Chris Anderson: Internetvideo som drivkraft för global innovation

Om inte annat, så har jag upptäckt vad vi utsätter våra talare för: handsvett, sömnlösa nätter, en onaturlig rädsla för klockor. Jag menar, det är klart brutalt.

Och jag är också lite nervös för det här Vi är snart nio miljarder människor på jorden. Även de mest optimistiska drömmar kan få sig en törn av folk som plundrar planeten. Men jag har nu börjat intressera mig för ett annorlunda sätt att se på stora folkmassor, därför att det finns omständigheter där de kan göra något riktigt intressant. Det är ett fenomen som jag tror att alla organisationer och individer kan dra nytta av. Det har helt klart påverkat hur vi ser på framtiden för TED, och kanske på den övergripande framtiden för världen.

Så låt oss utforska det här. Historien börjar med en enda person, ett barn som beter sig lite konstigt. Det här barnet är känt på nätet som Lil Demon. Han gör tricks, danstricks, som antagligen ingen sexåring i historien har lyckats med tidigare. Hur lärde han sig det? Och vad drev honom till att träna i de hundratals timmar som det måste ha tagit? Här är en ledtråd.

(Video) Lil Demon: ♫ Step your game up. Oh. Oh. ♫ ♫ Step your game up. Oh. Oh. ♫

Det här skickades till mig av den här mannen, en filmskapare, Jonathan Chu, som berättade att detta var när han insåg att internet har fått dansen att utvecklas. Han sa detta på TED i februari. I grund och botten handlar det om att dansare utmanar varandra på nätet, otroliga nya dansstilar utvecklas, och även sexåringar hakar på. Det kändes som en revolution. Så Jon fick en brilliant idé: Han gick ut på YouTube för att rekrytera de bästa dansarna till sin danstrupp -- The League of Extraordinary Dancers, LXD. Alltså, dom här barnen lärde sig dans på nätet, men de var så bra att de fick uppträda på Oscars-galan i år. Vi på TED tappade andan när vi såg deras passion och begåvning i februari.

Den här historien om dansens utveckling verkar märkligt bekant. För när TEDTalks började bli stort, märkte vi att talarna började spendera mycket mera tid på sina förberedelser. Det resulterade i helt otroliga tal som dom här två. ... Månader av förberedelser koncentrerade på 18 minuter, höjde ribban avsevärt för nästa generation av talare, vilket gav de effekter som vi sett den här veckan. Det var ju inte så att J. J. och Jill avslutade sina tal med att säga "Höj nu er nivå", men det skulle dom kunnat göra. Så i båda dom här fallen, ser man dessa förbättrings-nivåer, som uppenbarligen drivs av folk som tittar på internetvideo.

Vad är det som händer? Jag tror att det är det senaste exemplet på ett fenomen som vi kallar "användar-accelererad innovation". Det behövs bara tre saker för att det här ska starta. De kan liknas vid tre spakar på ett stort hjul. När du drar i spakarna så börjar hjulet snurra. Den första saken som behövs är... en folkmassa, en grupp människor med ett gemensamt intresse. Ju större folkmassa, desto flera potentiella innovatörer finns det. Detta är viktigt, men de flesta människorna i folkmassan har dom här andra rollerna. Dom skapar det ekosystem från vilket innovation uppstår. Den andra saken man behöver är ljus. Man behöver en tydlig, öppen synbarhet, visa vad de bästa i folkmassan kan göra, därför att det är så man lär sig, det är så man blir uppmuntrad att delta. För det tredje behöver man ett personligt begär. Innovation kräver ju hårt arbete. Det handlar om hundratals timmars utforskande och övande. Utan begär kommer inget att hända.

Här är ett exempel, från tiden före internet. En grupp som uppträder. Dansare i ett gathörn, där finns en liten folkmassa, som ser vad var och en kan göra. Begäret här handlar väl om social status, eller hur? Den bästa dansaren får den bästa dejten. Det uppstår antagligen en del innovation här. Men på nätet, står alla tre spakarna på max. Dansare kan nu förenas globalt, det finns miljoner som är uppkopplade, och märkligt nog kan man ändå se vad de bästa kan göra, eftersom massan själv lyser upp dom, antingen direkt genom kommentarer och betyg, email, Facebook, Twitter, eller indirekt, genom antalet visningar på nätet, eller genom länkar som leder dit från Google. Så det är lätt att hitta det som är riktigt bra, och när man har funnit det kan man se det i närbild om och om igen och läsa vad hundratals människor skrivit om det. Det är ett starkt ljus.

Men begäret-spaken står verkligen på max. Du kanske bara är ett barn med en enkel kamera, men om du kan göra någonting som verkligen får spridning, så kommer du att ses av motsvarande hela fotbollsarenor fullsatta med folk. Du får hundratals främlingar att skriva om dig. Även om det inte är speciellt välformulerat så kan det ändå bli en höjdpunkt för dig. Så denna möjlighet till en ny sorts global berömmelse tror jag driver många att anstränga sig hårt. Det är viktigt att notera att det inte bara är stjärnorna som drar nytta av detta, därför att alla kan lära sig av de bästa.

Dessutom är systemet självförsörjande. Det är folkmassan som sätter ljuset och stimulerar begäret, med det är ljuset och begäret i kombination som lockar nya människor till folkmassan. Så det här är en modell som i stort sett alla organisationer kan använda för att testa och uppmuntra sina egna användar-accelererade innovationer. Bjud in folkmassan, släpp in ljuset, och vrid upp begäret. Den svåraste delen i detta är troligen ljuset, därför att det betyder att ni måste öppna er, ni måste visa upp vad ni har för världen. Det är genom att skänka bort det som ni tror är era hemligheter som miljontals människor kan få möjligheten att hjälpa er att förbättra dom.

Lyckligtvis finns det en sorts människor som inte kan utnyttja det här verktyget. Den mörka sidan av webben är allergisk mot ljus. Jag tror exempelvis inte att vi kommer att se terrorister som publicerar sina planer på nätet och säger till världen: "Kan ni hjälpa oss att få det att fungera den här gången?"

Men ni kan publicera era saker på nätet. Och om ni kan få det här hjulet att snurra, så se upp.

På TED har vi blivit lite besatta av den här idén om öppenhet. Min kollega, June Cohen, kallar det för "radikal öppenhet", därför att det alltid fungerar för oss. Vi har öppnat vårt arkiv med TED-tal för världen, och plötsligt finns det miljoner människor därute som sprider våra talares idéer, och därigenom gör det lättare för oss att rekrytera och motivera nästa generation av talare. Genom att öppna vårt system för översättning, så har tusentals heroiska frivilliga – några av dom ser det här online nu, tackar er alla! – översatt våra tal till mer än 70 språk, och därigenom tredubblat våra tittare i länder där man ej talar engelska. Genom att ge bort vårt varumärke TED, så har vi plötsligt över tusen live events där man sprider idéer. Dessa organisatörer ser varandra och dom lär av varandra Vi lär oss av dom. Vi får fina tal tillbaka av dom. Hjulet snurrar.

OK, låt mig ta ett steg tillbaka. Jag menar, det är ju inte nytt för er att innovation kommer från grupper av människor. Den här veckan har vi hört att den romantiska bilden av det ensamma geniet vars utrop "eureka!" förändrar världen är missledande. Till och med han sade detta, och han borde ju veta. Vi är ett socialt släkte. Vi sporrar varandra. Det är inte heller någon nyhet att säga att internet har accelererat innovation. De senaste 15 åren har starka gemenskaper bildats på nätet och sporrat varandra. Ta exempelvis programmerare, hela fenomenet open-source är ett fantastiskt exempel på användar-accelererad innovation. Nyckeln till allt detta, anledningen att dessa grupper har kunnat samverka är att deras arbete består av sånt som enkelt kan spridas digitalt – bilder, musik, programvara. Det som gör mig upphetsad och som jag tycker inte har kommit fram, är betydelsen av den framväxande internetvideon.

Det är den här tekniken som kommer att möjliggöra för all världens talanger att spridas digitalt, därigenom skapas en helt ny möjlighet till användar-accelererad innovation. Under internets första år fanns i stort sett ingen video eftersom videofiler är mycket stora, nätet kunde inte hantera dom. Men de senaste 10 åren har bandbredden vuxit enormt. Plötsligt är vi här. Mänskligheten tittar på YouTube 80 miljoner timmar varje dag. Ciscos prognos visar att inom fyra år kommer mer än 90% av all datatrafik på nätet bestå av video. Om det bara handlar om hundvalpar, porr och piratkopior så ligger vi illa till. Jag tror inte att det blir så. Video kräver stor bandbredd av en anledning. Det består av enorma mängder data och våra hjärnor är unikt välkonstruerade för att tolka det.

Låt mig nu presentera er för Sam Haber. Han cyklar på enhjulingar. Innan YouTube fanns, kunde han inte upptäcka alla möjligheter som fanns i hans sport, eftersom man inte kan kommunicera sånt här med ord, eller hur? Men när han tittade på videoklipp från främlingar, så öppnades en värld av möjligheter för honom. Han börjar härma och sedan att vidareutveckla. En global samling av enhjulingscyklister upptäcker varandra på nätet, de inspirerar varandra till nya höjder. Det finns tusentals andra exempel på sånt här, utveckling av färdigheter med hjälp av video. Allt från fysiska till konstnärliga färdigheter. Som en gammal förläggare inom hobby-magasin måste jag säga att jag tycker det här är märkligt underbart. Jag menar, det finns ju mycket passion i den här scenen.

Men om Rube Goldbergs maskiner och videopoesi inte är dina favoriter, vad sägs om det här? Jove är en webbsajt som grundades för att uppmuntra vetenskapsmän att publicera sina upptäckter med hjälp av video. Det finns ett problem med vetenskapliga uppsatser. Det kan ta månader för en vetenskapsman på ett annat lab att räkna ut hur man kan göra de experiment som beskrivs i den skrivna uppsatsen. Här är en sådan frustrerad vetenskapsman, Moshe Pritsker, grundaren av Jove. Han berättade för mig att världen slösar bort miljarder dollar på grund av det här. Men se på den här videon. Om man kan visa istället för att bara beskriva vad som händer, så försvinner problemet. Så det är inte långsökt att hävda att vid en snar tidpunkt kommer video på nätet att dramatiskt accelerera vetenskapliga framsteg.

Här är ett annat exempel som ligger närmare hjärtat för oss på TED, där video ibland är kraftfullare än text – att dela med sig av en idé. Varför uppskattar folk att titta på TEDTalks? Alla dom där idéerna finns redan därute i tryckt form. Det går faktiskt fortare att läsa än att titta på video. Varför skulle någon bry sig? Tja, det handlar både om att visa och om att berätta. Men även bortsett från den rörliga bilden, så är det fortfarande mer än bara ord som överförs. I den icke-verbala delen finns en del viktig magi. Nånstans gömt i de fysiska gesterna, tonfallet, ansiktsuttrycken, ögonkontakten, passionen, det lite tafatta brittiska kroppsspråket, känslan av publikens reaktioner, så finns det hundratals omedvetna ledtrådar som påverkar hur mycket man förstår, och om du blir inspirerad – det vill säga ljuset, och begäret. Otroligt nog kan allt det här kommuniceras på en liten skärm.

Läsa och skriva är faktiskt ganska nytillkomna uppfinningar. Att kommunicera ansikte-mot-ansikte har fintrimmats under miljoner år av utveckling. Det har skapat detta mystiska, kraftfulla kommunikationssätt. När någon talar, uppstår resonans i alla åhörares hjärnor, hela gruppen samverkar. Detta väver samman den mänskliga superorganismen i handling. Det har troligen framdrivit vår kultur i tusentals år. För 500 år sedan kom en konkurrent med en dödlig fördel. Den finns här. Tryckta medier har en skalfördel. Världens mest ambitiösa innovatörer och opinionsbildare kan nu sprida sina idéer i när och fjärran, på så sätt har det talade ordet vissnat på sin gren. Men nu, på en handvändning, har spelplanen ändrats igen. Det känns inte för mycket att säga att det som Gutenberg gjorde för skrivandet, kan internetvideo nu göra för kommunikationen ansikte-mot-ansikte. Så detta ursprungliga medium som din hjärna skapades för har just blivit ett globalt medium.

Detta är stort. Vi kanske måste återuppfinna en gammal konstform. I dag kan en person som talar ses av miljoner andra, lovande idéer kan få ett strålkastarljus på sig som skapar ett intensivt begär att lära sig och besvara utmaningen - och i det här fallet, en lust att skratta. För första gången i mänsklighetens historia, måste inte begåvade studenter få sin potential och sina drömmar utraderade av usla lärare. Dom kan sitta en halvmeter framför världens bästa lärare.

TED är bara en liten del av detta. Jag menar, världens universitet håller på att öppna sina läroplaner. Tusentals individer och organisationer delar med sig av sina kunskaper och data på nätet. Tusentals människor hittar nya sätt att lära sig, och viktigast, att svara, och därmed sluta cirkeln. När vi har begrundat detta så står det klart för oss vad nästa steg i TEDs utveckling måste bli. TEDTalks kan inte vara en envägs-process, en-till-många. Vår framtid är många-till-många. Så vi drömmer om olika sätt att göra det enklare för er, den globala TED-gemenskapen, att kommunicera med talare, att bidra med era egna idéer, kanske även med egna TEDTalks, och hjälpa till med att lyfta fram det allra bästa som finns där ute. För att om vi kan vaska fram det allra bästa från ett oerhört mycket större urval, så snurrar det här hjulet.

Går det att föreställa sig en liknande process som händer inom all världens skolor? Alltså, måste det vara den här plågsamma processen uppifrån-och-ner? Varför inte en självförsörjande process som vi alla kan delta i? Att dela med oss ligger väl i tiden? Skolor kan inte vara isolerade. Vi kan inte sluta lära oss vid 21 års ålder. Tänk om morgondagens nio miljarder invånare... tänk om den massan kan lära sig tillräckligt för att bidra till lärandet, istället för att bara konsumera på nätet? Det skulle väl förändra allt, eller hur? Det skulle kräva fler lärare än vi någonsin har haft. Men den goda nyheten är att dom redan finns därute. Dom finns i massan, och massan slår på ljuset, och vi kan för första gången se dom, inte som en odefinierbar skara främlingar, utan som individer som vi kan lära oss av. Vem är läraren? Du är läraren. Du är en del av massan som nu kan starta mänsklighetens största kretslopp inom utbildning, ett kretslopp som kan ta oss till ett smartare, klokare, vackrare ställe.

Här är en grupp barn i en by i Pakistan, nära där jag växte upp. Inom fem år kommer var och en av dom här barnen att ha tillgång till en mobil som kan visa internetvideo och som kan ladda upp video på nätet. Det är väl orimligt att tänka sig att den här flickan i bakgrunden till höger, om 15 år, kanske delar med sig av en idé som gör världen vackrare för era barnbarn? Men det är inte orimligt, det händer just nu.

Jag vill presentera en TED-vän för er som råkar bo i Afrikas största kåkstad.

Hej. Mitt namn är Christopher Makau. Jag är en av organisatörerna av TEDxKibera. Det finns så många bra saker som händer just nu här i Kibera. Det finns en självhjälps-grupp. Dom förvandlade en soptipp till en trädgård. På samma ställe fanns det mycket kriminalitet, folk blev rånade. Folket använde soporna för att tillverka miljövänligt gödsel. Samma soptipp föder nu mer än 30 familjer. Vi har vår egen filmskola. Dom använder Flipkameror för att spela in, redigera och rapportera på deras egen TV-kanal, Kibera TV. Eftersom vi har ont om mark, så använder vi säckar för att odla grönsaker, då kan vi även minska våra kostnader. Utveckling sker när vi betraktar saker på ett annorlunda sätt. Idag ser jag på Kibera på ett annorlunda sätt. Mitt budskap till TEDGlobal och hela världen är: Kibera är ett drivhus för innovationer och idéer.

(Applåder)

Vet ni vad? Jag tror att Chris alltid har varit en inspirerande man. Det som är nytt nu - och det är enormt - är att för första gången så kan vi se honom, och han kan se oss. Just nu, så tittar Chris och Kevin, Dennis och Dickson och deras vänner på oss, i Nairobi, just nu. Vänner, vi har lärt oss av er idag. Tack till er.

Och tack till er.

(Applåder)