Barry Schwartz om valfrihetens paradox

Jag ska prata om några saker som jag tar upp i min bok, som förhoppningsvis återspeglar annat som ni hört här, och jag ska försöka att själv göra några kopplingar åt er, ifall ni missar dem. Jag vill börja med vad jag kallar "den vedertagna doktrinen". Vilken doktrin då?? Hela västvärldens doktrin. Den vedertagna doktrinen låter såhär: Om vi vill maximera medborgarnas välfärd, så uppnår vi det genom att maximera individens frihet. Skälet är dels för att frihet i sig själv är gott, värdefullt, meningsfullt och viktigt för människan, och dels för att om vi har frihet så kan var och en själv agera och göra det som behövs för att öka vår välfärd, och ingen behöver fatta beslut å våra vägnar. Vägen till ökad frihet går via utökade valmöjligheter.

Ju fler valmöjligheter människor har, desto mer frihet har de, och ju mer frihet de har, desto mer välfärd har de.

Detta, tror jag, är så djupt förankrat i våra grundvalar att det inte skulle falla någon in att ifrågasätta det. Det är också djupt rotat i våra liv. Här kommer några exempel på vad utvecklingen givit oss. Detta är min livsmedelsaffär, inte en särskilt stor sådan. Jag vill säga ett par ord om salladsdressing. 175 sorters dressing i min mataffär är exklusive de 10 sorter jungfruolivolja och 12 sorter balsamvinäger som man kan köpa för att göra en mängd egna dressingar, i den händelse ingen av de 175 som affären erbjuder är till belåtenhet. Såhär är stormarknaden uppbyggd. Sedan går vi till elektronikaffären och sätter upp en stereo anläggning -- högtalare, CD-spelare, kassettdäck, tuner, förstärkare... I en enda elektronikaffär finns det så här många varianter: Vi kan sätta ihop sex och en halv miljon olika musikanläggningar med hjälp av komponenterna i en enda affär.

Ni måste erkänna att det är en väldigt massa valmöjlighet! Ett annat område -- telekom-världen: Fanns det en tid, när jag var grabb, när man kunde få vilken telefoni som helst, så länge den kom från Televerket. Du hyrde din telefonen. Du köpte den inte. En konsekvens av det var förresten att telefonen aldrig gick sönder. Den tiden är förbi! Idag har vi ett nästan obegränsat utbud av telefoner, speciellt inom mobiltelefonin. Det här är framtidens mobiltelefoner. Min favorit är den i mitten -- med MP3-spelare, näshårstrimmer och crème brulée-brännare. Och har ni händelsevis inte sett den i er affär ännu, så är det bara en tidsfråga. Och det här leder till att människor nu går in i affären och frågar: "Har ni någon telefon som inte gör så mycket?" Och svaret är "nej". Det finns inte någon mobiltelefon som inte gör för mycket.

I andra sammanhang, betydligt viktigare än att köpa prylar, ser vi samma explosion av valmöjligheter. Inom hälsovården -- i USA är det inte längre så att man går till doktorn, som ordinerar en behandling. Istället går man till doktorn, och doktorn säger: "Vi kan göra A eller vi kan göra B. A har de här fördelarna och riskerna. B har de har fördelarna och riskerna. Vilket väljer du?" Och man frågar: "Vad föreslår du?" Doktorn svarar: "A har de här för- och nackdelarna, B har de här för- och nackdelarna. Hur vill du göra?" "Vad skulle du göra om du var jag?", frågar man, och doktorn svarar: "Men jag är inte du". Vi kallar det "patientens beslutsrätt", vilket låter som någonting riktigt bra. Men i realiteten är det en förskjutning av ansvaret och beslutsbördan, från den som vet något -- dvs doktorn -- till den som inte vet något och som dessutom är sjuk och därmed i dålig form för att fatta beslut -- dvs patienten.

I USA marknadsförs receptbelagd medicin direkt mot oss patienter. Om man tänker efter, är det helt galet, eftersom vi inte kan köpa den. Varför vänder sig reklamen till oss när vi inte kan köpa den? Svaret är att vi förväntas ringa till vår läkare nästa dag och be om ett nytt recept. Något så grundläggande som vår identitet har nu blivit ett fritt val. (Bild: "Vi pressar inte barnen. Tids nog väljer de ett lämpligt kön.") Vi får inte en identitet, utan får själva skapa den, och vi kan omskapa oss så ofta vi vill. Det innebär att varje morgon när vi vaknar måste vi bestämma oss för hur och vem vi vill vara. Om man ser på äktenskap och familj, så fanns det en tid när i princip alla utgick ifrån att man gifte sig så snart man kunde och sen skaffade man barn. Det enda egentliga valet var med vem, inte när och inte vad man gjorde sen.

Nuförtiden går i princip vad som helst an. Jag undervisar enastående elever, och jag ger dem 20 procent mindre läxor än jag gjorde förr. Inte för att de är mindre smarta, och inte för att de är mindre flitiga, utan för att de är splittrade av självrannsakan: "Bör jag gifta mig eller inte? Ska jag göra det nu eller sen? Borde jag ha barn först eller göra karriär först?" Det är krävande frågor. Och de kommer att besvara dem, även om de inte hinner med alla läxor och inte får ett bra betyg på mina kurser, vilket är helt rätt! Det är väsentliga frågor. Arbete -- vi är välsignade, som Carl påpekade, med en teknologi som möjliggör för oss att arbeta varje minut, varje dag, från vilken plats som helst på jorden -- förutom Randolph Hotel.

(Skratt)

Det finns förresten ett hörn på hotellet, som jag inte tänker avslöja för någon, där trådlöst bredband fungerar. Jag säger inget mer eftersom jag vill ha det för mig själv. Så konsekvensen av vår otroliga valfrihet när det gäller arbete, är att vi måste besluta oss, om och om och om igen, för om vi borde eller inte borde arbeta just nu. Vi kan gå och titta på när ungarna spelar fotboll, och vi har mobilen vid ena höften, och en Blackberry vid den andra höften, och laptoppen förmodligen i knäet. Och även om vi har stängt av dem, så är varje minut som vi ägnar åt fotbollsmatchen också en minut då vi fråga oss själva: "Borde jag svara på mobilen? Borde jag svara på mejlet? Kanske skriva utkastet?" Och även om svaret är ett tveklöst "nej", så blir upplevelsen av barnens bollspel en helt annan än den kunnat vara. Så vart vi än vänder oss, mot stort och smått, materiella likväl som livsstilsfrågor, allt i livet är en valsituation. Förr i världen var budorden skrivna i sten. Dvs det fanns viss valmöjlighet men allting var inte valfritt. Nu är världen mer som en gör-det-själv-byggsats. Frågan är: är det bra eller dåligt? Och svaret är "ja".

(Skratt)

Vi vet alla vad som är bra med det, så jag ska prata om det som är dåligt. All denna valfrihet har två effekter, två negativa effekter på människan. Den ena är, paradoxalt nog, att den leder till förlamning istället för befrielse. När det finns så många alternativ, blir det vanskligt att fatta ett beslut. Jag har ett allvarligt exempel på det: en studie som gjorts på investeringar i ett frivilligt pensionssparande för anställda. En av mina kollegor fick tillgång till siffror från Vanguard, ett stort fondförsäkringsbolag med ca en miljon anställda på 2000 arbetsplatser. Hon upptäckte att för varje grupp om 10 fonder som erbjöds, sjönk andelen deltagare med två procent. Erbjuder man 50 fonder, är det 10 procent färre som deltar än om man bara erbjuder fem. Varför? Därför att med 50 fonder att välja mellan, är det så svårt att avgöra vilken fond man bör ta, så att man skjuter upp det till imorgon, och till imorgon, och till imorgon igen, igen och igen... ... och imorgon blir aldrig idag... Observera att detta inte bara innebär att en del riskerar att få äta hundmat på ålderns höst för att deras besparingar inte räcker till. Det betyder också att beslutet är så svårt att de avstår från avsevärda bidrag från arbetsgivaren, som åtagit sig att bidra med samma summa som den anställde sparar. Genom att inte delta, avstår de ifrån uppemot 5000 dollar (ca 35.000 kr) per år. Så förlamning är en konsekvens av alltför många valmöjligheter. Jag tycker att det får världen att se ut såhär.

(Bild: "Och slutligen, vill du för all evighet ha vinägrett, blue cheese eller ranch-dressing?")

Man vill verkligen fatta rätt beslut om det gäller för all evighet, eller hur? Man vill inte välja fel pensionsfond, eller ens fel dressing. Det är en effekt. Den andra effekten är att även när vi överkommer förlamningen och fattar ett beslut, så är vi mindre nöjda med resultatet än vi skulle ha varit om alternativen var färre. Det finns flera skäl till det. Ett är att när man har många dressingar att välja mellan, och man köper en som inte är perfekt -- och vilken dressing är det?!, är det lätt att intala sig att något av alternativen hade varit bättre. Så det som händer är att föreställningen om alternativet får en att ångra sitt beslut, och ångern minskar tillfredställelsen med beslutet, även när det var ett bra beslut. Ju fler alternativ som finns, desto lättare känner man missnöje med allt som inte är optimalt med det man valt.

Ett annat skäl är vad ekonomerna kallar "alternativkostnader". Dan Gilbert tydliggjorde i morse hur mycket av vår uppskattning av saker och ting som beror på vad vi jämför dem med. När det finns många alternativ att beakta så är det lätt att föreställa sig fördelarna med de bortvalda alternativen, vilket minskar tillfredsställelsen med det alternativ man valt. Här är ett exempel. Jag ber om ursäkt till er som inte är från New York.

(Skratt)

Såhär ska man tolka det: Här sitter ett par vid havet, på en lyxig strandtomt. Solen skiner och de har stranden helt för sig själva. Kunde det vara bättre? Men den här killen kan inte låta bli att tänka "Det är augusti, alla som bor i mitt kvarter på Manhattan har semester, så nu skulle jag kunna parkera direkt framför porten." Så han ägnar två veckor åt att reta sig på alla chanser han missar till en bra parkeringsplats. Alternativkostnader minskar tillfredsställelsen med våra val, t.o.m. när vi valt något fantastiskt. Och ju fler alternativen är, desto fler är de bortvalda fördelar som vi väger in som alternativkostnader. Ett annat exempel: Den här bilden säger en hel del. Den säger något om att leva i nuet, och förmodligen något om att ta det lugnt. Men den säger också att varje gång man gör ett val, väljer man bort att göra andra saker. Och det bortvalda kan ha massor av fördelar, som får det man gör att verka mindre kul.

För det tredje: ökade förväntningar. Det här slog mig när jag skulle köpa nya jeans. Jag klär mig i jeans nästan jämt. Det fanns en tid när jeans bara fanns i en modell, och den köpte man, och de satt som sk och var otroligt obekväma. Men efter flitig användning och tusen tvättar kändes de till slut riktigt bra. Så efter många år gick jag för att köpa ett par nya jeans. "Jag vill köpa ett par jeans. Det här är min storlek", sa jag. Butiksbiträdet svarade: "Vill du ha tajta, klassiska eller pösiga? Knappgylf eller dragkedja? Stentvättade eller denim? Med eller utan stretch? Utsvängda nertill eller smala? Bla bla bla..." Han malde på. Jag tappade hakan, och när jag återhämtat mig sa jag: "Jag vill ha den sorten som brukade vara den enda sorten."

(Skratt)

Han visste inte vilken modell det var, så jag ägnade en timme åt att prova alla dessa jeans, och jag lämnade affären -- uppriktigt sagt -- med de bekvämaste jeans jag någonsin haft. Jag fick något bättre. Tack vare alla valmöjligheter fick jag något bättre. Men jag mådde sämre! ... Varför? Jag skrev en hel bok för att försöka reda ut det för mig själv. Anledningen till att jag mådde sämre är att med alla dessa alternativ ökade mina förväntningar på hur bra ett par jeans bör vara. Jag hade inga förväntningar när det bara fanns en modell. Men när det fanns 100 alternativ, då borde för böveln ett ha varit perfekt. Det jag fick var bra, men inte perfekt. Så jag jämförde vad jag fick med mina förväntningar och det jag fick levde inte helt upp till förväntningarna. Med ökade valmöjligheter följer ofelbart ökade föreställningar om hur bra alternativen kan vara. (Bild: "Allt verkar fantastiskt. Jag ser fram emot att bli besviken.") Det leder till lägre tillfredsställelse, även när det man får är av hög kvalitet. Ingen i reklambranschen vet detta. För om de gjorde det, skulle ni inte sett poängen i bilden. Verkligheten ser mer ut såhär:

(Bild: Allt var bättre på den tiden när allt var sämre.")

Anledningen till att allt var bättre förr, när allt var sämre, är att när allting var sämre var det möjligt att bli positivt överraskad. Nuförtiden, i vår rika, industrialiserade del av världen, där perfektion är norm, är något som lever upp till förväntan det bästa man kan hoppas på. Vi kommer aldrig att bli positivt överraskade därför att våra förväntningar har blivit gränslösa. Nyckeln till lycka -- här kommer det ni väntat på -- nyckeln till lycka är ... låga förväntningar.

(Skratt och applåder)

(Bild: "Du får duga.")

Som en parantes vill jag säga att jag faktiskt är gift med en helt underbar kvinna Jag kunde inte ha fått någon bättre. Så jag nöjde mig inte med det jag fick. Men förnöjsamhet är inte alltid så illa. En konsekvens av att köpa ett par illasittande jeans när det bara finns en modell att välja på, är att, när man är missnöjd och undrar varför, vem som bär ansvaret, så är svaret glasklart. Det är världens fel. Det fanns ju inga alternativ. Men när det finns 100-tals jeansmodeller att välja på, och man köper ett par som är en besvikelse, och sen frågar sig vem som är ansvarig, så är det lika uppenbart att ansvaret är ens eget. Man kunde ha valt något bättre. Med 100 olika modeller till förfogande finns det ingen ursäkt för misslyckande. Så när människor fattar beslut, t.o.m. när besluten är goda, så känner de sig besvikna, och klandrar sig själva.

Klinisk depression har ökat dramatiskt i västvärlden under den senaste generationen. Jag tror att en viktig faktor -- inte den enda, men en bidragande faktor till denna ökning av depressioner, och av självmord, är att människor upplever så mycket besvikelse för att deras förväntningar är så höga. När de sedan ska förklara dessa upplevelser för sig själva tror de att det är de själva som bär skulden. Slutresultatet är att vi rent objektivt har det bättre samtidigt som vi mår sämre. Så, låt mig rekapitulera... "Den vedertagna doktrinen", som vi alla vördar och tar för självklar, är falsk. Den stämmer inte. Utan tvekan är viss valfrihet bättre än ingen valfrihet, men det betyder inte att fler valmöjligheter är bättre än färre. Det finns någon magisk gräns. Jag vet inte var den ligger. Men jag är övertygad om att vi för länge sedan har passerat gränsen där ökade valmöjligheter ökar vår välfärd.

Från politisk synvinkel -- jag är strax klar -- från politisk synvinkel bör man betänka detta: Förutsättningen för västvärldens alla valmöjligheter är materiellt överflöd. Det finns en massa platser på jorden, -- vi har hört om flera av dem här -- där problemet inte är för stor valfrihet. Deras problem är att de har för liten. Så det jag har talat om är ett specifikt problem för den moderna, förmögna västvärlden. Det som är så frustrerande och irriterande är detta: Steve Levitt talade igår om dyra och svårmonterade bilbarnstolar, som ändå inte ger något ökat skydd. De är bortkastade pengar. Jag menar att sådana dyra och komplicerade alternativ -- inte bara är verkningslösa, de är faktiskt skadliga. De försämrar faktiskt våra förutsättningar.

Om en del av det som genererar vår mångfald av val kunde flyttas över till dem som har för få alternativ, så skulle inte bara deras liv bli bättre. Våra liv skulle också bli bättre. Ekonomer kallar det här Pareto-principen. Inkomstfördelning skulle förbättra för alla -- inte bara för de fattiga -- eftersom vår gränslösa valfrihet plågar oss. (Bild: Du kan bli vad du vill - inga begränsningar!") Nu säger alla smarta människor: "Äsch, en fisk vet väl inget?" Alla vet att ingenting är möjligt i den lilla skålen." Fantasilöst och trångsynt! -- Jag såg det också så först. Men ju mer jag tänkte på det, ju mer insåg jag att den där fisken vet något. För sanningen är att om man krossar skålen för att allt ska bli möjligt så får man inte frihet. Man får förlamning. Om man krossar skålen så att allt ska bli möjligt, så minskar man tillfredsställelsen. Man ökar förlamningen och minskar tillfredsställelsen. Alla behöver en guldfiskskål. Den här är absolut för begränsad -- kanske t.o.m. för fisken, och absolut för oss. Men utan någon form av metaforisk guldfiskskål, går vi mot misär, och förmodligen mot katastrof. Tack för ordet.

(Applåder)