Brenda Laurel om datorspel för flickor

År 1992 började jag jobba på ett företag som hette Interval Research, nyligen grundat av David Lidell och Paul Allen som en vinstdrivande forskningsanstalt i Silicon Valley.

Jag mötte David för att prata om min roll på företaget. Just då började jag nysta upp ett misslyckat virtual reality-projekt och levde på föreläsningar och bokförfattande efter 20 år i datorspelsindustrin, med idéer som ingen trodde kunde sälja.

David och jag upptäckte att vi hade en gemensam fråga som vi ville ha ett svar på och det var, "Varför finns det inga datorspel för småflickor?" Varför är det så? Det kan inte vara en gigantisk, sexistisk konspiration. Såna människor är inte tillräckligt smarta. Det finns sex miljarder dollar på spel. De skulle satsa, om de visste hur.

Så vad är grejen? När vi tänkte efter om vår målsättning -- jag ska säga att Interval är en humanistisk organisation i den klassiska betydelsen att humanism strävar efter att kombinera empirisk forskning med ett par centrala värden som respekterar medmänniskorna. Humanismens grundläggande idé är att livskvalitén kan förbättras, att vi kan göra bra saker, att det finns saker värda tiden eftersom de är bra saker att göra och att klarögd empirism kan hjälpa oss att göra dem.

I motsats till den allmänna uppfattningen finns det ingen konflikt mellan empirism och etik. Interval Research är levande bevis på hur det kan vara sant. David och jag beslöt oss för att undersöka genom bästa möjliga forskning vad som krävs för en liten flicka för att hålla på med en dator. För att bli lika slängd med teknologin som små pojkar är, eftersom de spelar datorspel.

Vi forskade i två och ett halvt år, och använde ett och ett halvt år till utveckling. Sen bildade vi ett nytt företag. I forskningsfasen av projektet samarbetade vi med ett annat företag, Cheskin Research där två personer, Davis Masten och Christopher Ireland, ändrade min uppfattning om vad marknadsundersökning är, och vad det kan vara. De lärde mig hur man verkligen ser efter, och de undvek den väldigt dumma idén att säga till ett barn, "Av alla dessa grejer som redan finns, vilken gillar du bäst?" vilken inte ger något användbart svar.

De första två och ett halvt åren gjorde vi fyra saker: Först undersökte vi litteraturen i relevanta ämnen som kognitiv psykologi, spatialmedvetenhet, genusstudier, spelteori, sociologi, primatologi - tackar så mycket, Franz de Waal, var du än är, jag skulle ge vad som helst för att träffa dig.

Efter vi gjort det med ett stort team av folk och upptäckt vad de centrala frågorna var kring pojkar och flickors spelande - eftersom det ändå är vad det handlar om - gick vi in i forskningens andra fas, där vi intervjuade experter, några av dem som skrivit de relevanta rapporterna. Vi hade fokusgrupper med folk med daglig kontakt med barn, som dagispersonal, som vi pratade med, bekräftade några hypoteser, identifierade några stora frågor om genusskillnad och lek.

Sen började vi på arbetets huvudsak: vi intervjuade 1,100 barn, pojkar och flickor, från sju till 12, i hela USA förutom Silicon Valley, Boston och Austin eftersom vi visste att deras familjer skulle ha gott om datorer och det skulle inte vara representativt.

Mot slutet av dessa konversationer med barn och deras bästa vänner, efter två år hade vi data från ytterligare 10 000 barn och kunde dra fram några av forskningens nyckelresultat och utvecklade dessa över ett år till tumregler för att designa datorprodukter egentligen alla slags produkter för små flickor, 8-12 år. Under det året skapade vi datorspelsprototyper och testade med små flickor. November 1996 bildade vi Purple Moon, ett dotterbolag till Interval Research, med investering främst från Interval Research, Vulcan Northwest, Institutional Venture Partners samt Allen and Company.

Vi lanserade en webbsite i september 1998 som nu fått fler än 25 miljoner träffar, med 42 000 registrerade användare som i genomsnitt är på vår sida en och en halv gång om dagen, i genomsnitt 35 minuter och 50 sidor per besök. Vi tycker att vi har skapat ett lyckat nätcommunity för flickor.

Vi lanserade två produkter i oktober: "Rockett's New School", första delen i en serie om Rockett, som börjar första dagen i åttan i en ny skola, och tillåter flickor att fråga sig, "Vad blir jag när jag blir äldre?" "Hur kommer högstadiet att vara?" "Vilka blir mina vänner?" för att utöva förkärleken för social och den berättelseförmåga som driver deras lekar, och inblandar värden om beslutstagande i våra liv och i vårt beteende.

Den andra produkten vi lanserade kallades "Secret Paths in the Forest", och tilltalar den mer fantasy-liknande Båda dessa produkter dök upp i topplistan för PC-spel i December, tillsammans med "John Madden Football", vilket är oerhört glädjande. Så, vi är på riktigt, och vi har nått ut till hundratusentals flickor. Vi har gjort en halv miljard intryck genom PR för märket Purple Moon. Drygt 96 procent var positiva, och fyra procent något annat. Jag vill tala om det andra, eftersom politiken i detta projekt har på ett sätt varit det mest fascinerande för mig.

Det finns två typer av kritik vi har fått. Den ena kommer från en manlig gamer som tycker att han vet vad spel ska vara, och vägrar visa vårt spel för flickor. Den andra typen av kritiker är en viss typ av feminist som tycker att dem vet hur småflickor ska vara. Det slår mig att detta omaka par har en sak gemensamt. De lyssnar inte på småflickor. De har inte sett till barnen och uppvisar ingen förkärlek för dem. Jag skulle vilja spela upp några röster från ett par småflickor från våra två och ett halvt år av research vi gjorde, eller ja, vissa av rösterna är nyare. Jag vill visa några foton till rösterna som de tog för oss av deras liv av saker de värderar och bryr sig om. Flickorna själva såg aldrig bilderna, men de gav dem till oss. Det är detta som kritikerna inte känner till, och det är denna forskning jag rekommenderar för de som vill arbeta humanistiskt.

Video: Flicka 1: Min karaktär är oftast en pojkflicka, Hennes håller på mer med killar.

Flicka 2: Uh, ja.

Flicka 1: I början av spelet gör vi alltid så här: Vi har en bit papper, skriver ned våra namn, ålder är vi rika, väldigt rika, inte rika, fattiga pojkvänner, husdjur - vad mer - syskon, allt det

Flicka 2: Skilda föräldrar, kanske.

Flicka 3: Här är min påhittade [otydligt].

Flicka 4: Vi gör en skoltidning på datorn.

Flicka 5: I ett flickspel har man oftast väldigt vackra bakgrunder med moln och blommor. Om man är en flicka som är riktigt äventyrlig skulle man tycka att det var lite mesigt.

Flicka 6: Jag löper, spelar fotboll, spelar basket, jag älskar att ha saker att göra. Ibland kan jag inte riktigt koppla av om det inte är lov, som när jag är ledig på måndag och alla dagar.

Flicka 7: Ibland är det mycket som händer, jag övar musik och är med i ett simlag och alla dessa saker jag måste göra, så ibland blir det mycket. Min kompis Justine snodde min vän Kelly, och nu är de elaka.

Flicka 8: Tja, ibland blir det irriterande när ens syskon, när de kopierar en och man får sin idé först och sen tar de den och gör det själva.

Flicka 9: Min äldre syster, hon får allt hon vill ha, när jag frågar min mamma om något säger hon nej hela tiden. Men min syster får allt.

Brenda Laurel: Jag vill visa, lite snabbt, en minut ur "Rockett's Tricky Decision", som släpptes för två dagar sedan. Vi får hoppas att det är stabilt. Detta är den andra dagen ur Rockett's liv, och jag vill visa er det här eftersom jag hoppas att det känns igen efter att ni lyssnat på dessa flickor's berättelser. Ni får se hur vi har försökt att använda de problem som är viktiga för dem i våra spel.

Video: Miko: Rockett! Kom iht.

Rockett: Hej Miko! Vad händer?

Miko: Hörde du om Nakilias stora Halloweenfest i helgen? Hon ville att du skulle veta. Nakilia bjöd in Reuben också, men...

Rockett: Men vad? Kommer han inte?

Miko: Jag tror inte det. Jag menar, jag hörde att hans band spelar på en annan fest då.

Rockett: Verkligen? Vilken fest?

Tjej: Maxs party kommer bli coolt, Whitney. Han har bjudit dit alla de coolaste.

BL: Jag spolar fram till beslutstagandet. Jag har inte så mycket tid. Efter en sådan jobbig händelse, får man bestämma hur man känner sig om det.

Video: Rockett: Vem vill gå till den festen? Jag skulle kunna bli inbjuden när som helst, om jag ville. Jag tror inte jag hamnar på Maxs kompislista.

BL: Så vi får navigera känslomässigt, vilket är vad vi gör om vi spelar spelet. Om vi vill lära oss mer om någon karaktär, kan vi gå in i den här korridoren, där jag vill visa er snabbt hur interfacet ser ut. Vi kan gå in i Miko's skåp och lära oss mer om henne. Hoppsan, fel väg. Ni förstår känslan med produkten.

Jag ville visa er de sätt som vi blandar in det vi lärt oss om flickor deras önskan om mer känslomässig flexibilitet, och leka runt med livets sociala problematik. Det vi försöker ge flickor är en slags bekräftelse, att man blir sedd. Också en känsla för de val man har i livet. Vi älskar dem. Vi ser dem. Vi försöker inte säga åt dem hur de ska vara. Men vi är väldigt glada för hur de är. Det visar sig att de är riktigt bra.

Jag vill avsluta med en kort film från ett framtida spel i Rockett-serien som våra grafiker jobbat ihop, som vi tänkte oss skulle glädja dessa fyra procent som är kvar. "Rockett 28"

Video: Rockett: Det är som om jag just vaknat.

BL: Tackar!