Brian Cox: Vad hände egentligen med LHC

På förra årets TED gav jag en introduktion till LHC. Och jag lovade att komma tillbaka med en uppdatering om hur maskinen fungerar. Så här är jag nu. Och för de av er som inte var med då, LHC är det största vetenskapliga experimentet som vi någonsin försökt oss på -- 27 kilometer i omkrets. Dess uppgift är att återskapa de förhållanden som rådde mindre än en miljarddels sekund efter att universum bildades -- och göra det 600 miljoner gånger i sekunden. Om inte annat, en enastående målsättning.

Här ser vi maskinen under Genève. Vi tar bilder av dessa mini-Big Bangs inuti detektorerna. Här är den jag jobbar med. Den kallas för ATLAS detektorn -- 44 meter lång, 22 meter i diameter. En fantastiskt bild från byggandet av ATLAS så ni kan se den enorma storleken.

Den 10 September förra året, satte vi igång maskinen för första gången. Den här bilden togs av ATLAS. Den utlöste ett enormt jubel i kontrollrummet. Det är en bild av den första strålpartikeln som gick hela vägen runt LHC, kolliderade avsiktligt med en del av LHC och sprayade partiklar in i detektorn. Med andra ord, när vi såg den bilden den 10:e september så visste vi att maskinen fungerade, vilket var en fantatiskt framgång. Jag vet inte om det var det här som skapade mest jubel, eller det här, när någon gick in på Google och såg att förstasidan såg ut så här. Det betydde att vi hade gjort intryck långt utanför den vetenskapliga världen.

Ungefär en vecka senare fick vi ett problem med maskinen relaterat till de här kablarna -- de här guldkablarna . Genom dem passerar 13000 ampere, när maskinen körs på 100%. Ingenjörerna i publiken tittar säkert på dem och säger, "Inte en chans, det är alldeles för små kablar." Men de kan göra det för att när de är väldigt kalla, är de vad som brukar benämnas supraledande. Så vid minus 271 grader, kallare än i rymden, kan de kablarna hantera så hög spänning.

I en av kopplingarna mellan de över 9000 magneterna i LHC, fanns det ett konstruktionsfel. Det ledde till att kabeln värmdes upp en smula, och de 13000 amperen stötte på elektriskt motstånd. Det här blev resultatet. Det blir ännu mer imponerande, när jag berättar att de magneterna väger över 20 ton, och de flyttades över tre decimeter. Ungefär 50 sådana här magneter skadades. Vi tvingades montera ner dem. Och vi reparerade dem, lagade allihopa. Nu är de på väg tillbaka ner i underjorden igen. Mot slutet av mars räknar vi med att LHC är lagad. Vi startar upp den, och förväntar oss nya data i juni eller juli, och fortsätter vårt sökande efter universums grundstenar.

Givetvis, på ett sätt satte det här fart på debatten igen kring värdet av vetenskap på den här nivån. Det är lätt att bemöta. Jag menar att just det fakum att det är så svårt, det faktum att vi tänjer gränserna, är det stora värdet av verksamheter som LHC. Jag överlåter mina slutord till en engelsk vetenskapsman, Humphrey Davy, som, antar jag, i försvar av en skyddslings värdelösa experiment, hans skyddsling var Michael Faraday sa: "inget är så farligt för mänsklighetens framsteg som antagandet att vår syn på vetenskapen är slutgiltig, att det inte återstår några mysterium i naturen, att vi har skördat alla framgångar, och att det inte finns några ytterligare världar att erövra." Tackar. (Applåder)