Caroline Casey: Att se bortom gränserna

Kan någon av er komma ihåg vad ni ville bli när ni var 17? Vet ni vad jag ville bli? Jag ville bli en bikerbrud. (Skratt) Jag ville köra racerbilar och jag ville bli en cowgirl och jag ville bli Mowgli från "Djungelboken" eftersom allting handlade om att få vara fri med vinden i håret, helt enkelt att vara fri. Och på min sjuttonårsdag gav mig mina föräldrar, eftersom de visste hur mycket jag älskade fart en körlektion i födelsedagspresent. Inte för att vi hade råd med mitt körkort utan för att låta mig drömma om att någon gång få köra.

Så på min sjuttonde födelsedag följde jag med min lillasyster fullständigt oskuldsfull som jag alltid har varit i hela mitt liv min synskadade syster till en ögonspecialist. För storasystrar ska alltid hjälpa sina lillasystrar. Och min lillasyster ville bli pilot Gud hjälpe henne. Så jag brukade genomföra en synundersökning bara för skojs skull. Och på min sjuttonde födelsedag efter min fejkade synundersökning uppmärksammade ögonspecialisten att det råkade vara min födelsedag. Han sa: "Så hur har du tänkt fira?" Och jag tog körlektionen och jag sade: "Jag tänker lära mig att köra bil". Och då blev det tyst en av dom där fruktansvärda tystnaderna då du vet att någonting är fel. Och han vände sig till min mor och sa: "Du har inte berättat för henne än?" På min sjuttonde födelsedag som Janis Ian bäst uttrycker det Jag lärde mig sanningen som sjuttonåring: Jag är och har sedan min födelse varit kliniskt blind

Och vet ni hur i hela världen kunde jag bli 17 år utan att förstå det? Alltså, om någon säger att countrymusik inte är betydelsefull låt mig berätta det här för er: Jag klarade mig så länge på grund av min pappas passion för Johnny Cash och låten "A Boy Named Sue." Jag är äldst av tre syskon. Jag föddes 1971. Och mycket snart efter min födelse upptäckte mina föräldrar att jag hade en tillstånd som kallas för okulär albinism. Och vad fan betyder det för er? Så låt mig bara berätta för er den fantastiska grejen med det här. Jag kan inte se den här klockan och jag kan inte se tiden så Gode Gud, tjoho! Jag kan vara här längre. Men viktigare än så, låt mig säga det: Jag kommer att komma väldig nära nu. Ta det lugnt, Pat. Hej. Ser ni den här handen? Bortanför den här handen är allt suddigt. Varje man i det här rummet, även du, Steve är George Clooney. (Skratt) Och varje kvinna, ni är så vackra. Och när jag vill se vacker ut, backar jag en meter från spegeln och då behöver jag inte se dom här rynkorna som är etsade i ansiktet från allt mitt kisande i livet på grund av allt svagt ljus.

Den riktigt konstiga delen är att, när jag var tre och ett halvt år, precis innan jag skulle börja skolan tog mina föräldrar ett bisarrt, ovanligt och otroligt modigt beslut. Ingen skola för barn med särskilda behov. Inga etiketter. Inga gränser. Min förmåga och min potential. Dom bestämde sig för att berätta för mig att jag kunde se. Så precis som Johnny Cashs Sue en pojke som fick en flickas namn skulle jag få växa upp och lära mig från erfarenheten hur jag skulle vara tuff och överleva när dom inte längre var där för att skydda mig eller bara förlora allt. Men mer märkbart gav de mig förmågan att tro att fullständigt tro att jag kunde. Så när jag hörde den där ögonspecialisten säga alla dom där sakerna, ett stort fett NEJ tänkte sig alla att jag blev förkrossad. Och förstå mig inte fel nu, för när jag först hörde det förutom att jag trodde han var galen fick jag en klump i bröstet liksom ett "huh". Men jag återhämtade mig väldigt snabbt. Det var som det var. Det första jag tänkte på var min mamma som grät bredvid mig. Och jag svär vid Gud, jag gick ut från hans kontor: "Jag ska köra. Jag ska köra. Du är galen. Jag ska köra. Jag vet att jag kan köra."

Och med samma åsneliknande envishet som min pappa hade intutat i mig sedan jag var ett sådant barn. Han lärde mig att segla fastän han visste att jag aldrig kunde se vart jag skulle, aldrig kunde se stranden och att jag inte kunde se seglen och att jag inte kunde se destinationen. Men han sa åt mig att tro och att känna vinden i ansiktet. Och den vinden i mitt ansikte gjorde att jag trodde att han var galen och att jag kunde köra. Och under de kommande elva åren svor jag att ingen någonsin skulle få reda på att jag inte kunde se eftersom jag inte ville vara misslyckad och jag ville inte vara svag. Och jag trodde att jag kunde göra det. Så jag körde genom livet som bara en Casey kan göra. Och jag var en arkeolog, och så förstörde jag saker. Och så drev jag en restaurang, och så halkade jag på saker. Och så var jag massös. Och så var jag trädgårdsarkitekt. Och så gick jag på handelshögskolan. Och ni vet, handikappade människor har massor av utbildning. Och sedan fick jag jobb som global konsult för Accenture. Och inte ens dom visste. Och det är märkvärdigt hur långt övertygelse kan ta en.

1999 efter två och ett halvt år med det jobbet hände någonting underbart, mina ögon bestämde sig för att det var nog. Och tillfälligt fullständigt oväntat lade dom av. Och jag är i en av de mest konkurrensutsatta miljöerna i världen där man arbetar hård, spelar hårt, du måste vara bäst, du måste vara bäst. Och efter två år kunde jag knappt se någonting överhuvudtaget. Och jag stod framför en personalchef 1999 och sa någonting jag aldrig hade föreställt mig att jag skulle säga. Jag var 28 år. Jag hade byggt en identitet omkring vad jag kunde och inte kunde göra. Och jag sa helt enkelt "Jag är ledsen. Jag kan inte se och jag behöver hjälp." Att fråga efter hjälp kan vara otroligt svårt. Och ni vet alla vad det innebär. Man behöver inte ha ett handikapp för att förstå det. Vi vet alla hur svårt det är att erkänna svaghet och misslyckande. Och det är skrämmande, eller hur? Men hela min övertygelse hade taggat mig så länge.

Jag kan säga er, att verka i den seende världen när du inte kan se det är ganska svårt, det är det verkligen. Jag kan säga er, flygplatser är fruktansvärda. Åh, gode Gud. Och snälla, om det finns några designers där ute. Designers, snälla räck upp era händer, även om jag inte ens kan se er. Jag hamnar alltid på herrarnas toalett. Och det är inte någonting fel på mitt luktsinne. Men jag kan säga er att de små symbolerna för herrtoalett och damtoalett skiljer sig åt bara med en triangel. Har ni någonsin försökt att se det om ni hade vaselin i ögonen? Det är en sån liten grej, eller hur? Och förstår ni hur ansträngande det kan vara att försöka vara perfekt när du inte är det eller att försöka vara någon du inte är?

Så efter att ha erkänt att jag inte kunde se för personalchefen sände dom mig till en ögonspecialist. Och jag inte någon aning om att den mannen skulle förändra mitt liv. Men innan jag kom till honom var jag fullständigt borta. Jag hade inte någon aning om vem jag var längre. Och den där ögonspecialisten, han brydde sig inte om att testa mina ögon. Gud, nej. Det var terapi. Och han ställde flera frågor varav flera var: "Varför? Varför kämpar du så mycket för att inte vara dig själv? Och älskar du det du gör, Caroline?" Och ni vet, när du börjar på en global konsultfirma sätter dom in ett chip i huvudet och du är som "Jag älskar Accentura. Jag älskar Accenture. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar Accenture. Jag älskar Accenture. Jag älskar Accenture. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar Accenture." Att säga upp sig skulle vara ett misslyckande. Och han frågade "Älskar du det?" Jag kunde inte ens säga någonting. Jag hade inga ord. Jag var bara så... Hur berättar jag för honom? Och så sade han till mig: "Vad ville du bli när du var liten?" Och hörni, jag tänkte inte säga: "Alltså, jag ville tävla med racerbilar och motorcyklar." Knappast lämpligt vid den här tidpunkten. Han trodde att jag var tillräckligt galen i alla fall. Så jag gick ut från hans kontor och han bad mig återvända och han sa "Jag tror att det är dags. Jag tror att det är dags att sluta slåss och att göra någonting annorlunda." Och dörren stängdes. Och den där tystnaden alldeles utanför en läkares kontor den känner många av oss till. Och det värkte i mitt bröst. Och jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Jag hade ingen aning. Men jag visste att spelet var slut.

Och jag gick hem och eftersom värken i bröstet smärtade så mycket tänkte jag: "Jag springer ut en sväng." Verkligen inte det smartaste man kan göra. Och jag sprang en runda jag kände till så väl. Jag kan den här rundan så bra, alldeles utantill. Jag springer den alltid fullständigt felfritt. Jag räknar stegen och lyktstolparna och alla sådana saker som synskadade har en tendens att träffa. Och det fanns en sten som jag alltid missade. Och jag har aldrig fallit på den. Aldrig. Och där sprang jag, gråtandes och smack, pang på min sten. Slagen, nedslagen av stenen i mitten av mars år 2000. Typiskt irländskt väder på en onsdag grådaskigt, snor, tårar överallt löjlig självömkan.

Och jag var nere på botten och jag var slagen och jag var arg. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Och jag satt där ett bra tag "Hur kommer jag av den här stenen och hem? För vem ska jag vara? Vad ska jag vara?" Och jag tänkte på min pappa och jag tänkte: "Gode Gud, jag är inte någon Sue nu." Och jag fortsatte gå igenom det i tankarna, igen och igen: Vad hade hänt? När blev allt fel? Vad var det jag inte förstod? Och ni vet, den extraordinära delen av det hela var att jag helt enkelt inte hade några svar. Jag hade förlorat min övertygelse. Se vart min övertygelse hade fört mig. Och nu hade jag förlorat det. Och nu kunde jag verkligen inte se någonting. Jag var ömklig. Och då, jag minns att jag tänkte på den där ögonspecialisten som frågade mig "Vad vill du bli? Vad vill du bli? Vad ville du bli när du var liten? Älskar du det du håller på med? Gör någonting annorlunda. Vad vill du bli för någonting? Gör någonting annorlunda. Vad vill du bli? Och väldigt långsamt, långsamt, långsamt hände det. Och det var så här det hände. Nästa ögonblick kom det det växte fram i mitt huvud och mitt hjärta sade någonting annorlunda "Alltså, vad sägs om Mowgli från Djungelboken? Det blir inte mer annorlunda än så." Och det ögonblicket, och jag menar det ögonblicket det ögonblicket det slog mig I Guds namn det var som tjoho! Ni vet, någonting att tro på. Och ingen kan säga nej. Ja, du kan säga att jag inte kan bli arkeolog. Men du kan inte säga till mig att jag kan inte bli Mowgli, för gissa vad? Ingen har någonting gjort det förut, så jag kommer att göra det. Och det spelar inte någon roll om jag är en pojke eller flicka, jag ska bara dra.

Så jag kom bort från stenen och, gode Gud, sprang jag hem? Och jag spurtade hem och jag föll inte och jag sprang inte in i någonting. Och jag sprang uppför trapporna och där fanns en av mina favoritböcker, alla kategorier "Travels on My Elephant" (sv: Resor på min elefant) av Mark Shand. Jag vet inte om någon av er har läst den. Och jag tog den här boken och jag sitter i soffan och tänker "Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska vara Mowgli. Jag ska resa genom Indien på en elefantrygg. Jag ska bli en elefantförare." Och jag hade inte någon aning hur jag skulle bli en elefantförare. Från global managementkonsult till elefantförare. Jag hade ingen aning hur det skulle gå till. Jag visste inte hur man hyr en elefant, får tag på en elefant. Jag kunde inte Hindi. Jag har aldrig varit till Indien, jag hade ingen aning. Men jag visste att jag skulle göra det. För när du tar ett beslut vid rätt tillfälle på rätt plats Gud, universum ser till att allt går din väg.

Nio månader efter den där dagen på snorstenen hade jag den enda blind-daten i mitt liv med en tvåmeterselefant som hette Kanchi. Och tillsammans färdades vi 100 mil genom Indien. (Applåder) Den kraftfullaste saken av alla var inte att jag inte uppnådde någonting dessförinnan, för Gud, det gjorde jag. Men ni vet, jag trodde på fel saker. Eftersom jag inte trodde på mig mitt riktiga jag, alla delar av mitt riktiga jag alla delar av oss alla. Vet ni hur många av oss som låtsas vara någon som vi inte är? Och ni vet, när man verkligen tror på sig själv och allting om dig händer märkliga saker.

Och vet ni, den resan, dom där hundra milen det drog ihop tillräckligt med pengar för 6000 gråstarrsoperationer. 6000 människor fick synen åter på grund av det. När jag kom ner från elefantryggen vet ni vad den mest häpnadsväckande delen var? Jag skippade mitt jobb på Accenture. Jag slutade och jag blev en social entreprenör och jag startade en organisation tillsammans med Mark Shand som heter Elephant Family (sv: elefantfamiljen) som sysslar med bevarandet av asiatiska elefanter. Och jag startade Kanchi eftersom min organisation alltid skulle vara uppkallad efter min elefant eftersom handikapp är som en elefant i ett rum. Och jag ville att man skulle se på det på ett positivt sätt ingen välgörenhet, inget förbarmande. Jag ville verkligen bara arbeta med affärslivet och medialt ledarskap för att fullständigt omforma funktionshinder till någonting spännande och möjligt. Det var extraordinärt. Det var vad jag ville göra. Och jag tänkte inte längre på några nej längre, eller att inte se eller något slags ingenting. Det verkade bara som om det var möjligt.

Och ni vet, den märkligaste delen är att när jag var på väg hit till TED jag ska vara ärlig, jag var vettskrämd Och jag håller tal men det här är en fantastisk publik och vad håller jag på med? Men medan jag reste hit ni ska vara glada att veta det så använda jag min symboliska vita käpp eftersom den är riktigt bra för att komma förbi köer på flygplatsen. Och jag kom hit glatt stolt för att jag inte kunde se. Och grejen är, en av mina bästa vänner han smsade mig under resan, eftersom han visste att jag var rädd. Även om jag utstrålar självförtroende, så var jag rädd. Han sa "Var dig själv." Och så här är jag. Det här är jag, hela jag.

(Applåder)

Och jag har lärt mig, ni vet vad bilar och motorcyklar och elefanter det är inte frihet. Att vara fullständigt ärlig mot dig själv, det är frihet. Och jag behövde aldrig ögon för att se, aldrig. Vad jag behövde, helt enkelt, var visioner och övertygelse. Och om du verkligen tror på någonting och då menar jag tro på någonting ända från ditt hjärta så kan du få saker att förändras. Och vi behöver få det att hända eftersom varenda en av oss kvinnor, män, homosexuella, heterosexuella handikappade, perfekta normala, vad som helst varenda en av oss måste vara det absolut bästa vi kan vara. Jag vill inte längre att någon ska vara osynlig. Alla måste inkluderas. Och sluta med etiketterna, begränsningarna gör er av med etiketterna. För vi är inte syltburkar. Vi är extraordinära, annorlunda, underbara människor.

Tack.

(Applåder)