Aparna Rao: Högteknologisk konst (med sinne för humor)

Hej. Idag ska jag ge er några inblickar i åtta av mina projekt, som jag arbetar på tillsammans med den danska konstnären Søren Pors. Vi kallar oss Pors & Rao, och bor och arbetar i Indien.

Jag skulle vilja börja med mitt allra första verk som jag kallar "Farbror-telefonen". Det inspirerades av min farbrors underliga vana att jämt och ständigt be mig göra saker åt honom, nästan som vore jag en förlängning av hans kropp -- att tända lamporna eller att ge honom ett glas vatten eller ett paket cigaretter. När jag växte upp blev det värre och värre och jag började se det som ett sätt att kontrollera mig. Men, så klart, så sa jag aldrig någonting eftersom en farbror är en respekterad person i den indiska familjen. Det som störde och förundrade mig mest var hans sätt att använda fasta telefoner. Han höll i luren och förväntade sig att jag skulle slå numret. Som ett svar och gåva till min farbror skapade jag "farbror-telefonen". Den är så lång att det krävs två personer för att använda den. Precis som min farbror använder telefoner designade för en person.

Men när jag flyttade hemifrån för att gå på college började jag sakna hans krav. Då gjorde jag en gyllene skrivmaskin som han kunde använda för att framställa sina krav till brorsbarn över hela världen genom e-post. Vad han behövde göra var att ta ett papper, sätta det i maskinen, skriva sitt brev eller krav och dra ur pappret. Maskinen skickade automatiskt brevet till rätt person som ett e-brev. Som ni kan se här så byggde vi in massor av elektronik som förstår de mekaniska funktionerna och omvandlar dem till digitala. Min farbror hanterar bara det mekaniska gränssnittet. Och maskinen måste, så klart, vara praktfull och ge en känsla av ritualism, så som min farbror vill ha det.

Nästa verk är en ljudkänslig installation som vi tillgivet kallar "Pygméerna". Vi ville arbeta med tanken att vara omgiven av en stam av väldigt blyga, känsliga och söta varelser. Det går till så att vi har plattor som sitter på väggarna och bakom dem gömmer sig små varelser. När det är tyst så smyger de fram om det blir ännu tystare så sträcker de ut hela huvudet. Och vid minsta ljud så gömmer de sig igen.

Vi satte upp såna här plattor på tre av väggarna i ett rum. Det var över 500 små pygméer som gömde sig bakom dem. Så här fungerar det. Det här är en video-prototyp. När det är tyst så smyger de sig fram från bakom plattorna. De hör på samma sätt som människor, som riktiga varelser. De blir immuna mot ljud som skrämmer dem efter ett tag. Och reagerar inte på bakgrundsljud. Alldeles strax kommer ni höra ett tåg som de inte reagerar på. (tågvissla) Men de reagerar på förgrundsljud. Ni kommer att höra det vilken sekund som helst. (Vissling) Vi arbetade väldigt hårt på att få dem så naturtrogna som möjligt. Varje pygmé har sitt eget beteende, själ, humörsvängningar, personligheter och så vidare. Det här är en väldigt tidig prototyp. Så klart så blev det mycket bättre senare. Vi gjorde så att de reagerade på människor, men vi upptäckte att folk var ganska lekfulla och barnsliga med dem.

Det här är en videoinstallation som heter "Den saknade personen". Vi var riktigt fascinerade av att leka med tanken på osynlighet. Hur skulle vi kunna göra det möjligt att känna sig osynlig? Så vi tog kontakt med ett företag som specialiserar sig på kameraövervakning och bad dem arbeta med oss för att ta fram ett program som med en kamera kunde titta på personer i ett rum, följa dem och ersätta en person med en bild på bakgrunden och på så sätt göra dem osynliga.

Nu ska jag visa en tidig prototyp. På högra sidan kan ni se min kollega Søren, som faktiskt finns i rummet. På det vänstra sidan kommer ni att se den färdiga videon där kameran har gjort honom osynlig. Søren kommer in i rummet. Pop! Han blir osynlig. Ni kan se hur kameran följer honom och lyfter ut honom. Det är en väldigt tidig video så vi har inte tagit hand om överlappningar och sånt än men även det blev ganska snart bättre. Vi gjorde så att vi satte en kamera i ett rum och en skärm på varje vägg. När folk gick in i rummet såg de rummet de var i på skärmarna, med ett undantag: det var en person som var osynlig var de än rörde sig i rummet.

Det här är "Solskuggan". Det är nästan som ett pappersark, en urklippt barnteckning av en oljefläck eller solen. Betraktad framifrån såg den väldigt stark och tålig ut, från sidan såg den nästan ynklig ut. När folk kom in i rummet lade de nästan inte märke till den och verkade uppfatta den som ett kvarglömt skräp. Men så snart de gick förbi den så började den klättra upp för väggen i ryckande rörelser. Snart så blev den utmattad och sjönk ihop mot golvet.

(Skratt)

Det här verket är en karikatyr av en upp-och-ner-vänd människa. Huvudet är så tungt, fyllt av tunga tankar, att det verkar ha fallit ner i hatten och kroppen växer ur den nästan som en växt. Nåväl, vad han gör är att vinglar fram och tillbaka på huvudet som vore han berusad med en väldigt oförutsägbar och långsam rörelse Dessutom så håller den sig inom cirkeln. Om inte cirkeln vore där och golvet var väldigt jämnt så skulle den börja vandra omkring i rummet. Och den har inga sladdar. Jag ska bara visa ett tillfälle -- När någon kommer in i rummet så startar den. Väldigt långsamt, under några minuter, reser den sig plågat upp, sedan får den fart och ser ut som om den skulle trilla omkull. Det här är ett viktigt ögonblick, eftersom vi ville få betraktaren att instinktivt vilja hjälpa till, att rädda honom. Men den behöver det inte egentligen eftersom den, igen, långsamt reser sig upp.

Det här var verkligen en teknisk nöt för oss att knäcka, vi arbetade hårt med, liksom med de flesta av våra verk, under flera år med att få mekaniken rätt och hitta en bra jämvikt. Det var väldigt viktigt för oss att bestämma exakt när den skulle välta efter som om vi lät den falla så skulle den skada sig och om den inte föll långt nog skulle den inte får folk att reagera eller att vilja hjälpa den upp. Jag kommer att visa en väldigt snabb video där vi gör ett test -- det går mycket fortare. Det där är min kollega. Han har släppt den. Nu blir han nervös, så han försöker fånga den. Med det behövs inte eftersom den klarar av att resa sig själv.

Det här är ett projekt som vi var väldigt fascinerade av där vi arbetade med pälsestetik som genomkorsades av tusentals olika stora optiska fibrer, som gnistrade som stjärnor på natthimlen. Och det är samma skala som natthimlen. Vi lindade den om en bullig figur i form av en teddybjörn som hängde från taket. Tanken var att få fram kontrasten mellan något väldigt kallt och avlägset som universum och något välkänt som en teddybjörn, som är väldigt lugnande och nära. Tanken var att man efter ett tag skulle sluta se en teddybjörn och att man skulle uppfatta den som ett hål i rummet som om man tittade ut mot en gnistrande stjärnhimmel.

Det här är det sista verket som fortfarande är ett pågående arbete, som heter "Upptaget rum". Tänk dig en kub som är ungefär så här stor mitt i rummet framför dig och att den när du närmar dig försöker att skrämma dig genom att växa till en kub med dubbelt så lång sida och fyra gånger så stor volym. Det här föremålet växer och krymper hela tiden för att skapa en dynamik med människor som rör sig i dess närhet -- nästan som om det försökte gömma en hemlighet bakom sina väggar eller något.

Vi arbetar mycket med teknologi men vi är inte förälskade i den eftersom den år efter år är upphov till mycken smärta. Vi använder den eftersom vi är intresserade av hur den kan hjälpa oss att uttrycka känslor och beteendemönster hos de varelser vi skapar. Så snart en varelse framträder för oss är det nästan som om skapandeprocessen är att ta reda på hur denna varelse egentligen vill bli till, vilken form den vill anta och hur den vill röra sig.

Tack.

(Applåder)