Dan Ariely: Var medvetna om intressekonflikterna

Jag var inlagd på sjukhus under lång tid. Några år efter jag åkte därifrån, så åkte jag dit igen, och ordföranden för brännskadeavdelningen var mycket uppjagad av att träffa mig -- han sa "Dan, Jag har en fantastisk ny behandling för dig." Jag blev exalterad. Jag gick med honom till hans kontor. Han förklarade för mig, att när jag rakade mig, hade jag små svarta hårprickar på vänster sida av ansiktet, men på högra sidan av mitt ansikte var jag svårt bränd, så där har jag inget hår, och detta skapar en brist på symmetri. Vad var då hans briljanta idé? Han skulle låta tatuera små svarta prickar på höger sida av mitt ansikte och göra att jag såg väldigt symmetrisk ut.

Det lät intressant. Han bad mig gå och raka mig. Låt mig berätta, detta var ett konstig sätt att raka sig på, eftersom när jag tänkte på det och förstod att det sätt jag rakade mig då skulle bli det sätt jag skulle behöva raka mig för resten av mitt liv - därför var jag tvungen att behålla bredden lika. När jag kom tillbaka till hans kontor, var jag inte övertygad. Jag sa "Kan jag få se något stöd för detta?" Så han visade mig några bilder. av kinder med små svarta prickar -- inte så informativt. Jag sa, "Vad händer när jag blir äldre och mitt hår blir vitt? Vad händer då?" "Åh, oroa dig inte för det," sa han. "Vi har lasrar; vi kan göra det vitare." Man jag var fortfarande bekymrad, så jag sa "Vet du vad, jag kommer inte göra det."

Varpå jag fick mitt livs största skamkänsloattack. Detta kommer från Judisk grabb, du förstår, så det innebär ett och annat. (Skratt) Han sa "Dan, vad är för fel på dig?" Är du nöjd med att se osymmetrisk ut? Får du någon slags perverterad njutning från det? Känner kvinnorna medlidande för dig och har sex med dig oftare? Ingen av detta inträffade. Och detta var väldigt förvånande för mig, för att jag har genomgått många behandlingar -- det var många behandlingar som jag bestämde mig för att inte ta -- och jag fick aldrig någon skamkänsloattack över detta. Jag bestämde mig för att inte ta denna behandling och jag gick till hans vice och frågade honom, "Vad handlar detta om? Var kom dessa skuldkänslor från?" Han förklarade att de genomfört behandlingen med två patienter redan, och de behövde en tredje patient för en artikel de skrev på.

(Skratt)

Nu tror du förmodligen att den killen var en skitstövel. Korrekt, det var precis det han verkade vara. Men låt mig ge dig ett annat perspektiv på samma berättelse. Några år sen, utförde jag några egna experiment själv i labbet. När vi utförde experimenten, hoppades vi vanligtvis att en grupp skulle bete sig olikt från den andra gruppen. Vi hade alltså, en grupp som vi hoppades skulle vara högpresterande, och en annan grupp som vi trodde skulle vara lågpresterande. Resultat jag fick, var detta -- Jag var glad -- bortsett från en person. Det var en person i denna grupp som vi förmodade skulle vara högpresterande, som i verkligheten presterade rysligt dåligt. Och han drog ned hela medelvärdet, och förstörde signifikansen i mitt statistiska test.

Så jag tittade närmare på denna man. Han var omkring 20 äldre än någon annan i urvalsgruppen. Och jag kom ihåg denna äldre och alkoholiserade man som kom en dag till labbet och ville göra sig enkla pengar och det var just denna man. "Perfekt! Tänkte jag ". Låt oss slänga ut honom. Vem skulle någonsin inkludera en alkoholist i urvalsgruppen?"

Men några dagar senare, tänkte vi på detta tillsammans med mina studenter, och vi sa "Vad skulle hänt om denna alkoholist inte var i det tillståndet? Och vad skulle hänt om han varit i den andra gruppen? Skulle vi då ha slängt ut han från studien? Vi hade troligtvis inte tittat närmare på datan överhuvud taget, och om vi hade tittat på datan, hade vi hade förmodligen sagt, "Fantastiskt! Vilken passande kille som prestera så här lågt," därför att han hade dragit ned medelvärdet för lågpresterargruppen, och givit oss starkare statistiska resultat än vi borde. Därför bestämde vi oss att inte slänga ut denna man och att köra om experiment.

Men du vet, dessa berättelser, och en mängd experiment som vi utfört om intressekonflikter, Belyser två saker för mig. Den första är att i livet stöter vi på många människor vilka, på ett eller annat sätt, försöker tatuera våra ansikten. De råkar bara ha motiv som gör dem förblindade för verkligheten och ger oss råd vilka har en inneboende partiskhet. Jag är säkert på att detta är något vi alla känner igen, och vi ser detta hända. Men vi kanske inte alltid uppfattar det varje gång, men vi förstår att det händer.

Den svåraste saken är förstås att känna igen att vi själva ibland är förblindade av vår egna motiv. Något som är en mycket, mycket svårare lärdom att ta till sig. Därför ser vi inte hur intressekonflikter påverkar oss. När jag gjorde dessa experiment, så var min tanke att jag hjälpte vetenskapen. Jag tog bort data för att få ett verkligt mönster att skina igenom. Jag gjorde inget som var förkastligt. I min tanke, var jag en riddare som försökte hjälpa vetenskapen framåt. Men detta var inte fallet. Jag påverkade verkligen processen med en mängd goda intensioner. Och jag tror att de stora utmaningarna är att förstå när dessa fall uppstår i våra liv, när intressekonflikterna påverkar oss, och att försöka att inte lita på min egen intuition för komma förbi detta men att försöka att göra saker som förhindrar oss från att falla offer för dessa beteenden, eftersom vi kan skapa en massa ofördelaktiga omständigheter genom detta.

Jag vill ändå lämna er med en positiv tanke. Jag menar det här är väldigt deprimerande, eller hur -- människor har intressekonflikter, vi ser dem inte och så vidare. Den positiva synvinkeln kring allt detta är att, om vi förstår när vi går åt fel håll, så förstår vi den djupare mekanismen varför vi misslyckas och var vi felar, och vi kan förhoppningsvis ordna till detta. Och detta tror jag inger hopp. Tack så mycket.

(Applåder)