Dave Meslin: Ett motgift mot apati

Hur ofta hör vi inte att människor inte orkar bry sig? Hur många gånger har du hört sägas att verklig, betydande förändring inte är möjlig eftersom de flesta är för egoistiska, för korkade eller för lata för att försöka påverka samhället? Jag menar att apati som vi uppfattar den inte finns egentligen, utan folk bryr sig, men att vi lever i en värld som aktivt motverkar människors engagemang genom att konstant sätta hinder och barriärer i vår väg.

Jag ska ge er ett par exempel på vad jag menar. Låt oss börja med stadshuset. Har ni sett något sånt här förr? Det är en tidningsreklam. Det är en kungörelse om ett företags bygglovsansökan för att informera om vad som sker. Som ni ser är den oläslig. Man måste läsa halvvägs för att ens kunna se vilken adress det rör sig om, och ännu längre ner, i det finstilta för att få reda på hur man kan engagera sig. Tänk er att den privata sektorn skulle göra likadant -- om Nike skulle vilja sälja ett par skor och sätta in en sån här annons i en tidning. (Applåder) Det skulle aldrig hända. Vi kommer aldrig få se en liknande reklam eftersom Nike vill faktiskt att du köper deras skor. Medan staden Toronto uppenbarligen inte vill att du engagerar dig i planeringen, annars skulle deras annonser se ut ungefär såhär -- med all information lättläst och tydlig. Så länge kommunerna använder sådana här annonser för att få folk engagerade så kommer, såklart, folk inte att engagera sig. Men det rör sig inte om apati det är ett medvetet uteslutande.

Offentliga rum. (Applåder) Det sätt vi misshandlar våra offentliga rum på är ett stort hinder mot all slags progressiv politisk förändring. Eftersom att vi i grund och botten har satt en prislapp på yttrandefriheten. Den som har mest pengar får dominera den visuella och mentala miljön. Problemet med de här modellen är att det finns fantastiska budskap som måste föras fram men som inte är lönsamma att föra fram. Ni kommer alltså aldrig se dem på en reklamaffisch.

Media spelar en viktig roll i att utveckla vår relation till politisk förändring, främst genom att ignorera politiska frågor och fokusera på kändisar och skandaler. Även när de talar om viktiga politiska frågor gör de det på ett sätt som jag känner avskräcker från engagemang. Och jag skall ge er ett exempel: "Now magazine" från förra veckan -- progressiv, lokal veckotidning i Toronto. Det här är deras förstasidesnyhet: En artikel om en teaterföreställning, den börjar med vanlig information om var den spelas, i fall ni skulle vilja se den efter att ni läst artikeln -- var, tiderna, hemsidan. Det samma gäller den här -- en filmrecension, en konstrecension, en bokrecension -- var föredraget är, i fall ni vill delta. En restaurang -- du vill kanske inte bara läsa om den, kanske vill du besöka den. De berättar var den finns, vad det kostar, addressen, telefonnumret, etc.

Sen kommer deras artiklar om politik. En fantastisk artikel om en pågående valspurt. Om kandidaterna -- väldigt välskrivet -- men ingen information, ingen uppföljning, inga kampanjhemsidor, ingen information om när debatterna är, var partihögkvarteren är. Ännu en bra artikel om en kampanj mot privatiseringar av kollektivtrafiken utan någon som helst kontaktinformation till de som driver kampanjen. Budskapet verkar vara att läsarna helst vill äta, läsa en bok, kanske se en film, men inte vara ideellt engagerade. Ni kanske tycker att det är en småsak, men jag tror det är viktigt eftersom det anger tonen och stärker den farliga tanken om att politik skulle vara en åskådarsport.

Hjältar: Hur ser vi på ledarskap? 10 filmer. Vad har de gemensamt? Någon? De innehåller alla hjältar som blivit utvalda. Någon sa till dem, "Du är den utvalde. Enligt profetian ska du rädda världen." Varpå någon springer iväg och räddar världen eftersom att de har blivit tillsagda att göra det, och några andra hänger på. Detta hjälper mig förstå anledningen till att många människor har svårt att se sig själva som ledare. Eftersom det sänder fel signaler om vad ledarskap handlar om. För det första, En heroisk insats är en gemensam insats. För det andra, det är inte som på film, inte särskild glamoröst; och det har ingen tydlig början eller slut. Det är en process som kommer att fortgå så länge du lever. Men, viktigast av allt, det är frivilligt. Frivilligt, självpåtaget. Så länge vi lär våra barn att hjältar väljs ut när någon ristar ett märke på deras panna, eller någon säger att de är en del av en profetia, så kommer de att missa den viktigaste ingrediensen i allt ledarskap: att det kommer inifrån. Det handlar om att följa sin egen dröm -- utan att någon ber en -- och att sedan arbeta tillsammans med andra för att den drömmen ska bli sann.

politiska partier... jisses... Politiska partier skulle kunna, och borde, vara ett av de lättaste sätten för människor att engagera sig politiskt. Tyvärr har de istället blivit oinspirerande och tungrodda organisationer som förlitar sig så till den milda grad på marknadsundersökningar, opinionsundersökningar och fokusgrupper att de alla säger samma saker. I princip återupprepar de bara det vi vill höra på bekostnad av möjligheten att föra fram djärva och nyskapande idéer. Det märks, och det göder folks cynisism och likgiltighet. (Applåder)

Välgörenhetsorganisationer: Organisationer i Kanada som har välgörenhetsuppdrag får inte ägna sig åt påverkansarbete. Det här är ett enormt problem och ett enormt hinder för förändring eftersom det betyder att några av de mest kunniga, insatta och engagerade rösterna inte får höras i debatten, speciellt inte under valår. Vilket för oss till min sista poäng: våra val.

Som ni kanske har märkt är valen här i Kanada ett enda stort skämt. Vi använder föråldrade system som är orättvisa och ger slumpartade resultat, Kanada styrs just nu av ett parti som de flesta kanadensare inte ville se vid makten. Hur kan vi på ett uppriktigt sätt uppmana fler att gå och rösta när det inte spelar någon roll vad man röstar på? Lägger man samman allt detta är det inget mysterium att människor är "apatiska". Det är som att springa med huvet före in i väggen.

Jag försöker inte vara pessimistisk för sakens egen skull genom att peka på alla hinder som står i vår väg. Tvärt om, jag tror att människor är fantastiska och smarta, och att de verkligen bryr sig. Men, som jag har sagt, så lever vi i en miljö där alla dessa hinder reses i vår väg. Så länge vi tror att människor, våra grannar, är egoistiska, korkade eller lata, så finns det inget hopp för framtiden. Men vi kan ändra på de saker jag har berättat om idag. Vi kan göra kommunfullmäktige tillgängligt. Vi kan göra om vårt valsystem. Vi kan demokratisera våra offentliga rum.

Mitt budskap är: om vi kan ändra vår syn på apati från att se det som en egenskap hos individen till en invecklad struktur av kulturella hinder som förstärker oengagemang och om vi kan klart definiera, klart identifiera vilka de hindren är och gemensamt arbeta tillsammans för att bryta ner de hindren så är allting möjligt.

Tack.

(Applåder)