Christopher McDougall: Är vi skapade för att springa?

Löpning: det är i grund och botten bara höger, vänster, höger, vänster. Eller hur? Jag menar, vi har hållit på med det här i två miljoner år nu så det är ganska arrogant att anta att jag har någonting att säga som inte har sagts eller utförts bättre för länge sedan. Men den häftiga grejen som jag har upptäckt med löpning är att någonting bisarrt inträffar med den här aktiviteten ständigt och jämt. Ett typexempel: För några månader sedan, om ni såg på New York City Marathon så kan jag garantera att ni såg någonting som ingen har sett förut. En etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu kommer till startlinjen. Hon är 37 år. Hon har inte vunnit något slags maraton de senaste åtta åren och för några månader sedan dog hon nästan under en förlossning. Derartu Tulu var redo att kasta in handduken och att dra sig tillbaka från sporten men hon bestämde sig för en sista satsning för att lyckas få en sista utdelning i det ansedda evenemanget New York City Marathon. Dessvärre, och det här var dåliga nyheter för Derartu Tulu, hade några andra personer samma idé bland annat den olympiska guldmedaljören och Paula Radcliffe, som är en fruktansvärd motståndare tveklöst den snabbaste kvinnliga maratonlöparen genom tiderna. Med en tid endast tio minuter efter det manliga världsrekordet är Paula Radcliffe i praktiken oslagbar. Det var hennes motstånd.

Startskottet går och jag menar, hon är inte ens en underdog. Hon är under underdogsen. Men under-underdogen hänger med och efter 35 kilometer av ett 42-kilometerslopp är Derartu Tulu med i ledarklungan. Det är nu någonting verkligen bisarrt händer. Paula Radcliffe, hon som är säker på att rycka åt sig den stora vinsten ur Derartu Tulus under-underdoghänder tar sig plötsligt åt benet och börjar tappa. Vi vet alla vad man ska göra i en sådan situation, eller hur? Du sätter en armbåge i ansiktet på henne och sätter av i högsta fart mot målsnöret. Derartu Tulu förstör föreställningen. Istället för att ge sig iväg saktar hon in, tar tag i Paula Radcliffe och säger: "Kom igen. Häng med oss. Du fixar det." Dessvärre gör Paula Radcliffe det. Hon hinner ifatt ledarklungan och gör en framstöt mot målsnöret. Men sedan faller hon tillbaka igen. Och den andra gången Derartu Tulu tar tag i henne och försöker att dra med henne Och Paula Radcliffe säger vid denna punkt "Jag är helt slut. Spring." Det är en fantastisk berättelse och vi vet alla hur den slutar. Hon förlorar prispengarna men hon åker hem med någonting större och viktigare. Förutom att Derartu Tulu förstör föreställningen igen. I stället för att förlora, drar hon förbi ledarklungan och vinner New York City Marathon och åker hem med en stor prispott.

Det är en hjärtvärmande historia men om du gräver lite djupare börjar du liksom undra över exakt vad det var som hände där. När du har två extremvärden i en organism är det inte någon tillfällighet. När du har någon som har större vinnarskalle och mer medkänsla än någon annan i loppet, så är det återigen inte någon tillfällighet. Visa mig en varelse med simhud mellan tårna och gälar så har vatten någonting med det att göra.

Någon med den sortens inre drivkraft, så finns det något slags sammanhang där. Och svaret på frågan, tror jag kan hittas i Mexicos Kopparkanjon där det finns en stam, en tillbakadragen stam som kallas för Tarahumaraindianerna. Tarahumarerna är anmärkningsvärda på grund av tre saker. För det första har deras livsförhållanden huvudsakligen alltid varit desamma de senaste 400 åren. När conquistadorerna kom till Nordamerika hade man två möjligheter: antingen tar man till vapen, eller så så kunde man ge sig iväg. Mayaindianerna och Aztekerna tog till vapen vilket är anledningen till varför det finns väldigt få Mayaindianer och Azteker. Tarahumarerna hade en annan strategi. De gav sig iväg och gömde sig i det labyrintiska nätverk spindelnätsliknande kanjonsystem som kallas för Kopparkanjonen och de har de stannat kvar sedan 1600-talet levandes på i princip samma sätt som de alltid har levat. För det andra, det anmärkningsvärda med Tarahumarerna är att, långt upp i ålder, 70 och 80 år gamla springer inte dom här grabbarna några maraton Dom springer ultra-maraton. Sträckorna är inte 42 kilometer, utan 150, 250 kilometer åt gången uppenbarligen utan skador eller problem.

Den sista saker som är anmärkningsvärd med Tarahumarerna är att alla saker som vi kommer att prata om idag alla lösningar som vi försöker att komma på med hjälp av all vår teknologi och hjärnkapacitet saker som hjärtsjukdomar och kolesterol och cancer och kriminalitet och krig och våld och kliniska depressioner allt detta har inte Tarahumarerna en aning om vad du pratar om. Dom är befriade från alla dessa moderna åkommor. Så vad är då kopplingen? Återigen, vi pratar om extremvärden.

Det måste finnas något slags orsak och verkan där. Nå, det finns forskningsgrupper vid Harvard och Utahs universitet som slår sina kloka huvuden ihop för att försöka komma på vad Tarahumarerna alltid har vetat. Dom försöker att lösa liknande mysterier. Och återigen, ett mysterium inuti ett annat mysterium möjligtvis förklaringen av Derartu Tulu och Tarahumarerna kan finnas i tre andra mysterier, som är dessa: Det är tre saker och om du känner till svaret på dem, kom upp hit och ta mikrofonen eftersom ingen annan känner till svaren. För om du gör det, då är du smartare än vem som helst på planeten jorden. Det första mysteriet är följande: För två miljoner år sedan växte den mänskliga hjärnan explosionsartat i storlek. Australopithecus hade en fjuttig liten ärthjärna. Plötsligt dyker människan upp, Homo erectus med en stor melonhjärna. För att ha en hjärna med den storleken behöver man ha tillgång till koncentrerad kaloririk energi. Med andra ord, de tidiga människorna äter döda djur. Det är ingen diskussion, det är fakta. Det enda problemet är att de första bladvapnena framträder för ungefär 200 000 år sedan.

Så på något sätt, för nästan två miljoner år dödar vi djur utan några vapen. Vi använder inte vår styrka eftersom vi är dom värsta veklingarna i djungeln. Alla andra djur är starkare än vi är. Dom har huggtänder, dom har klor, dom är smidiga och snabba. Vi tycker att Usain Bolt är snabb. Usain Bolt får spö av en ekorre. Vi är inte snabba. Det skulle kunna vara en olympisk gren: släpp lös en ekorre. Vem som än får tag på ekorren, vinner guldmedaljen. Så, inga vapen, ingen snabbhet, ingen styrka, inga huggtänder, inga klor. Hur dödade vi alla dessa djur? Det är det första mysteriet.

Det andra mysteriet: Kvinnor har deltagit i de olympiska spelen ett bra tag nu men det som är anmärkningsvärt med kvinnliga sprinters är att dom suger, dom är värdelösa. Det finns inte en enda snabb kvinna på jorden och det har aldrig funnits någon. Den snabbaste kvinnan någonsin på en engelsk mil klarade den på 4.15. Jag kan ta vilken kille som helst på gymnasiet som kan springa snabbare än 4.15. Av någon anledning är ni tjejer helt enkelt väldigt långsamma. (Skratt) Men när ni börjar med maraton, som vi precis har pratat om så har ni tjejer fått springa maraton i tjugo år nu. Därför att innan 80-talet hävdade den medicinska vetenskapen att om en kvinna försökte springa 42 kilometer Är det någon här som vet vad som skulle hända om ni försökte att springa 42 kilometer? Varför ni inte fick delta i maraton före 80-talet? (Publik: Hennes livmoder skulle slitas sönder.) Hennes livmoder skulle slitas sönder. Ja. Ni skulle få förstörda fortplantningsorgan. Livmodern skulle falla ut, bokstavligt talat falla ut ur kroppen. Nu är det så att jag har varit på många maratonlopp och jag har ännu inte sett någon, någon... (Skratt) Så kvinnor har bara fått springa maraton i 20 år. Under denna synnerligen korta inlärningskurva har ni tjejer gått från förstörda fortplantningsorgan till det faktum att ni bara är 10 minuter ifrån det manliga världsrekordet.

Om vi går bortom 42 kilometer till distanser som den medicinska vetenskapen också har sagt oss är livsfarliga för människan minns Feidippides som dog när han hade sprungit 42 kilometer när vi pratar om sträckor som 10-15 mil så är allting plötsligt annorlunda. Ta löpare som Ann Trason, Nikki Kimball eller Jenn Shelton och sätt dem i ett 10-15-milslopp mot vem som helst i världen och du kan lika gärna singla slant om vem som kommer att vinna. Ni ska få ett exempel: För några år sedan anmälde sig Emily Baer till ett lopp som heter Hardrock (svenska: hård sten) 100 som avslöjar allt du behöver veta om loppet. Du har 48 timmar på dig att avsluta loppet. Nåväl, Emily Baer, av 500 löpare kommer hon på åttonde plats, bland de tio första trots att hon stannade på alla vätskekontroller för att amma sitt barn under loppet och trots detta slår hon 492 andra deltagare. Det sista mysteriet: Varför är det så att kvinnor blir bättre när sträckorna blir längre?

Det tredje mysteriet är följande: På Utahs Universitet började de undersöka sluttider för maratonlöpare. Och det dom fann var att om du börjar springa maraton när du är 19 år kommer du att bli snabbare progressivt sett, år för år tills du når höjden av din förmåga vid 27 år. Och efter det, drabbas du av ålderns stelhet och du blir långsammare och långsammare ända tills du så småningom är tillbaka till samma hastighet som när du var 19. Så det är omkring sju år, åtta år för dig att nå höjden av din förmåga och därefter försvinner förmågan gradvis tillbaka till där du började. Man skulle kunna tänka sig att det tar åtta år att komma tillbaka till samma snabbhet kanske 10 år; nej, det är 45 år. 60-åriga män och kvinnor springer lika snabbt som när dom var 19. Nu utmanar jag er att komma på någon annan fysisk aktivitet och snälla, säg inte golf; någonting som faktiskt är utmanande där åldringar presterar lika bra som när dom var tonåringar.

Så du har de här tre mysterierna. Finns det en pusselbit som kan sammanfoga alla dessa saker? Man måste vara väldigt försiktig varje gång någon ser tillbaka på förhistorien och försöker att komma med något slags generellt svar eftersom, när det handlar om förhistorien kan man påstå vad fan man vill och klara sig undan med det. Men jag kommer att lägga fram det här för er: Om man lägger en bit i mitten av pusslet kommer plötsligt allt att forma en sammanhängande bild. Om du undrar varför Tarahumarerna inte slåss och inte dör av hjärtsjukdomar varför en fattig Etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu kan vara den mest medkännande och ändå den med störst vinnarskalle och varför vi på något sätt kunde få tag på mat utan vapen kanske det bara är för att vi människor hur mycket vi än vill se oss som universums härskare faktiskt utvecklades från ingenting annat än ett pack jakthundar.

Vi kanske utvecklades som ett jagande flockdjur. Eftersom den enda fördelen vi har i vildmarken återigen, det är inte våra huggtänder eller våra klor eller vår snabbhet det enda vi är riktigt, riktigt bra på är att svettas. Vi är riktigt bra på att vara svettiga och lukta. Bättre än något annat djur på jorden kan vi svettas riktigt bra. Men fördelen med den lilla sociala obehaget är faktumet att, när det handlar om löpning i stark hetta och långa sträckor är vi superba, vi är bäst i världen. Ta en häst en varm sommardag och efter åtta eller nio kilometer har den hästen ett val. Antingen att andas eller att kylas ned men inte båda, som vi kan. Så om vi nu har utvecklats som jagande flockdjur? Om den enda naturliga fördelen vi hade i världen var att vi kunde arbeta tillsammans som en grupp gå ut på den afrikanska savannen, välja en antilop jaga den som ett pack och springa efter djuret tills det dog? Det var allt vi kunde göra; vi kunde springa riktigt långt under varma dagar.

Om det var sant, skulle ett par andra saker också behöva vara sanna. Nyckeln till att vara en del av en grupp jägare är ordet "grupp". Om du går ut själv och försöker att jaga en antilop så garanterar jag att det kommer att sluta med två kadaver ute på savannen. Du behöver få ihop en grupp. Du behöver dom där 64-65-åringarna som har hållit på med det här ett bra tag så att de förstår vilken antilop man ska försöka få tag på. Hjorden expanderar och den samlas igen. Dom där expertspårarna måste vara en del av flocken. Dom kan inte vara 15 kilometer efter. Kvinnorna och tonåringarna måste också vara där eftersom de två gånger i livet du verkligen har nytta av animaliskt protein är när du ammar och när du är en växande tonåring. Det finns ingen mening med att ha antilopen död där borta och dom som vill äta det 80 kilometer bort. Dom måste vara en del av gruppen. Man behöver de 27-åriga männen på höjden av sin förmåga redo att fälla bytet och man behöver ha dom där tonåringarna där som lär sig allting genom att delta. Gruppen håller ihop.

En annan sak som tvunget måste gälla med den här gruppen: gruppen kan inte vara materialistisk Det är inte möjligt att ta med sig allt ditt skräp när man försöker fånga antilopen. Det är inte möjligt att vara en upprörd grupp. Man kan inte hysa agg för någon längre tid. Typ, "Jag tänker inte jaga den där killens antilop. Han gjorde mig förbannad. Låt honom jaga sin egen antilop." Gruppen måste kunna svälja sitt ego samarbeta och dra åt samma håll. Vad det hela mynnar ut i, med andra ord är en kultur som är väldigt lik Tarahumarernas en stam som har bestått oförändrade sedan stenåldern. Det är verkligen ett lockande argument att kanske gör Tarahumarerna exakt vad vi alla har gjort i två miljoner år.

Att det är vi som under vår moderna tidsålder på något sätt har avvikit från stigen. Ni vet, vi ser på löpning som den här främmande grejen det här straffet man är tvungen att genomlida eftersom man åt pizza kvällen innan. Men det kanske inte alls är så. Kanske vi är dom som har tagit den naturliga fördelen vi hade och förstörde den. Hur förstörde vi den? Alltså, hur går det till när vi förstör någonting? Vi försöker att tjäna pengar på det. Vi packar det och gör det bättre och säljer det till folket. Och det som hände var att vi började skapa dom här tillgjorda fjädrade sakerna som ska göra löpning bättre, som kallas för löparskor.

Det som gör mig förbannad på löparskor är att jag har köpt en miljon och jag har alltid blivit skadad. Och jag tror att, om någon här inne springer och jag hade just en konversation med Carol; vi samtalade i två minuter backstage och hon pratar om inflammation i senspegeln. Prata med en löpare och jag garanterar att inom 30 sekunder kommer konversationen att handla om skador. Så om människan utvecklades som löpare, om det är vår naturliga fördel varför är vi så dåliga på det? Varför skadas vi hela tiden?

Det fascinerande med löpning och löparskador är att löparskador är en modern företeelse. Om du läser folklore och mytologi vilken myt som helst, vilket slags skröna som helst så är löpning alltid sammankopplat med frihet och vitalitet och ungdomlighet och evig styrka. Det är bara under vår livstid som löpning har blivit sammankopplat med rädsla och smärta. Geronimo brukade säga att "Mina enda vänner är mina ben. Jag litar bara på mina ben." Det var därför ett Apache-triathlon brukade vara att man sprang 8 mil genom öknen slogs man mot man, stal ett gäng med hästar och sköt på varandra hela vägen hem. Geronimo sa aldrig "Ah, vet du att min hälsena, jag tar det lite lugnt. Jag behöver vila den här veckan," eller "Jag behöver crossträna. Jag körde inte mitt yogapass. Jag är inte redo." Människor sprang och sprang hela tiden. Vi är här idag. Vi har vår digitala teknologi. All vår vetenskap kommer från det faktum att våra förfäder kunde göra någonting extraordinärt varje dag vilket var att endast lita på sina nakna fötter och ben för att springa långa sträckor.

Så hur kommer vi tillbaka till det igen? Jag vill först och främst förespråka att ni gör er av med allt emballage, alla produkter, all reklam. Gör er av med alla era stinkande löparskor. Sluta bry er om stadsmaraton där du suger om dom tar dig mer än fyra timmar. Om du klarar 3.59.59 så är du fantastisk eftersom du kvalificerade dig för ett annat lopp. Vi behöver komma tillbaka till känslan av lekfullhet och glädje och, jag skulle vilja kalla det, nakenheten som har gjort Tarahumara till en av de hälsosammaste och fridfullaste kulturerna i vår tid. Så vad är fördelen? Än sen? Så du bränner Haagen-Dazsen från i går kväll?

Men det kanske finns andra fördelar också. Utan att bli alltför extrem när det gäller det här tänk er en värld där varenda en kan gå utanför dörren och delta i en slags fysiskt aktivitet som får dom att bli mer avslappnade, mer rofyllda friskare springa av sig stressen där du inte längre kommer tillbaka till ditt kontor som en rasande galning längre där du inte åker hem överväldigad av stress igen. Kanske det finns ett mellanläge mellan vad vi är i dag och vad Tarahumarerna alltid har varit. Jag säger inte att vi ska tillbaka till Kopparkanjonen för att leva på majs, vilket är Tarahumarernas favoritdiet men det kanske finns någonting däremellan. Och om vi hittar det så kanske det ligger ett stort fett nobelpris och väntar på oss. För om någon kan hitta ett sätt att återskapa den naturliga förmågan som vi har njutit av allra mest under mänsklighetens existens som vi har njutit av ända till 70-talet eller så fördelarna, de sociala, fysiska politiska och mentala skulle kunna vara häpnadsväckande.

Så vad jag har sett i dag är att det finns en växande subkultur av barfotalöpare, människor som gör sig av med sina skor. Och vad dom gemensamt har kommit på är att om du blir av med skorna, blir du av med stressen du blir av med skadorna och krämporna. Och det du upptäcker är någonting Tarahumarerna har känt till för väldig länge att det här kan vara riktigt roligt. Jag har själv upplevt det personligen. Jag var skadad hela livet men så, strax efter att jag fyllde 40, gjorde jag mig av med mina skor och mina löparkrämpor har också försvunnit.

Så förhoppningsvis är det här någonting vi alla kan dra nytta av. Och jag uppskattar att ni har lyssnat till berättelsen. Tack så mycket.

(Applåder)