jag tror magi, om det än är att hålla andan eller blanda en kortlek, så är det ganska enkelt. Det krävs övning, och träning, det är allt -- Det är övning, det är träning och experimentering, på samma gång som man kämpar igenom smärtan så gott man kan. Det är vad magi är för mig, så, tack. (Applåder)