Dave Eggers gör sin TED Prize önskan: Once Upon a School

Tack så mycket, alla ni från TED, speciellt Chris och Amy. Jag kan knappt tro att jag är här. Jag har inte sovit på flera veckor. Neil och jag satt där och jämförde hur lite vi har sovit på grund av spänningen inför det här. Jag har aldrig vart så här nervös– och jag gör så här när jag är nervös, jag har precis märkt det. Jag ska berätta om vad vi gjorde för den här organisationen som kallas 826 Valencia, och sen ska jag berätta hur vi alla kan samarbeta och åstadkomma något liknande.

Tillbaka till ungefär år 2000, så bodde jag i Brooklyn, jag försökte skriva färdigt min första bok, jag vandrade omkring i ett töcken varje dag eftersom jag skrev från 12 på natten till 5 på morgonen. Så jag gick omkring som i ett töcken på dagen. Jag hade ingen mental skärpa att tala om, men jag hade flextid. I grannskapet i Brooklyn där jag bodde, Park Slope, bor det många författare – det är en väldigt hög per capita av författare gentemot vanligt folk. Jag har också vuxit upp med en massa lärare. Min mor var en lärare, min syster blev en lärare och efter college så fastnade många vänner för läraryrket. Så jag hörde dem ofta tala om sina liv och hur inspirerande de var, de var verkligen de hårdast arbetande och mest inspirerande människor jag kände.

Men jag var medveten om så många av de saker som stod i deras väg, all problem som de kämpade med. Och en av dessa var att många av mina vänner hade elever som hade problem med att hålla en bra betygsnivå, särskilt gällande läsning och skrivning. Många av dessa elever kommer från hem där engelska inte är modersmålet, där många av dem har speciella behov, inlärningssvårigheter. Och självklart så var de inskrivna i skolor som ibland, och väldigt ofta, var underfinansierade. Så mina vänner talade med mig om dessa saker och sade, ”Vad vi egentligen behöver är mer folk, arbetskraft, mer individuell uppmärksamhet, fler arbetstimmar, mer expertis från folk som har färdigheter i engelska som kan arbeta med dessa elever en och en.”

Och jag frågade då, ”Jamen, varför arbetar ni inte med dem en och en?” Och de svarade, ”Vi har ju fem klasser med 30 till 40 elever i vardera. Detta kan leda upp till 150, 180, 200 elever om dagen. Hur skulle vi kunna ägna med varje elev ens en timma i veckan åt individuell uppmärksamhet?” Man skulle behöva multiplicera arbetsveckan och klona lärarna. Så vi började prata om det här. Och på samma gång, så tänkte jag på den stora gruppen av människor jag kände: författare, redaktörer, journalister, doktorander, forskarassistenter, vad ni vill. Alla dessa människor hade rätt så flexibla arbetsdagar och ett intresse för det engelska språket – jag hoppas att jag har ett intresse för det engelska språket, men jag talar det inte särskilt bra just nu. Jag försöker, men klockan gör mig nervös. Alla de jag kände hade ett intresse för privilegiet hos det skrivna ordet angående eftersträvan av demokrati, eftersträvan för ett upplyst liv. Så de hade, ni vet, tiden och intresset, men samtidigt så fanns det ingen koppling, som jag var medveten om i mitt område, som kunde föra samman dessa två grupper.

Så när jag flyttade tillbaka till San Francisco, så hyrde vi den här byggnaden. Och idén var att placera McSweeney’s – McSweeney’s Quarterly, som vi publicerade två eller tre gånger om året, och ett par andra tidningar – vi skulle flytta alltihop till ett kontor för första gången. Det brukade vara i mitt kök i Brooklyn. Vi skulle flytta det till ett kontor, och vi tänkte dela utrymme med ett handledningscenter. Så vi tänkte, ”Vi har alla dessa skribenter och redaktörer – ett slags skrivarförening som ändå kommer till kontoret varje dag, varför öppnar vi inte upp den främre delen av byggnaden som ett utrymme för elever att vara i efter skolan, där de kan få hjälp med sina skrivläxor, så att vi tar bort den här avgränsningen mellan de två grupperna?” Idén var att vi skulle arbeta med vad vi än arbetade med, men 14:30, när eleverna dök upp, så skulle du sluta med det du gjorde, eller du bytte, eller arbetar lite senare med det. Och sen ägnar du dessa timmar på eftermiddagen åt eleverna i grannskapet.

Så vi hade det här stället, vi hyrde det, hyresvärden gillade idén. Vi ordnade den här väggmålningen, som är målad av Chris Ware, som i stora drag förklarar historien bakom det skrivna ordet, som en väggmålning – det tar lång tid att bearbeta det, och du måste stå mitt i gatan. Så vi hyrde utrymmet. Och allting var utmärkt förutom att hyresvärden sade, "Utrymmet är tillägnat detaljhandel; ni måste komma på någonting. Ni måste sälja någonting. Ni kan inte bara ha ett handledningscenter." Så vi tänkte, "Ha ha! Jaha!" Och vi kunde inte komma att tänka på någonting att sälja, men vi gjorde de nödvändiga efterforskningarna. Det brukade vara ett viktrum, så det var golv av gummi sänkta tak och lysrör. Vi rev ner allt det där, och vi upptäckte att vi hade vackert trägolv, vitkalkade balkar och det hade utseendet -- medan vi renoverade stället så sade någon, "Ni vet, det ser nästan ut som skrovet på ett skepp." Och vi såg oss omkring och någon annan sade, "Ni skulle kunna sälja grejer till sjörövare."

Och det är vad vi gjorde. Det fick alla att skratta, och vi sade, "Det ligger något i det. Låt oss sälja piratgrejer." Det här är pirataffären. Det var liksom en sketch jag gjorde på en servett. En jättebra snickare byggde allt det här och ni ser att vi fick det att se ut som ett piratförråd. Här ser ni att vi säljer plankor. och vi har grejer som motverkar skörbjugg; här har vi träbenen, som alla är handgjorda och skräddarsydda till dig; där uppe ser ni ögonlapparna, vi har en svart sektion för vardagligt bruk, din vanliga ögonlapp, och sen har du även i pastell och andra färger för när du går ut om kvällen -- för speciella tillfällen, bar mitzvahs och sånt.

Så vi öppnade stället. Och det här är ett kar som vi fyller med skatter som eleverna kan ta för sig av: det här är reservögon, ifall du förlorar ett; vi har placerat skyltar i hela affären: "Practical Joking med Pirater." Medan du läser skylten så drar vi i ett rep bakom disken och åtta mopphuvuden faller ned på dig. Det var min enda grej -- Jag sade att vi måste ha någonting som faller ner på folk. Det blev mopphuvuden. Det här är fiskteatern, som bara är en saltvattentank och tre stolar, och bakom den så inrättade vi utrymmet som var handledningscentret. Så här är handledningscentret, och bakom gardinerna är kontoret för McSweeney's, där vi arbetar med tidningen och bokredigering och allt det där.

Barnen skulle komma in -- eller vi trodde att de skulle komma in. Jag borde backa lite. Vi ordnade upp stället, vi öppnade, vi lade ner flera månader på att renovera stället. Vi hade bord, stolar, datorer, allting. Jag var med i en internetauktion vid ett Holiday Inn i Palo Alto och köpte 11 G4:or i ett enda svep. I alla fall, vi köpte dem och inredde allting och väntade. Det började med 12 av mina vänner, folk jag känt i flera år som var författare från grannskapet. Vi satt där. Klockan var 14:30 och vi ställde upp en skylt på gatan där det stod, "Gratis handledning för dina engelskrelaterade och skrivrelaterade behov -- Kom in bara, allt är gratis." Och vi tänkte, "De kommer att storma grindarna, de kommer att älska det." Men det gjorde de inte. Så vi väntade, vi satt vid borden, vi väntade och väntade. Alla blev väldigt nedstämda för vi väntade i flera veckor, och det var ingen som kom.

Och sedan var det någon som uppmärksammade oss om att det kanske var en fråga om förtroende, eftersom vi jobbade bakom en pirataffär. Vi hade liksom inte insett det. Så sedan, runt den tiden, så övertalade jag en kvinna vid namn Nineveh Caligari, en etablerad lärare från San Francisco -- hon var lärare i Mexico City, hon hade den erfarenhet vi behövde, visste allt om utbildning, hade kontakter med alla lärare och föreningsmedlemmar i grannskapet. Jag övertalade henne att flytta upp från Mexico City där hon var lärare; hon tog över som verkställande direktör. Omedelbart så ordnade hon med lärarna och föräldrarna och eleverna och allt annat, och plötsligt så var det fullt varenda dag.

Vad försökte åstadkomma varje dag var individuell uppmärksamhet. Målet var att ha ett 1:1 förhållande med varenda elev. Ni vet, det har bevisats att 35 till 40 timmar om året ägnat åt individuell uppmärksamhet, kan få en elev att förbättra sin betygsnivå med ett steg. Med de flesta av dessa elever så talas inte engelska hemma. De kommer hit, ofta med sina föräldrar -- ni kan inte se det här, men det finns en kyrkbänk där som jag köpte från en auktion i Berkeley -- ibland så satt föräldrarna och tittade på medan deras barn får handledning. Det var förutsättningen, individuell uppmärksamhet. Och vi hade fullt upp med barnen varenda dag. Om du är på Valencia Street eller i närheten omkring klockan 14:00, 14:30, så kan du bli påsprungen, ibland, av ungarna med deras stora ryggsäckar, som faktiskt springer dit.

Vilket är ganska underligt, eftersom det är skolan, på sätt och vis. Men det var någonting psykologiskt som hände där som gjorde det lite annorlunda. Och för det andra så var det inget stigma över det. Barnen gick inte till "Centret för barn som behöver mer hjälp" Det var 826 Valencia. För det första så var det en pirataffär, vilket är helt tokigt. För det andra så fanns ett publiceringsföretag baktill. Våra praktikanter arbetade faktiskt oftast vid samma bord, axel vid axel, dator bredvid dator med eleverna.

Så blev det ett handledningscenter -- vi kallade det för ett publiceringscenter -- och ett skrivarcenter. De går in, och de kan arbeta med en high school-elev som faktiskt skriver en hel roman -- för vi hade också en hel del begåvade barn. Det fanns inget stigma. De arbetar allihop bredvid varandra. Allt är en strävan efter kreativitet. De ser de vuxna. De härmar deras beteenden. De vuxna arbetar inom sina områden. De kan luta sig över och ställa en fråga till en av de vuxna och de liksom drar nytta av varandra. Det pågår en massa korspollinering. Det enda problemet, särskilt för de vuxna som jobbade för McSweeney's som inte nödvändigtvis ställde upp på allt det här, var att det bara fanns en toalett. Med omkring 60 elever om dagen så blir det ett problem.

Men ni förstår, det var någonting med att barnen gjorde sina läxor på en särskild dag, arbetandes en och en, får all denna uppmärksamhet -- de går sedan hem, de är färdiga. De dröjer inte, de gör inte sina läxor framför TV:n. De får gå hem klockan 17:30, umgås med sina familjer, hålla på med sina hobbys, gå ut, leka. Allt det gör en lycklig familj. Lyckliga familjer i ett grannskap bildar ett lyckligt grannskap. Lyckliga grannskap bildar tillsammans en lycklig stad och en lycklig värld. Nyckeln till det hela är läxor! Där har ni det, ser ni -- individuell uppmärksamhet.

Vi började med 12 volontärer, och sedan hade vi omkring 50. Sedan ett par hundra. Och nu har vi 1400 volontärer på vår lista. Vi gör det mycket enkelt att bli volontär. Saken är den, att även om du bara har ett par timmar i månaden, dessa två timmar sittandes bredvid en elev, med fokuserad uppmärksamhet, liksom ett ljus som skiner ned på deras arbete, på deras tankar och deras självuttryck, kommer att vara väldigt transformerande, eftersom många av dessa elever aldrig har fått det tidigare. Så vi säger, "Även om du bara har två timmar en söndag var sjätte månad, så gör det ingenting. Det räcker." Så det var delvis varför vår handledargrupp växte så fort.

Sedan sade vi, "Så vad ska vi göra med utrymmet om dagen, eftersom det måste utnyttjas före 14:30?" Så vi började bjuda in klasser om dagen. Så varje dag så har vi en klass som tillsammans skriver en bok; ni kan se den skrivas där ovan. Det här är en av klasserna som blir alltför uppspelta av skrivande. Du riktar bara en kamera mot dem, och det här är alltid resultatet. Så det här är en av de böcker som de skriver. Notera bokens titel, "Boken som aldrig checkades ut: Titanic." Och den första raden i boken är, "Det var en gång en bok som hette Cindy som handlade om Titanic." Det är en vuxen som sitter baktill och skriver allting, som tar det på största allvar, vilket gör eleverna häpna.

Vi hade fortfarande handledare över. Det här är en bild av ett par handledare under ett evenemang. Lärarna som vi arbetar med -- och allting är annorlunda för lärare -- de säger åt oss vad vi ska göra. Vi kom in tänkandes, "I grund och botten är vi, trots allt, alldeles medgörliga. Ni säger åt oss. Grannskapet säger åt oss, föräldrarna säger åt oss. Lärarna säger åt oss hur vi är mest användbara."

Sedan sade de, "Varför kommer ni inte till skolorna? För hur är det med eleverna som inte kommer till er, som inte har engagerade föräldrar som tar dem dit, eller dem som bor för långt borta?" Så vi sade, "Vi har ju 1400 personer på vår handledarlista. Vi sänder ut ordet." En lärare kunde säga, "Jag behöver 12 handledare de kommande fem söndagarna. Vi arbetar med våra collegeuppsatser. Skicka hit dem." Så vi lägger ut det: 1400 handledare. De som kan anmäler sig. De anländer ungefär en halvtimma innan klassen. Läraren säger åt dem vad de ska göra, och hur de ska göra det, vad de tränar, vad deras projekt är än så länge. De arbetar med lärarens vägledning, allt i ett enda stort rum. Och det är egentligen huvudsaken av vad vi gör, folk som går direkt från sina arbetsplatser, från sina hem, direkt till klassrummen och till att arbeta direkt med eleverna. På så sätt kan vi arbeta med ytterligare tusentals fler elever. Sedan var det en skola som sade, "Varför ger vi inte er bara ett klassrum som ni kan bemanna hela dagen?"

Det här är "Everett Middle School Writers' Room", som vi har inrett i piratstil. Det är precis intill biblioteket. Och vi betjänar samtliga av skolans 529 elever. Det här är deras tidning, "Straight-Up News", som har en spalt skriven av Borgmästare Gavin Newsom på bägge språk -- engelska och spanska Det var en dag då Isabel Allende skrev till oss och sade, "Hör ni, varför gör ni inte en bok med högstadieeleverna? Jag vill att de ska skriva om hur man åstadkommer fred i en våldsam värld." Så vi gick till Thurgood Marshall High School, som är en skola som vi har samarbetat med tidigare, och vi gav den uppgiften till eleverna. Och vi sade, "Isabel Allende kommer att läsa era uppsatser. Hon kommer att publicera dem i en bok. Hon kommer att sponsra tryckningen av boken i pocketform. Den kommer vara tillgänglig i alla bokhandlar omkring San Francisco-bukten och runt om i världen, på Amazon och vart än ni kan tänka er." De här barnen arbetade hårdare än de hade gjort med någonting annat i sina liv, för nu skulle de få en publik, och så fanns där också Isabel Allende i slutändan. Jag tror vi hade omkring 170 handledare som arbetade på boken med dem så resultatet blev väldigt bra. Vi höll en stor fest på slutet. Det här är en bok du kan hitta överallt. Det ledde till en serie av dessa. Ni kan se att Amy Tan sponsrade den andra, "I might get somewhere." (Jag kanske kommer någonstans) Och det här blev en kontinuerlig sak. Fler och fler böcker.

Nu är vi liksom beroende av bokgrejen. Barnen arbetar hårdare än de någonsin gjort i sina liv om de vet att det kommer att bli permanent, vet att det hamnar på en hylla, vet att ingen kommer att kunna förminska vad de har tänkt och sagt, att vi hedrat deras ord, hedrat deras tankar med hundratals timmar och fem utkast, sex utkast -- all denna uppmärksamhet som vi ägnar åt deras tankar. Och när de väl har nått den nivån, när de skriver på den nivån, så finns det ingen återvändo. Det är alldeles transformerande. De säljs allihop i affären. Det här är intill plankorna. Vi säljer alla av elevernas böcker. Var annars skulle de stå? Vi säljer dem, och något konstigt har börjat hända med affären. Affären började faktiskt -- trots att vi mest startade den som ett skämt -- hade faktiskt börjat tjäna pengar. Så den betalade hyran. Det kanske bara är en San Francisco-grej -- jag vet inte, jag vill inte döma. Men folk kunde komma in -- och det här var innan piratfilmerna och allt annat. Den tjänade en massa pengar. Inte en massa pengar, men det betalade hyran, och betalade för heltidspersonalen där. Ni kan se havskartorna där till vänster.

Och det blev som en passage till samhället, folk kom in och sade, "Vad f-? Vad är det här?" Jag vill inte svära på nätet. Är det en regel? Jag vet inte. De sade, "Vad är det här?" Och folk gick in och lärde sig mer om det. Och sedan bortom det -- vanligtvis är det en liten kedja där -- precis bortom det kunde de se barnen som fick handledning. Det här är ett klassbesök. Så folk kom och shoppade, och det var större chans att de köpte lite späck, eller hirs till sin papegoja, eller, ni vet, en krok, eller ett krokfodral för kvällen, allt detta som vi säljer. Så det gick faktiskt bra för affären. Men det drog in så mycket folk: lärare, donatorer, volontärer, allihop. Eftersom det var på gatunivån. Det var öppet för offentligheten. Det var inte någon ideell förening undangömd på 30:e våningen i någon byggnad i innerstan. Det låg mitt i grannskapet som det tjänade, och det var alltid öppet till offentligheten. så det blev liksom en konstig med ändå trevlig incident.

Alla de människor jag kände i Brooklyn, de sade, "Men varför har vi inte något sånt här?" Och en del av dem var en gång lärare eller blivande lärare, så de samarbetade med lokala designers, lokala författare, och de tog idén som den var och gjorde det till något eget. De ville inte sälja piratprylar; de trodde inte att det skulle funka där. Med vetskapen om brottsbekämpningsrörelsen i New York, så öppnade de "Brooklyn superhero Supply Company". Det var Sam Potts storslagna design som skapade detta. Och tanken var att det skulle se ut som en av de där låssmedsaffärerna som måste visa varenda tjänst de någonsin har erbjudit, överallt. Så de öppnade det här stället. Inuti är det som ett Costco för superhjältar -- alla grejer i den här formen. Allt är handgjort. Allt är liksom återvunnet från andra produkter. Paketeringen är gjord av Sam Potts.

Ni har fängelseenheter för skurkar, där barnen placerar sina föräldrar. Ni har kontoret. Det där är ett litet valv -- du måste lägga varorna där, det går upp i en hiss och sen kommer killen bakom disken att säga åt dig att du måste säga hjältemodslöftet, som du måste om du vill köpa någonting. Det hämmar deras försäljningar. Personligen tycker jag att det är ett problem. Eftersom de måste göra det, handen på hjärtat och allt det där. Det här är några av produkterna. de är alla handgjorda. Det här är hemliga identitets-kitet. Om du vill anta identiteten som Sharon Boone, en amerikansk kvinnlig marknadschef från Hoboken, New Jersey. Det är all dokumentation om allting du någonsin velat veta om Sharon Boone. Det här är cape-rummet där du skaffar din egen cape, och sen kan du gå upp för de här tre stegen och sen så slår vi på tre hydrauliska fläktar från varje sida så att du kan se din cape i aktion. Det finns ju ingenting värre än, ni vet, att stå där uppe och att capen trasslar ihop sig. Sedan har vi den hemliga dörren -- det här är en av hyllorna som du inte kan se när kommer in, men den öppnas långsamt. Ni kan se den där i mitten intill alla änterhakar. Den öppnas och sen har ni handledningscentret inuti. Så ni kan se den fulla effekten.

Men det här -- jag vill bara poängtera -- är lokalt finansierat, byggt lokalt. Alla designers, alla byggare, alla kom från området, och arbetet gjordes pro-bono. Jag kom bara på besök och sade, "Det ser bra ut, bra jobbat," Det var allt. Ni kan se vad klockan är i alla fem kommuner av New York där bak. Så det här är utrymmet för handledningstimmarna. Det är mycket aktivitet. Samma princip: individuell uppmärksamhet, total tillägnan till elevernas arbete och en gränslös optimism och en sorts möjlighet för kreativitet och idéer. Och en knapp slås på i deras huvuden när de går dessa 6 konstiga meter inuti den bisarra affären. Det är skolan, men ändå inte som skolan. Det är uppenbart inte skolan, även om de arbetar bredvid varandra vid borden, med papper och penna och allt det där.

Det här är en av eleverna, Khaled Hamdan. Ni kan läsa det här citatet. Beroende av TV-spel och TV. Kunde inte koncentrera sig hemma. Gick dit. Fick den här fokuserade uppmärksamheten. Och han kunde inte släppa det. I sinom tid började han att skriva. Han blev klar med sina läxor tidigt -- blev liksom besatt av att bli klar med sina läxor tidigt. Det är beroendeframkallande att bli klar med det och få sitt arbete kontrollerat och veta att han klarar av nästa sak och vara förberedd inför skolan nästa dag. Så han blev fast i det där, sen började han göra andra saker. Han har nu blivit publicerad i fem böcker. Han har vart med och skrivit en mockumentär om misslyckade superhjältar som heter "Super-Has-Beens." (Superföredettingar) Han skrev en serie om "Penguin Balboa", som är en kämpande -- en boxande -- pingvin. Och så högläste han för bara ett par veckor sedan inför 500 personer vid Symphony Space, till förmån för 826 New York. Han är där varje dag. Han är evangeliskt över det. Nu tar han med sig sina kusiner. Det är fyra familjemedlemmar som kommer dit varje dag.

Jag går igenom det här väldigt fort. Det här är L.A, "Echo Park Time Travel Mart": "När du än är, vi är redan då." Det är en sorts 7-11 för tidsresenärer. Ni ser allt här: det är exakt som en 7-11 skulle vara. Iglar, bitar av mammut. De har till och med sin egen Slurpeemaskin: "Ur funktion. Kom tillbaka igår."

I alla fall. Jag hoppar framåt lite. Det här är platser som bara är anslutna till oss, som gör samma sak: Word St. i Pittsfield, Massachusetts. Ink Spot i Cincinnati. Youth Speaks, San Francisco, Kalifornien, som inspirerade oss. Studio St. Louis i St. Louis. Austin Bat Cave i Austin. Fighting Words i Dublin, Irland, som startades av Roddy Doyle; den här öppnas i april. Nu kommer jag till min TED Wish -- är det okej?

OK; jag har en minut. Så, TED Wish: Jag önskar att ni -- ni personligen och alla kreativa individer och organisationer ni känner -- hittar ett sätt att direkt engagera er med en allmän skola i ert område och att ni sedan berättar historian om hur ni blev inblandade, så att inom ett år så har vi tusen exempel -- tusen! -- på transformerande partnerskap. Betydelsefulla framsteg! Och det här kan vara saker som du kanske redan gör. Jag vet att många personer i det här rummet redan håller på med väldigt intresserande saker. Jag är väl medveten om detta. Så berätta dessa historier för oss och inspirera oss på webbsidan.

Vi skapade en webbsida, jag säger nu istället att "vi", och inte bara "jag", hoppas: vi hoppas att de som deltar i den här konferensen kommer att frammana en ny era av deltagande i våra allmänna skolor. Vi hoppas att ni kommer anta rollen att föra ihop era innovativa sinnen och expertis med de innovativa lärarna i era samhällen. Låt alltid lärarna visa vägen. De kan visa er hur ni är användbara. Jag hoppas att ni ställer upp och hjälper till. Det finns miljontals sätt. Ni kan gå till lokala skolor och höra med lärarna. De kan alltid säga er hur ni kan hjälpa till. Det här är med Hot Studio i San Francisco, de gjorde det fenomenala jobbet. Webbsidan är redan uppe, den har redan flera historier, en massa idéer. Den heter "Once Upon a School," (Det var en gång en skola) som jag tycker är en jättebra titel. Sidan dokumenterar varje historia, varje projekt som kommer ur den här konferensen och från över hela världen. Så ta er till sidan; ni ser en massa idéer ni kan inspireras av och sen lägga till era egna projekt när ni väl har börjat. Hot Studio gjorde ett jättebra jobb på så kort varsel. Så besök sidan. Om ni har några frågor kan ni ställa dem till honom här, som är direktör för våra nationella program. Han sitter vid telefonen. Ni kan maila honom, han besvarar alla frågor ni kan tänkas ha. Och han kan få er inspirerade och hjälper er och vägleder er genom processen så ni kan åstadkomma förändring.

Och det kan vara roligt! Det är poängen med det här föredraget -- det behöver inte vara sterilt. Det behöver inte vara byråkratiskt ohållbart. Ni kan ta användning av de färdigheter ni har. Skolorna behöver er. Lärarna behöver er. Eleverna och föräldrarna behöver er. De behöver era personer: er fysiska närvaro och era öppna sinnen och öppna öron och bottenlösa medkänsla, att sitta intill dem, lyssna och nicka och ställa frågor i timtal åt gången. Vissa av de här barnen vet helt enkelt inte hur bra de är: hur smarta och hur mycket de har att säga. Ni kan säga det till dem. Ni kan skina det ljuset på dem, en mänsklig interaktion åt gången. Så vi hoppas att ni samarbetar med oss. Tack så mycket.