Ali Carr-Chellman: Spelande för att återknyta pojkar i lärande

Så jag är här för att tala om för er att vi har ett problem med pojkar, och det är ett seriöst problem med pojkar. Deras kultur fungerar inte i skolorna. Och jag ska dela med mig till er sätt där vi kan tänka omkring att övervinna detta problem. Först, vill jag börja med att säga, det här är en pojke, och det här är en flicka. Och det här är förmodligen stereotypisk vad du tänker på som en pojke och en flicka. Om jag kategoriserar kön för dig idag, då kan du avfärda vad jag har att säga. Så jag ska inte göra det; jag har inget intresse av att göra det. Det här är en annan sorts pojke och en annan sorts flicka. Så poängen här är att inte alla pojkar existerar inom dessa strikta gränser av vad vi tänker oss som pojkar och flickor. Och inte alla flickor existerar inom dessa strikta gränser av vad vi tänker oss som flickor. Men, faktum är, de flesta pojkar tenderar att vara på ett viss sätt, och de flesta flickor tenderar att vara på ett viss sätt. Och poängen är att, för pojkar, sättet som dem existerar och kulturen som dem anammar fungerar inte bra i skolor nu.

Hur vet vi det? 100 Flickor Projektet vittnar om några riktigt trevliga statistik. Som exempel: För värje 100 flickor som är avstängda från skolan, finns det 250 pojkar som är avstängda från skolan. För värje 100 flickor som är relegerad från skolan, finns det 335 pojkar som är relegerad från skolan. För värje 100 flickor i special pedagogik, finns det 217 pojkar. För värje 100 flickor med en inlärningssvårighet, finns det 276 pojkar. För varje 100 flickor med en känslomässig störning som diagnostiseras, har vi 324 pojkar. Och förresten, alla dessa siffror är betydligt högre om du händelsevis är svart, om du händelsevis är fattig, om du råkar finnas i en överfull skola. Och om du är en pojke, är du fyra gånger så sannolikt att bli diagnostiserad med ADHD -- uppmärksamhet underskott hyperaktivitet sjukdom

Nu finns det en annan sida av detta. Och det är viktigt att vi inser att kvinnor fortfarande behöver hjälp i skolan, att löner är ännu betydligt lägre, även när kontrollerad för jobbtyper, och att flickor har fortsatt att kämpa i matematik och naturvetenskap i flera år. Allt detta är sant. Inget av detta hindrar oss från att uppmärksamma läs- och skrivkunnighets behoven av våra pojkar mellan åldrarna tre och 13. Och så bör vi. Faktum är att vad vi borde göra är att ta en sida från deras spelbok, eftersom de initiativ och program som satts på plats för kvinnor i naturvetenskap och teknik och matematik är fantastisk. De har gjort mycket bra för flickor i dessa situationer. Och vi borde tänka på hur vi kan få detta att hända för pojkarna också i sina yngre år.

Även i deras äldre år, vad vi hittar är att där finns kvar ett problem. När vi ser på universiteten, 60 procent av student examen går till kvinnor nu, som är en betydande förändring. Och faktiskt, universitet administratörer är lite obekväma med tanken att vi kan komma nära 70 procent kvinnlig befolkning på universiteten. Detta gör universitets administratörer mycket nervösa, därför att flickor vill inte gå på skolor som inte har pojkar. Och så börjar vi se etableringen av mans-centran och manliga studier för att tänka på hur vi engagerar män i deras upplevelser på universitetet. Om du talar med fakulteten, kan de säga, "Ugh. Ja, de spelar väl videospel, och de spelar online hela natten lång, och de spelar World of Warcraft. Och det påverkar deras akademiska prestation." Gissa vad? Videospel är inte orsaken. Videospel är en symtom. De tappade lusten långt innan de har kommit hit.

Så låt oss tala om varför de tappade lusten när de var mellan åldrarna tre till 13. Där finns tre skäl anser jag till att pojkar är ur synk med kulturen på skolorna idag. Först är noll tolerans. En förskolelärare jag känner, hennes son donerade alla sina leksaker till henne, och när han gjorde så, var hon tvungen att gå igenom och tar bort alla små plast vapen. Du kan inte har plast knivar och svärd och yxor och den sortens grejer i en förskola klassrum. Vad är det vi är rädda för att denna unga man ska göra med den här pistol? Jag menar, verkligen. Men här står han som bevis för det faktum att man inte får använda hårda tag på lekplatsen idag. Nu förespråkar jag inte för mobbarna. Jag föreslår inte att vi ska behöva tillåta pistoler och knivar på skolan. Men när vi säger att en Eagle Scout i en high school klassrum som har en låst parkerad bil på parkeringen och en pennkniv i den måste bli avstängd från skolan, jag tror vi kan har gått lite för långt med noll tolerans.

Ett annat sätt att noll tolerans lever ut sig själv är i skrivandet av pojkar. I många klassrum idag får du inte skriva om någonting som är våldsamt. Du får inte skriva om någonting som har att göra med videospel -- dessa ämnen är förbjudna. Pojke kommer hem från skolan, och han säger, "Jag hatar att skriva." "Varför hatar du att skriva, son? Vad är fel med att skriva?" "Nu måste jag skriva vad hon säger åt mig att skriva." "Okej, vad säger hon åt dig att skriva?" "Dikter, jag måste skriva dikter. Och små ögonblick i mitt liv. Jag vill inte skriva det där." "Ok. Vad vill du skriva? Vad vill du skriva om?" "Jag vill skriva om videospel. Jag vill skriva om att levla-upp. Jag vill skriva om en riktigt intressant värld. Jag vill skriva om en tornado som kommer in i vårt hus och blåser ut alla fönster och förstör alla möbler och dödar alla." "Ok. Okej." Du talar om det för en lärare, och de kommer att fråga dig, på allvar, "Borde vi skicka barnet till psykologen?" Och svaret är nej, han är bara en pojke. Han är bara en liten pojke. Det är inte okej att skriva sådana saker i klassrum idag.

Så det är det första skälet: nolltolerans politik och sättet de följs. Nästa skäl är att pojkars kultur är ur synk med skolans kultur där finns färre manliga lärare. Vem som helst som är över 15 vet inte vad det betyder, eftersom de senaste 10 åren, antalet grundskola klassrum lärare har halverats. Vi gick från 14 procent till sju procent. Det betyder att 93 procent av lärarna som våra unga män får i grundskolans klassrummen är kvinnor. Nu vad är problemet med det? Kvinnor är bra. Ja, absolut. Men manliga förebilder för pojkar som säger att det är okej att vara smart -- de har pappor, de har präster, de har Cub Scout ledare, men slutligen, sex timmar om dagen, fem dagar i veckan, spenderar de i ett klassrum. Och de flesta av klassrummen är inte platser där män finns. Och så säger de, jag antar att detta är verkligen ingen plats för pojkar. Detta är en plats för flickor. Och jag är inte särskilt bra på detta, så jag antar jag borde gå och spela videospel eller komma igång med idrott, eller något liknande, eftersom jag uppenbarligen hör inte hemma här. Män hör inte hemma här, det är ganska uppenbart.

Så det kan vara ett mycket direkt sätt där vi ser det hända. Men mindre direkt, bristen av manlig närvaro i kulturen -- du har ett lärarrum, och de har en konversation om Joey och Johnny som klådde upp varandra på lekplatsen. "Vad ska vi göra med dessa pojkar?" Svaret på den frågan skiljer sig beroende på vem som sitter omkring bordet. Finns det män runt bordet? Finns det mammor som har uppfostrat pojkar runt bordet? Du ser, konversationen förändras beroende på vem som sitter runt bordet.

Tredje skälet att pojkar är ur synk med skolan idag: förskolan är den gamla andra klass, gott folk. Vi har en allvarlig komprimering av läroplanen som händer där ute. När du är tre, bör du kunna skriva ditt namn läsbar, annars kommer vi att anser att det är en utvecklingsförsening. När du är i första klass, ska du kunna läsa textstycken kanske med en bild, kanske inte, i en bok med kanske 25 till 30 sidor. Om inte, kommer vi nog att sätta dig i en Title 1 speciellt läsprogram. Och om du frågar Title 1 lärare, talar de om för dig: de har ungefär fyra eller fem pojkar för värje flicka som är med i deras program, i grundskoleklasserna.

Anledningen till att detta är ett problem är eftersom meddelandet pojkar får är "du behöver göra vad läraren ber dig att göra hela tiden". Lärarens lön beror på No Child Left Behind och Race to the Top och ansvarsskyldighet och testning och allt detta. Så hon måste komma på ett sätt att få alla dessa pojkar igenom läroplanen -- och flickor. Denna komprimerade läroplanen är dåligt för alla aktiva barn. Och vad som händer är, hon säger, "Snälla , sitt ner, var tyst, gör som tillsagd, följa reglerna, hantera din tid, fokus, var en flicka." Det är vad hon talar om för dem. Indirekt, är det vad hon talar om för dem. Och så detta är ett mycket allvarligt problem. Var kommer det ifrån? Det kommer från oss. (Skratt) Vi vill att våra bebisar kan läsa när de är sex månader gamla. Har du sett reklamen? Vi vill bor i Lake Wobegon där alla barn är över medel. Men vad detta gör med våra barn är verkligen inte hälsosamt. Det är inte utvecklingsmässigt lämpligt, och det är särskilt dåligt för pojkar.

Så vad gör vi? Vi behöver möta dem där dem finns. Vi behöver sätta oss i pojkarnas kultur. Vi måste ändra inställningen av acceptans hos pojkar i grundskolan. Mer specifikt, kan vi göra några mycket specifika saker. Vi kan skapa bättre spel. De flesta av de pedagogiska spel som är ute idag är faktiskt bildkort. De är förhärligad öva och träna. De saknar djupet, den rika skildringen som riktigt engagerande spel har, som pojkarna är verkligen intresserad av. Så vi behöver skapa bättre spel. Vi behöver prata med lärare och föräldrar och skolans styrelseledamöter och politiker. Vi behöver vara säkra på att folk ser att vi behöver fler män i klassrummen. Vi behöver noga går igenom våra nolltolerans politik. Är de vettiga? Vi behöver tänka på hur vi kan expandera läroplanen om vi kan, försöker få pojkarna tillbaka till en plats som är bekväm för dem. Alla dessa konversationer behöver hända.

Där finns några bra exempel därute av skolor -- New York Times talade om en skola nyligen. En speldesigner från New School skapade en underbar videospels-skola. Men det behandlar endast ett fåtal barn. Och så är detta inte så skalbar. Vi måste ändra kulturen och känslorna som politiker och skolans styrelseledamöter och föräldrar har om hur vi accepterar och vad vi accepterar i våra skolor idag. Vi behöver hitta mer pengar för speldesign. Därför att bra spel, riktigt bra spel, kostar pengar, och World of Warcraft har en väsentlig budget. De flesta pedagogiska spelen har inte det. Där vi började: mina kolleger -- Mike Petner, Shawn Vashaw, mig själv -- vi började med att försöka titta på lärarnas attityder och finna ut hur de verkligen känner för spelandet, vad de säger om det. Och vi upptäckte att de pratar om barnen i deras skola, som pratar om spelandet, på ganska nedlåtande sätt. De säger, "Oh ja. De pratar alltid om sådana saker. De pratar om deras små actionfigurer och deras små prestationer och meriter, eller vad det nu är att de får. Och de pratar alltid om sådana saker." Och de säger dessa saker som om det är okej. Men om det var din kultur, tänk på hur du skulle kunna känna dig. det är väldigt obekvämt att vara på mottagare sidan av den sortens språk. De är nervösa över allt som har något som helst att göra med våld på grund av nolltolerans politiken. De är säkra på att föräldrar och administratörer vill aldrig acceptera någonting.

Så vi behöver verkligen tänka på lärarens attityder och hitta sätt att ändra på attityderna så att lärare är mycket öppnare och accepterande av pojkkulturer i deras klassrum. Eftersom, till sist, om vi inte gör det, då kommer vi att har pojkar som lämnar grundskolan och säger, "Så jag antar det var ett ställe enbart för flickor; det var inte för mig. Så jag måste spela, eller jag måste idrotta." Om vi ändrar dessa saker, om vi ägnar uppmärksamhet åt dessa saker, och vi återknytar pojkar i deras lärande, kommer de att lämna grundskolan och säga, "Jag är smart."

Tack.

(Applåder)