Brian Skerry avslöjar oceanens under -- och fasor

Jag skulle vilja dela med mig denna morgon några historier om havet genom mitt arbete som stillbildsfotograf för tidningen National Geographic. Jag skulle kunna säga att jag blev en undervattensfotograf och en fotojournalist på grund av min förälskelse för havet sedan barnsben. Och jag har velat berätta historier om alla de fantastiska saker jag får se under ytan, det otroliga naturlivet och intressanta beteenden. Och även efter 30 år av samma jobb, efter 30 års av undervattens explorationer, så slutar jag aldrig att bli häpnad av de extraordinära möten som jag har när jag är till havs. Fast allt oftare numera ser jag hemska saker undervattnet också, saker jag tror de flesta inte inser. Och jag har blivit tvungen att vända min kamera mot dessa problem för att kunna berätta en mer komplett historia. Jag vill att folk ska se vad som sker under vattnet, både fasorna och magin.

Den första historien jag gjorde för National Geographic, där jag insåg möjligheten till att inkludera miljöfrågorna inom en naturhistorisk reportage var när jag föreslog ett reportage om grönlandssälar. Den vinklingen jag först ville göra, var att endast fokusera på några veckor om året när dessa djur utvandrar ner från Kanadensiska polcirkeln till St. Lawrence bukten i Kanada för att åta sig i uppvaktning, parning och föda sina ungar. Och allt detta utspelar sig i samband med en bakgrund av kortvariga istäcken som rör sig i takt med vinden och tidsvattnet. Och eftersom jag är en undervattens fotograf, ville jag göra reportagen med ett perspektiv från både över och under, för att kunna fota såna här bilder som visar en utav dessa ungar när den gör sin första simning i det isiga minusgraders vattnet. Men allt eftersom jag blev mer involverad i reportaget, insåg jag att det fanns två stora miljöfrågor jag inte kunde ignorera. Den första var att dessa djur fortsätter att bli jagade, dödade med hakapik i runtomkring 8 till 15 dagars ålder. Detta är faktiskt den största havsdäggdjurs massakern på vår jord, med hundratusentals av dessa sälar som dödas varje år.

Men hur störande detta än är, så tycker jag att det största problemet för grönlandssälar idag är förlusten av havsis på grund av den globala uppvärmningen. Detta är en överflygsbild jag tog som visar St. Lawrence bukten vid grönlandssäl säsong. Och trots man ser en del is i denna bild, finns det en hel del vatten där också, som inte fanns där förr. Och isen som syns där är även rätt tunn. Problemet är att dessa ungar behöver en stabil plattform av bestående is för att kunna amma från sina mödrar. De behöver endast bli tillsedda under de första 12 dagar från födseln, innan de kan klara sig själva. Men om de inte får 12 dagar, kan de ramla i havet och dö. Denna bild som jag tog visar en utav dessa ungar som är bara 5 eller 7 dagar gammal -- fortfarande med en liten bit av navelsträng på magen -- som har ramlat i på grund av den tunna isen och mamman som försöker frenetiskt trycka upp den för att få luft och tillbaka upp på ett stabilt fäste. Detta problem har fortsatt att växa för varje år som jag har varit där. Jag läste, förra året, att dödssiffran för sälungar är upp till 100% i vissa delar av St. Lawrence bukten. Det är tydligt att denna art har stora problem med sin utveckling. Detta blev till slut ett omslagsreportage i National Geographic. Och den fick en hel del uppmärksamhet.

Genom detta, såg jag möjligheten till att börja göra andra historier om ytterligare marinfrågor. Så jag föreslog en historia om den globala fiskekrisen, dels därför att jag hade personligen vittnat över en hel del nedbrytelse av oceanen under the senaste 30 åren, men också därför att jag hade läst en vetenskaplig artikel som påstod att 90 % av de stora fiskarna i havet har försvunnit under de senaste 50 eller 60 åren. Dessa är nämligen tonfisken, gäddan och hajen. Och när jag lästen det, var jag häpen över siffrorna. Trodde att detta skulle göra rubriker över all media. Men det visar sig inte vara så, så jag ville göra ett reportage som visade en annorlunda sorts undervattens historia. Jag ville att det skulle bli mer som krigsbilder, där jag tog mer markanta foton som visade läsarna vad som hände med marinlivet runtom i jorden.

Den första delen av historien som jag tyckte var viktig, hursomhelst, var att ge läsarna en känsla av uppskattning för de havsdjur som de konsumerade. Ni vet, jag tror folk går in på en restaurang, och någon beställer en biff, och vi vet alla var biff kommer ifrån, och någon beställer kyckling, och vi vet vad en kyckling är, men när man äter blåfens sushi, har de verkligen någon aning om denna magnifika djur som de äter? Nu, detta är lejonen och tigrarna i havet. I verkligheten, dessa djur har ingen motsvarighet på land; de är unika i världen. Detta är djur som kan praktiskt taget simma hela vägen från ekvatorn till polcirklarna och tillbaka och kan korsa hela oceaner under loppet av ett årstid. Om vi människor inte var så skickliga med att fånga dem, dessa djur som växer under hela sin livstid, skulle komma att bli 30-år gamla blåfenor som vägde ett ton. Men sanningen är den att vi är för bra på att fånga dem, och deras antal har kollapsat globalt.

Här är den dagliga auktionen i Tsukiji Fiskmarknad som jag fotade för några år sedan. Och varenda dag blir tonfisken, blåfenor som dessa, uppradade som virke, bara varuhus efter varuhus av samma sak. Allt eftersom jag vandrade runt och fotade, det liksom danade för mig att havet är inte en livsmedelsaffär. Vi kan inte bara ta utan att förvänta oss seriösa konsekvenser som resultat.

Jag ville också med reportaget, visa läsarna hur fisken tillfångas, några av metoderna som används för att fånga fisken är genom en botten trålare, vilket är en utav de mest använda i hela världen. Detta var ett litet nät som användes i Mexico för att fånga räkor, men tekniken är huvudsakligen likadan över hela världen. Man har ett stort nät i mitten men två stål dörrar på varena sida. Och allt uteftersom denna samling bärgas genom vattnet möter dörrarna motståndet av havet och detta öppnar nätets gap, och de placerar två flyt på toppen och en lina på botten. Och detta bara dras genom havsbottnet, in detta fall för att fånga räkor. Men som ni kan föreställa er så fångar den även allt annat som är i vägen. Och den förstör denna värdefulla benthiska samhälle på botten, saker som svamp och korall, denna kritiska habitat för många andra djur.

Denna foto jag tog av fiskaren som håller i räkorna som han fångat efter att ha bärgat sitt nät i en timme. Han hade en handfull av räkor, kanske 7 eller 8 stycken, och alla dessa djuren på båten är bara bifångst. Detta är djur som dog i loppet men inte har något kommersiellt värde. Detta är den sanna kostnaden av en räkmiddag, kanske 7 eller 8 räkor och drygt 4.5 kg av andra djur som var tvunga att dö i processen. Och för att göra denna poäng mer visuell, så simmade jag under båten och tog en bild av fiskaren när han skyfflade denna bifångst tillbaka in i havet som skräp och fotade denna svall av död, ni vet, djur som guitarfisk, örnrockor, flundror, blåsfiskar, dessa som bara för en timme sedan fanns på havets botten vid liv, men som nu blev skyfflade tillbaka som skräp.

Jag ville även rikta mig in på hajfiskeindustrin därför, i dagsläget i vår planet, så dödar vi över 100 miljoner hajar varje år. Men innan jag gick ut för att fota den här delen kämpade jag med tanken på hur jag skulle få bilden av en död haj att påverka läsarna Ni vet, jag tror att många där ute idag tror att det enda bra med en haj är när den är död. Men en morgon när jag hoppade i och fann en rävhaj som nyligen dött i ett gäl nät. Och med sina enorma fenor och ögon fortfarande väldigt synliga, det såg nästan ut som en korsfästelse, om ni förstår. Detta blev till slut den ledande bilden i den globala fiskereportaget i National Geographic. Och jag hoppas att den hjälpte läsarna att ta notis om problemet av 100 miljoner hajar.

Och därför att jag älskar hajar -- Jag är lite av en fanatiker -- ville jag göra ytterligare en, mer som en hyllnings historia om hajar, och på så sätt berätta om behovet att bevara hajen. Så jag åkte till Bahamas därför att det finns väldigt få platser i världen där hajar har det bra i dagsläget, men Bahamas är en av platserna där antalet är ganska hälsosamt, till stor del därför att deras regeringen har förbjudit fiske med långrev för flera år sedan. Och jag ville visa flera arter som vi inte har visat så mycket i tidningen men hade skådat i andra platser.

En utav dessa platser var ett ställe som kallas för Tiger Beach i den norra delen i Bahamas där tigerhajarna samlar sig i grunt vatten. Detta är en låghöjds-bild jag tog som visar vår dykarbåt med ett dussin av dessa stora gamla tigerhajar som bara simmar omkring. Men det enda jag verkligen ville undvika med denna reportage var fortsätta att framställa dessa hajar som monster. Jag ville inte att de skulle vara hotande eller skrämmande. Och med denna bild av en vacker 4.5.. kanske 4.2 meters, gissar jag, tigerhajs hona, så känns det som jag nådde målet, där hon simmade med dessa små barjacks runt näsan, och min strobe skapade en skugga över ansiktet. Och jag fann att det blev en mildare bild, lite mindre hotfull, och mer respektfullt mot arten.

Också så sökte jag även för reportaget efter den svårfunna hammarhajen, en djur som inte blivit fotad lika mycket ända tills kanske runt 7 eller 10 år sedan. Det är ett väldigt avskild sort. Men detta är även ett djur som det anses brista om i forskningen både i Florida och i Bahamas. Ni vet, vi vet nästan ingenting om dem. Vi vet varken varifrån de färdas till eller varifrån de kommer, var de parar sig, var de har sina ungar, och även så, har populationen av hammarhaj i Atlanten minskat med 80 procent i de senaste 20 - 30 åren. Vi mister dem snabbare än vad vi kan tänkas finna dem.

Det är den oceaniska vitspetshajen, ett djur som anses vara den fjärde farligast arten, om man hyser till såna listor. Men det är även ett djur som är i 98 procents minskning genom hela sin ras. Eftersom det är ett marinskt djur som lever ut i djupt vatten, och eftersom vi inte arbetade på botten, tog jag med mig en hajbur hit, och min vän, hajbiologen Wes Pratt är inne i buren. Och som ni kan observera så är fotografen, självfallet, inte i buren här, så tydligen är biologen lite smartare än fotografen antar jag.

Och slutligen med denna reportage, ville jag även fokusera på bebishajars boenden. Så jag reste till ön Bimini, i Bahamas, för att arbeta med citronhaj ynglingar. Detta är en bild av en citronhaj-bebis, och den illustrerar dessa djurs hem under de första 2 till 3 åren av sitt liv i dessa skyddande buskar. Detta är den sorts udda hajbild. Det är inte det man normalt sätt skulle tänka sig om en hajbild. Men som ni vet, här ser man en haj som är kanske 25,4 till 27,9 centimeter lång som simmar runt i omkring 30-centimeters djupt vatten. Men detta är en viktig miljö och det är här de spenderar sina första 2, 3 år i livet, innan de blivit stora nog för att gå ut i resten av revet. Efter att jag lämnade Bihimi, fick jag reda på att denna plats skulle bli nedrivet för att bygga upp en ny golfbana och hotellanläggning.

Och ytterligare andra nya reportage har tittat på enstaka, ledande arter, om ni vill, som är i stor risk och på så sätt kan berätta om andra hot. Och en sådan reportage gjorde jag om läderbaks-havssköldpaddan. Detta är den största, mest variabla, äldsta och djup dykande av alla skölpaddsarter. Här ser vi en hona som klättrar ut ur havet i månskenet på ön Trinidad. Detta är djur vars ättlingar sträcker sig tillbacka omkring 100 miljoner år. Och det fanns en stund i deras livstid som de kom ut ur havet för att lägga ägg och fick se en Tyrannosaurus Rex springa förbi. Och idag, när de dyker upp till stranden får de se andelslägenheter. Och även trots denna fantastiska långlevnad anses de idag vara utrotningshotade. I Stilla Havet, där jag tog detta foto, har deras antal minskat med runt 90 procent i de senaste 15 åren.

Detta är en bild på en nyfödd som är på väg att smaka saltvattnet för allra första gången och ska påbörja en lång och farlig resa. Bara en utav tusen läderbacksungar når mogen ålder. Men detta är på grund av naturens rovdjur som gamar som plockar dem från stranden eller andra rovdjur som väntar utanför kusten. Naturen har lärt sig att kompensera för detta, och honorna har nu flera omgångar av ägg för att överkomma oddsen. Men det som de inte kan handskas med är antropogeniska hot, mänskliga hot, som denna bild som visar en läderbakssköldpadda som fångats i natten av ett gäl nät. Jag hoppade faktiskt i och fotade detta och, men fiskarens tillstånd, skar jag upp nätet så att sköldpaddan kunde simma sig fri. Men som ni vet, för de tusentals läderbakssköldpaddor varje år är inte alla lika gynnade, och artens framtid är i stor fara.

Ytterligare en karismatisk jättefisk som jag jobbade med var ett reportage jag gjorde på Rätvalen. Hur som helst, historien om rätvalen går någorlunda så här, att för ungefär en miljon år sedan, fanns det en typ av rätval på planeten, men allt eftersom landsmassorna flyttade på sig och de olika oceanen blev till, så splittades denna ras på något vis, och idag så har vi två olika sorter. Vi har den Södra Rätvalen som man kan se här och den Nordatlantiska Rätvalen som man ser här med en mor och sin unge utanför kusten i Florida. Båda raser blev jagade nära till utrotning av de tidiga valfångare, men de Södra Rätvalen har återhämtat sig relativt bra därför att de håller till i platser som är längre bort ifrån människorna.

Den Nordatlantiska Rätvalen är i dagsläget listad som den mest utrotningshotade rasen i hela världen eftersom de är stadsvalar; de bor längst med östkusten i Nordamerika, USA och Kanada, och de måste handskas med många stadsplågor. Denna bild visar ett utav djuren när den poppar up huvudet vid solnedgången utanför kusten i Florida. Ni kan se kolfabriken i bakgrunden. De måste handskas med saker som gifter och kemikalier som spolas ut i havet, och kan även påverka deras fortplantning. De blir också intvinnade i fiskeutrustning. Denna bild visar stjärten på en rätval. Och de vita märkerna är inte naturliga sådana. Dessa ärr har blivit orsakade av intrassling. 72 procent av populationen har såna ärr, men de flesta blir inte av med utrustningen, saker som hummer och krabbfällor. De håller fast vid dem, och eventuellt så tar dessa död på dem. Och ett annat problem är att de blir träffade av skepp. Och här har vi ett djur som blivit träffad i Nova Scotia, Kanada som blir bogserad in för obduktion för att bekräfta dödsorsaken, vilken var tydligen skeppslag. Så alla dessa plågor stakar ut sig emot dessa djur och fortsätter att hålla deras antal väldigt låg.

Och för att dra en kontrast mot denna belägrade Nordatlantiska populationen, reste jag till nya orörda populationen av Södra Rätvalar som bara nyligen blivit upptäckta för 10 år sedan i nedre Sydpolen utanför Nya Zealand vid ett ställe som heter Aucklandöarna. Jag reste dit i vintern. Och detta är djur som aldrig träffat på människor tidigare. Och jag var en utav de första människorna de någonsin sett. Och jag hoppade i vattnet med dem, och blev förundrad över hur nyfikna de är. Denna bild visar min assistent som står på botten till ungefär 21 meter och en utav dessa fantastisk vackra, 14 meters 70 ton valen, som en stadsbuss som bara simmade fram, ni vet. De befann sig i perfekt tillstånd, väldigt runda och hälsosamma, robusta, utan intrasslingsärr, som de borde se ut. Jag läste att pilgrimerna, när de anlände till Plymouth Rock i Massachusetts under 1620-talet, skrev att man kunde gå över Cape Cod Bay på ryggen på rätvalarna. Och vi kan inte gå tillbaka och se detta idag, men vi kan måna om det som vi har kvar.

Och jag ville avsluta denna program med en historia om hopp, en historia jag gjorde på marinreservoarer som en typ av lösning till problemen som orsakats av överfiske, den globala fiskekris reportaget. Jag bestämde mig att arbeta i Nya Zealand eftersom Nya Zealand är rätt så framåtsträvande, och är ganska progressiv när det gäller att bevara sin ocean. Och jag ville verkligen att denna reportage skulle täcka tre saker, jag ville den skulle nämna överflöd, mångfald och tålighet. Och en utav de första platserna jag besökte var ett reservoar som heter Goat Island i Leigh i Nya Zealand. Vad forskarna berättade för mig var att när de först beskyddade denna marinreservoar i 1975, så hoppades och förväntade de sig att vissa saker skulle hända.

Till exempel så hoppades de att vissa fisk arter som Nya Zealands snapper skulle återvända därför att dessa hade blivit utfiskade tills på gränsen till utrotning. Och visst gjorde de en comeback. Vad forskarna inte kunde förutse var att andra saker skulle ske. Till exempel, dessa fiskar äter sjöborrar. och när fiskarna försvann, så kunde man bara se tunnland efter tunnland av sjöborrar. Men när fiskarna återkom och började de äta upp och kontrollera antalet sjöborrar, skåda och förundras, skogar av alger sköt fram i det grunda vattnet. Och detta är därför att sjöborrar äter alger. Så när fisken kontrollerade antalet sjöborrar, blev havet återställt till sin naturliga balans. Ni kan tänka er, detta är förmodligen så som havet såg ut för 1 eller 200 år sedan, men ingen skulle kunna ha berätta det för oss.

Jag arbetade även på andra platser runt om i Nya Zealand, i vackra, ömtåliga och beskyddade områden som i Fiordland, där denna sjöfålla befann sig. En liten blå torsk som simmar in för en stänk av färg. I den norra delen av Nya Zealand, dök jag i det blå vattnet, där det är lite varmare, och fotade djur som denna enorma stingrocka som simmar genom en undervattens ravin. Varje del av ekosystemet i denna plats verkar väldigt sundt, från pyttesmå djur som nudibranch som klättrar över förhårdnad svamp eller en läderrock som är ett väldigt viktigt djur för ekosystemet eftersom den betar på botten och tillåter nytt liv att växa fram.

Och jag ville avsluta med denna foto, det är en bild jag tog under en väldigt stormig dag i Nya Zealand när jag bara låg på botten bland en fiskstim som simmade runt mig. Och jag befann mig i en plats som bara skyddats i omkring 20 års tid. Och jag talade med dykarna som hade besökt platsen under många år, och de sa att marinlivet var bättre i dagsläget än den var sedan 1960-talet. Och det var därför att den blivit beskyddad som den kunde komma tillbaka.

Så jag tycker att budskapet är klart. Havet kan vara riktigt tåligt till en viss punkt, men vi måste vara bra skötare. Jag blev en undervattensfotograf därför att jag blev förälskad i havet, och jag tar bilder av den idag för att jag vill skydda den och jag tycker inte det är för sent.

Tack ska ni ha.