Cary Fowler: Säkra framtidens mat, ett frö i taget

Jag har varit fascinerad av grödors mångfald i 35 år nu, ända sen jag råkade stöta på en ganska obskyr akademisk artikel av en man som hette Jack Harlan. Han beskrev mångfaldheten hos grödor - alla olika typer av vete och ris och så vidare - som en genetisk tillgång. Och han skrev, "Denna genetiska tillgång," - och jag kommer aldrig glömma hans ord - "står mellan oss och katastrofal svält av en omfattning vi inte kan föreställa oss."

Jag antog att han verkligen var något på spåren, eller att han var en av dessa akademiska knäppgökar. Så jag undersökte saken närmare, och jag kom fram till att han inte var en knäppgök. Han var den mest respekterade forskaren inom sitt område. Vad han förstod var att biologisk mångfald - grödors mångfald - är den biologiska grunden för jordbruk. Det är råmaterialet för evolution i våra jordbruksgrödor. Inte en obetydlig uppgift. Han förstod också att den grunden vittrade sönder, bokstavligt talat. Att det faktiskt pågick en massutrotning i våra åkrar, i våra jordbrukssystem. Och att denna massutrotning skedde medan väldigt få personer la märke till det, och ännu färre brydde sig.

Jag förstår att dom flesta av er inte stannar upp och funderar över mångfald i jordbrukssystem och, måste jag erkänna, det är bara logiskt. Man ser det inte i tidningen varje dag. Och när man går till affären ser man verkligen inte mycket att välja på. Det finns röda äpplen, gröna äpplen och gula äpplen, men inte mer än så.

Så låt mig visa er en bild på en typ av mångfald. Här är några bönor och det är ungefär 35 eller 40 stycken olika sorters bönor på den här bilden. Föreställ er nu att dessa olika bönsorter är så olika varandra som en pudel är olik en grand danois. Om jag skulle visa er bilder på alla världens hundraser, och jag samlar 30 eller 40 av dom på samma bild, skulle det ta ungefär 10 bilder eftersom det finns ungefär 400 hundraser i världen. Men det finns 35 till 40 000 olika typer av bönor. Så om jag skulle visa er alla bönor i världen, och jag hade bilder som den här, och bytte bild varje sekund, så skulle det ta upp hela mitt TED Talk. Och jag skulle inte behöva säga någonting.

Men det intressanta med denna mångfald - och det tragiska med den - är att den håller på att försvinna. Det finns ungefär 200 000 olika sorters vete, och ungefär 2 till 400 000 olika risplantor, men dom håller på att försvinna. Jag vill ge ett exempel på det. Det är faktiskt ett ganska personligt exempel. I USA under 1800-talet - det är från den tiden det finns bäst mätdata - odlade bönder och trädgårdsmästare 7 100 namngivna typer av äpplen. Tänk er det. 7 100 olika äpplen med namn. Idag är 6 800 av dom utrotade, och kommer aldrig tillbaka.

Jag brukade ha med mig lista av dessa utrotade äppelarter, och när jag var ute och föreläste skickade jag runt listan i publiken. Jag berättade inte vad det var, men den var i alfabetisk ordning, och jag bad publiken att leta efter sitt namn, sitt efternamn, sin mors flicknamn. Vid slutet av föreläsningen frågade jag, "Hur många har hittat sitt namn på listan?" Och jag har aldrig varit med om att mindre än två tredjedelar av publiken har räckt upp handen. Och då sa jag, "Vet ni vad? Dom här äpplena kommer från era förfäder, och era förfäder gav äpplena den största äran dom kunde ge dom. Era förfäder gav äpplena sitt namn. Den tråkiga nyheten är att dom är utrotade. Den goda nyheten är att en tredjedel av er inte räckte upp handen. Era äpplen finns fortfarande kvar. Hitta dom. Se till att dom äpplena inte också hamnar på listan."

Och jag vill berätta den glädjande nyheten att Fowler-äpplena fortfarande finns kvar. Jag har en gammal bok här borta, och jag vill läsa ett stycke från den. Boken var publicerad år 1904. Den heter "New Yorks äpplen" och det här är den andra volymen. Ni ser, vi brukade ha massor av äpplen. Och Fowler-äpplet finns beskrivet här - och jag hoppas det här inte förvånar er - som "en vacker frukt." (Skratt) Jag vet inte om vi är döpta efter äpplet eller om äpplet är döpt efter oss, men... Men, om jag ska vara ärlig, fortsätter beskrivningen och det står, "är dock inte av särskilt hög kvalité." Och han går ännu längre! Det låter som boken är skriven av en gammal lärare till mig. "eftersom den är odlad i New York, brukar frukten misslyckas med att utvecklas tillräckligt i storlek och kvalité och är i det stora hela, otillfredsställande."

(Skratt)

Jag tror det finns något att lära här, och det är: varför ska vi då rädda den? Jag får den frågan hela tiden. Varför kan vi inte bara rädda den bästa frukten istället? Och det finns ett par olika svar på den frågan. Ett svar är att det finns inget som heter den bästa frukten. Dagens bästa sort kan vara lunch för insekter eller skadedjur imorgon. Ett annat svar är att kanske Fowler-äpplet eller möjligtvis en sorts vete som inte är ekonomiskt att odla för tillfället är resistent mot sjukdomar eller skadedjur eller har någon kvalité som vi kommer behöva inför klimatförändringarna, som dom andra inte har. Så det är inte nödvändigt, tack och lov, för Fowler-äpplet att vara det bästa äpplet i världen. Det är bara nödvändigt eller intressant att den kanske har en bra, unik egenskap. Och av den anledningen borde vi försöka rädda det. Varför? Som råmaterial för den egenskapen som vi kan använda i framtiden. Se det som att mångfald ger oss möjligheter. Och möjligheter, är förstås, precis vad vi behöver i en tid av klimatförändringar.

Jag vill visa er två bilder, men först vill jag berätta att vi på Global Crop Diversity Trust tillsammans med ett antal forskare - särskilt från Stanford och Washingtons universitet - arbetat med att ställa frågan: Vad kommer hända med jordbruket under klimatförändringarna och vilka typer av egenskaper och särdrag behöver vi i våra odlade grödor för att anpassa oss till det? Kort sagt, svaret är att i framtiden för många länder, kommer den kallaste odlingssäsongen att vara varmare än allting dessa grödor tidigare upplevt. Den kallaste odlingssäsongen i framtiden, kommer vara varmare än det varmaste just nu. Är jordbruket anpassat till det? Vem vet. Kan fiskar spela piano? Om jordbruket inte varit med om det, hur kan vi anpassa det?

Just nu finns den största koncentrationen av fattiga och hungriga människor i världen, på de platser där klimatförändringarna, ironiskt nog, kommer slå som hårdast, i södra Asien och Afrika söder om Sahara. Så jag har valt ut två exempel här, och jag vill visa er. I diagrammet framför er nu, representerar de blåa spalterna den historiska temperaturspännvidden, som går så långt tillbaka som vi har temperatturdata. Som ni kan se finns det lite skillnader mellan en odlingssäsong och en annan. Vissa är kallare, andra är varmare och det är en klockformad kurva. Den högsta spalten är medeltemperaturen för det flesta antalet odlingssäsonger. I framtiden, senare det här århundradet, kommer det se ut som det röda, helt bortom alla gränser. Jordbrukssystemet, och än mer viktigt, grödorna i Indiens åkermark har aldrig varit med om detta förut.

Här i Sydafrika händer samma sak. Men det mest intressanta med Sydafrika är att vi inte behöver vänta till 2070 för att stöta på problem. Runt 2030, om majs- eller spannmåls-arterna, som är den dominerande grödan - 50 % av näringstillförseln i Sydafrika är fortfarande odlad - år 2030, kommer majsproduktionen att ha minskat med 30 % på grund av att klimatet har ändrats redan 2030. 30 % minskad produktion, tillsammans med en ökande befolkning, det är en matkris. Den är global till sin natur. Vi kommer att se barn svälta ihjäl på TV. Nu kanske du kan hävda att 20 år långt fram i tiden. Det är två fortplantningscykler för majs. Vi har två chanser på oss att få till det rätt. Vi måste få grödor som är redo att möta klimatet ner i åkrarna, och vi måste få det snart.

Den goda nyheten är att vi har konserver. Vi har samlat och konserverat en stor biologisk mångfald, mångfald inom jordbruket, mestadels i form av frön, och vi sparar dessa i fröbanker, vilket är ett fint ord för frysar. Om man vill konservera ett frö under en lång tid framöver och man vill göra det tillgängligt för odlare och forskare, ska man torka det och frysa det. Oturligt nog ligger dessa fröbanker i byggnader runt om i världen, och dom är sårbara. Katastrofer har inträffat. På senare år har vi förlorat genbanken, fröbanken i Irak och Afghanistan. Du kan gissa varför. I Rwanda, och på Salomonöarna. Och sen har vi dagliga missöden i dessa byggnader, ekonomiska problem, misskötsel och utrustning som inte fungerar, och alla möjliga problem, och varje gång något sådant händer, utrotas en eller flera arter. Vi förlorar mångfald. Och jag menar inte att förlora mångfald på samma sätt som du tappar bort dina bilnycklar. Jag menar att förlora det på samma sätt som vi förlorade dinosaurierna, verkligen förlora dom, och aldrig se dom igen.

Så, ett antal av oss beslöt oss för att nu räcker det och vi måste göra något det och vi behöver en inrättning som verkligen kan skydda vår biologiska mångfald-- men kanske inte den mest karismatiska mångfald. Man ser inte ett morotsfrö i ögonen på samma sätt som man ser en panda, men det är en väldigt viktig mångfald. Så vi behövde en väldigt säkert plats, och vi begav oss långt norrut för att hitta den. Nämligen till Svalbard. Det här är ovanför Norges fastland. Man kan se Grönland här. Det är 78 grader norrut. Det är så långt du kommer med reguljärflyg. Det är ett anmärkningsvärt vackert landskap. Jag kan inte en börja beskriva det för er. Det är världsfrämmande. Vackert. Vi arbetade med Norges regering och med NorGen, det norska genetikprogrammet, för att designa den här byggnaden. Här ser du en konstnärs uppfattning om byggnaden som är byggt in i berget i Svalbard. Tanken bakom Svalbard var att det är kallt, så vi får naturliga temperaturer under noll. Men det är långt borta. Det är långt borta och tillgängligt så det är säkert och vi behöver inte förlita oss på mekaniska frysar.

Men det här är mer än bara en konstnärs dröm, nu är det verklighet. Nästa bild här visar den i sin miljö, i Svalbard. Och här är ytterdörren till byggnaden. När du öppnar ytterdörren ser du det här. Det är ganska enkelt. Det är ett hål i marken. Det är en tunnel, och du går genom tunneln, uthuggen ur massivt berg, i ungefär 130 meter. Nu finns det också ett par säkerhetsdörrar, så det ser inte riktigt ut som det här. När du kommer till slutet, går man in i min favoritdel. Varför är den det? Jag tycker den ser ut lite som en katedral. Och jag vet att det här gör mig lite till en nörd, men... (Skratt) Några av dom lyckligaste dagarna i mitt liv har jag spenderat-- (Skratt) i det här rummet.

(Applåder)

Om du skulle gå in i något av dom här rummen, skulle du se detta. Det är inte särskilt spännande, men om man vet vad som finns innuti, så är det ganska rörande. Vi har nu ungefär 425 000 prover av olika grödor. Det finns 70 000 olika typer av ris i den här byggnaden just nu. Om ungefär ett år kommer vi ha över en halv miljon arter. Vi kommer att samla över en miljon, och nån dag, kommer vi praktiskt taget att ha prover - runt 500 frön - av varje typ av jordbruksgrödor som kan förvaras frysta i den här byggnaden. Det här är ett reservsystem för världens jordbruk. Det är ett reservsystem för all världens fröbanker. Lagerplats är gratis. Det fungerar som ett säkerhetsskåp. Norge äger berget, men insättarna äger fröna. Om någonting inträffar, kan dom komma tillbaka och hämta dom. I den här bilden visas det som USA, Kanada, och en nationell institution från Syrien har samlat.

Jag tycker att det är intressant att den här byggnaden, såvitt jag vet, är nästan det enda jag kan komma på där länder, bokstavligt talat varenda land i världen - för vi har frön från varje land i världen - alla länder i världen har sammarbetat för att göra något som är både långsiktigt, hållbart och positivt. Jag kan inte komma på något liknande som hänt under min livstid.

Jag kan inte se er i ögonen och påstå att jag har en lösning för klimatet, eller för sötvattenbristen. Jordbruket gör av med 70 % av sötvattentillgången på jorden. Jag kan inte se er i ögonen och påstå att det finns en sådan lösning för dessa saker, eller för energikrisen, eller för världssvälten, eller för fred vid konflikter. Jag kan inte se er i ögonen och säga att jag har en enkel lösning för detta, men jag kan se er i ögonen och säga att vi inte kan lösa något av dessa problem om vi inte har en mångfald inom jordbruket. För jag utmanar er att komma på en effektiv, produktionsduglig, hållbar lösning på klimatförändringarna, om vi inte har mångfalden. Därför att, bokstavligt talat, om inte jordbruket anpassar sig till klimatförändringarna, kommer inte vi heller att göra det. Och om inte grödorna anpassar sig till klimatet, kommer inte heller jordbruket att göra det, och inte vi heller.

Så, det här är inte bara något fint och bra att göra. Det finns massor av människor som skulle älska att den här mångfalden existerade endast för dess egenvärde. Och jag håller med om att det är en bra sak att göra. Men det är också en nödvändig sak att göra. Så jag tror uppriktigt sagt att vi, som ett internationellt samfund, borde organisera oss och få det här gjort. Svalbards globala frövalv är en fantastisk gåva som Norge med flera har gett oss, men det är inte hela lösningen. Vi måste se till att samla resten av mångfalden som finns där ute. Vi måste se till att dom hamnar i bra fröbanker som kan ge dessa frön till forskare i framtiden. Vi måste katalogisera det. Det är ett bibliotek över livet, men just nu måste jag säga att vi inte har ett kortregister för det. Och vi måste finansiera det.

Min tanke är att medan vi inte tycker att det är konstigt att donera pengar till ett konstmuseum eller till en professur på ett universitet, borde vi verkligen fundera över att skänka pengar till vete. 30 miljoner dollar i gåva skulle ta hand om all konservering av mångfalden inom vete för all framtid. Så vi måste tänka lite i dom banorna.

Och min sista tanke är att vi, självklart, genom att konservera vete, ris, potatis, och andra grödor, kommer vi kanske, kort sagt, att rädda oss själva.

Tack så mycket.

(Applåder)