Carolyn Porco tar oss med till Saturnus

Jag ska ta er med på en resa. Det är en resa som har varat i många år. Den började för 50 år sen, när vi för första gången lämnade jorden. Sen dess har vi inte bara satt fot på månen. Vi har även skickat rymdsonder till alla våra åtta planeter. Vi har landat på asteroider. Vi har utforskat kometer. Och i denna stund är en rymdfarkost på väg till Pluto- -en himlakropp som tidigare troddes vara en planet. Alla dessa resor är delar av en mycket större, mänsklig resa. En resa för att förstå något, få grepp om vår plats i rymden- -för att lära något om vårt ursprung och hur Jorden- -och vi som lever här, kom till.

Det finns många platser i vårt solsystem- -där vi kan finna svar på sådana frågor. Saturnus är en. Vi har varit där förut. Vi besökte Saturnus på 1980-talet. Men våra undersökningar har blivit mycket mer djuplodande- -sedan Cassini gjorde sin 7 år långa resa genom rymden- -och lade sig i omloppsbana kring Saturnus sommaren 2004. Cassini är den mest avlägsna utpost- -som människan har etablerat i solsystemet.

Saturnus är ett rikt planetärt system. Det bjuder på mystik, ny kunskap och ojämförlig skönhet. Utforskningen av systemet ger oss oerhört bred kunskap. Bara genom att studera ringarna har vi lärt oss mycket- -om de skivor av stjärnor och gas som vi kallar spiralgalaxer. Här är en vacker bild av Andromeda- -den närmaste spiralgalaxen sett från Vintergatan. Här är en bild av Malströmsgalaxen- -som tagits med Hubbleteleskopet.

Resan till Saturnus är verkligen en metafor- -för en mycket större, mänsklig, resa- -för att förstå hur allt hänger samman omkring oss. Och människans roll i det hela. Jag önskar att jag kunde berätta allt vi har lärt oss av Cassini. Jag kan inte visa alla vackra bilder vi har tagit- -de senaste två åren, för jag har inte tid. Så jag fokuserar på de två mest spännande resultaten- -som har kommit fram under expeditionen- -som vi har företagit runt Saturnus- -de senaste två åren.

Saturnus omges av en stor samling månar. En del är några kilometer i diameter, andra lika stora som USA. De flesta bilderna som vi har tagit av Saturnus- -visar planeten tillsammans med dess månar. Här med Dione. Här är Saturnus med ringarna framifrån. Se hur tunna de är. Det där är månen Enceladus. Två av Saturnus månar sticker ut.

Titan och Enceladus. Titan är den största av månarna. Innan Cassini landade där- -var det den enskilt största outforskade plats- -som återstod i vårt solsystem. Det är en himlakropp som länge förbryllat astronomer. Den har en tjock atmosfär. Man tror faktiskt att miljön på marken- -är mer lik den vi har här på jorden- -eller hade förr, än någon annan sfär i solsystemet. Atmosfären består av kväve, som ni också andas. Skillnaden är att dess atmosfär är full av- -enkla organiska strukturer som metan, propan och etan. Molekylerna finns högt upp i Titans atmosfär. De bryts ned och sätts samman till sotpartiklar. Diset är allomfattande. Det omger hela Titan. Därför kan man inte se markytan- -med blotta ögat.

Innan vi kom dit med Cassini trodde man- -att dessa sotpartiklar under många miljarder år- -sakta hade sjunkit och lagt sig på ytan- -som en tjock organisk sörja. Som Titans motsvarighet till tjära eller olja. Det var vad vi trodde. Och dessa molekyler- -särskilt metan och etan, finns i flytande form på Titan. Metan är för Titan vad vatten är för Jorden. Den kan kondensera i atmosfären. När vi insåg hur det låg till- -öppnades en hel värld av möjligheter. Det finns metanmoln. Och ovanför finns hundratals kilometer dis- -som hindrar solljuset från att nå ner till marken. Temperaturen på markytan är cirka 200 minusgrader.

Trots kylan kan det regna på Titans yta. Regnet skapar precis som på jorden raviner, floder och fall. Det skapar kanjoner och ansamlas i sänkor och kratrar. Det kan spola bort sörjan från bergstoppar och höjder- -och föra den med sig till lågländerna. Så fundera ett slag. Föreställ er hur Titans yta ser ut. Det är mörkt. Mitt på dagen är det som sen skymning på jorden. Det är kallt, kusligt, dimmigt. Det kanske regnar. Du kanske står- -på Lake Michigans strand och ser på vågorna av lösningsmedel.

Det var så vi föreställde oss Titan före Cassini. Det vi nu har funnit på Titan, även om det inte stämmer i detalj- -är precis lika fascinerande. För oss som arbetar med Cassini- -har det varit ett sant Jules Verne-äventyr. Som jag sa är atmosfären stor. Det här är Titan med Saturnus ringar i bakgrunden. Här är ännu en måne. Jag vet inte vilken. Atmosfären är mycket stor. Vi har instrument ombord som gör att vi kan se markytan- -genom atmosfären. Mitt kamerasystem är ett sådant. Vi har tagit bilder som den här. Ni ser ljusa och mörka fält, närmare kom vi inte. Det var förbryllande. Vad var det vi såg? Om man tittar närmare kan man urskilja något. Buktande kanaler kanske. Man ser några cirklar. Det här, insåg vi, är en krater. Men Titan har få kratrar. Det betyder att markytan är ung. Man kan urskilja tektoniska strukturer. Det ut att ha dragits isär. När man ser linjer på en planet- -betyder det att det finns sprickbildningar. Ytan har förändrats av tektoniska processer.

Men vi förstod inte vad vi såg- -förrän efter sex månader i omloppsbana. Det hände något som många anser vara- -höjdpunkten på Cassinis expedition till Titan. Det var när månsonden Huygens sändes ut. Den europeiska månsonden som Cassini bar med sig- -under sju års resa genom solsystemet. Vi skickade den till Titan. Efter två och en halv timme landade den på markytan. Jag vill betona hur betydelsefull denna händelse är. Det här är en mänsklig konstruktion- -som landar i yttre solsystemet för första gången i människans historia. Det är så betydelsefull att jag tycker- -att det borde ha firats- -med parader i varje stad i USA och Europa. Men så blev det inte. SKRATT

Det var betydelsefullt för det var en internationell bedrift. Händelsen firades i Europa, i Tyskland. Talen hölls på engelska- -på tyska, franska, italienska och holländska. Det var en rörande demonstration av vad orden- -"Förenta Nationer" verkligen betyder. Nationer förenade i en enorm ansträngning för en god sak. I det här fallet att utforska en planet- -för att förstå ett planetärt system- -som varit onåbart under människans hela historia. Och nu hade människor faktiskt vidrört det. Jag får gåshud bara av att tala om det. Det var oerhört känslosamt. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Glöm inte! APPLÅDER

Sonden gjorde mätningar i atmosfären på väg ner- -och den tog panoramabilder. Jag kan inte beskriva hur det kändes att se de första bilderna. Det här är vad vi såg. De visade precis det vi ville- -att bilderna som togs från atmosfären skulle visa. Det var ett entydigt mönster. Ett geologiskt mönster. Det är ett dräneringsmönster som bara kan bildas av rinnande vätska. Man kan följa dessa kanaler- -och se hur de rinner samman. De rinner ut i den här kanalen, som i sin tur töms i den här regionen. Det här är en kustlinje. Vi visste inte om den angränsade till en vätska- -men det liknar en kustlinje.

Den här är tagen på 16 kilometers höjd. Den här är från åtta kilometers höjd. Kustlinjen igen. Sexton kilometer, åtta kilometer. Flygplan flyger på den höjden. När du flyger över USA- -flyger du på den här höjden. Så det här är utsikten från fönstret på Titan Airlines- -när du flyger över Titan.

Till slut landade sonden på marken. Jag kommer att visa er- -den första bilden från marken på en måne i yttre solsystemet. Det här är horisonten. Det här är troligen småsten av fruset vatten. APPLÅDER Sonden landade i ett flackt, mörkt område- -och den sjönk inte, så vi hade inte landat i vätska. Vad sonden hade landat i var- -Titans motsvarighet till en lerig strandäng. Lös mark som är genomsyrad av flytande metan. Förmodligen har det här materialet- -spolats ner från Titans högländer- -genom kanalerna som vi såg. Det har flödat under flera miljarder år och fyllt dessa sänkor. Där landade Huygens-sonden.

Men bilderna visade ingenting- -som tydde på öppna vätskeytor. Var fanns dem? Det blev underligare när vi fann dyner. Det här är filmat i Titans ekvatorialregion. Vi ser dyner som är 100 meter höga- -med några kilometer emellan. Det ser ut så här mil efter mil. Det är upp till mellan 150 och 200 mil av dyner. Det är Titans Saharaöken. Det är väldigt torrt. Annars bildas inte dyner.

Det var förbryllande att vi inte såg vätskeansamlingar. Men till slut hittade vi sjöar vid polerna. Vi kan se en sjö på Titans sydpol. Den är stor som Ontariosjön. För en dryg vecka sedan- -flög vi över Titans nordpol och hittade återigen- -såg vi ett område stort som Kaspiska havet. Det verkar som om vätskorna av nån anledning- -befinner sig vid polerna så här års. Ni måste hålla med om- -att Titan är en mystisk, främmande, men ändå jordlik plats. Den har jordlika geologiska formationer- -och en enorm geografisk mångfald. Det är en fascinerande värld vars ända rival i solsystemet- -när det gäller komplexitet, är Jorden själv.

Nu besöker vi Enceladus. Det är en liten måne. Den är en tiondel av Titan som ni ser här bredvid England. Det här är inte tänkt som ett hot. SKRATT Enceladus är väldigt vit, väldigt ljus. Ytan är full av sprickor. Den är geologiskt mycket aktiv. Men den största upptäckten på Enceladus- -gjordes på sydpolen, som ni ser här. Där hittade vi det här spricksystemet. De har en annan färg för de består av annat material. Sprickorna är täckta av organiskt material. Dessutom har hela regionen, hela sydpolen- -förhöjd temperatur. Det är den varmaste platsen på månen. Det är som om Antarktis skulle vara varmare än tropikerna.

När vi tog fler bilder upptäckte vi- -att det kommer jetstrålar av ispartiklar ur sprickorna. De skjuter upp hundratals kilometer. När vi färgkodade bilden för att få fram de svaga ljusfrekvenserna- -såg vi att jetstrålarna bildar en plym- -som på andra bilder visar sig nå tusentals kilometer- -ut i rymden ovanför Enceladus. Vi har analyserat bilder som de här- -och funderat över resultaten från Cassini. Vi har kommit fram till- -att jetstrålarna kan komma från vattenfyllda fickor- -under Enceladus' markyta.

Vi har alltså vatten, organiskt material och överskottsvärme. Vi kan alltså ha snubblat över- -den moderna planetforskningens heliga graal. Med andra ord, en miljö som kan lämpa sig för levande organismer. Jag behöver inte påpeka att ett påträffande av liv- -någonstans i vårt solsystem... På Enceladus eller nån annanstans. ...skulle få enorma kulturella och vetenskapliga konsekvenser. Om vi kan visa att Genesis inte bara har inträffat en gång- -utan två gånger i vårt solsystem- -betyder det att det har hänt ett enormt antal gånger- -i universum under dess 13,7 miljarder långa historia.

Jorden är den enda planet vi känner till som är full av liv. Den är dyrbar. Den är unik. Det är, än så länge, vårt enda hem. Om några av er var klara i skallen på 1960-talet... Ni andra är förlåtna. Om ni var det skulle ni minnas den här bilden. Den togs av Apollo VIII 1968. Det var första gången som jorden sågs från rymden- -och det fick stor betydelse för vår upplevelse av universum. Vår känsla av ansvar inför vår planet.

Cassini har tagit en motsvarande första bild- -av någon ingen har sett förut. Det är en total solförmörkelse, sedd från andra sidan Saturnus. Och den här otroligt vackra bilden- -visar ringarna i motljus. Man ser den delade solskivan. Man ser en ring som faktiskt har bildats- -av Enceladus utslungade ispartiklar. Som om inte det vore nog kan vi på denna bild se- -vår egen planet. Omfamnad av Saturnus ringar.

Det är något oerhört rörande- -i att se oss själva på avstånd. Att skymta vår lilla blå planet- -på andra världars himlavalv. Det och det nya perspektiv det ger oss- -är kanske vår största belöning- -under upptäcktsresan som började för ett halvsekel sedan. Tack så mycket. APPLÅDER