Alan Kay delar med sig av en kraftfull idé om idéer.

Ett bra sätt att börja tror jag är, med min syn på enkelhet, att ta en titt på TED. Här är ni, och förstår varför vi är här, vad som händer, utan något problem. De bästa AI på planeten skulle uppfatta det komplext och förvirrande, och min lilla hund Watson skulle finna det enkelt och förståeligt, men skulle missa poängen. (Skratt) Han skulle ha fantastiskt kul. Och naturligtvis, om du är en talare här, som Hans Rosling, tycker man att det är komplext och lurigt. Men i Hans Roslings fall så hade han ett hemligt vapen igår, bokstavligen, med sitt svärdslukarnummer. Och jag funderade över ganska många saker som jag skulle kunna svälja idag, men gav till slut upp -- men han bara gjorde det, vilket var helt fantastisk.

Så enligt Puck är vi inte bara dårar i nedsättande bemärkelse, utan att vi är lättlurade. Faktum är, vad Shakespeare visade på är att vi går på teatern för att bli lurade, så vi ser faktiskt fram emot det. Vi går på trolleriföreställningar för att bli lurade. Och detta gör många saker roliga, men gör det faktiskt svårt att få en uppfattning om den värld vi lever i, eller oss själva.

Och vår vän, Betty Edwards, hon med "Teckna med högra hjärnhalvan", visar de här två borden för sin teckningsklass och säger, problemet ni har med att lära er teckna är inte att ni inte kan röra er hand, utan att sättet er hjärna uppfattar bilder är bristfälligt. Den försöker att uppfatta bilder som objekt istället för att se vad som är där. Och för att bevisa det, säger hon, är storleken och formen på dessa bordsskivor exakt den samma, och jag ska bevisa det för er. Hon använder kartong, men eftersom jag har en dyr dator här, roterar jag bara runt den här och... Efter att ha sett detta -- och jag har sett det hundratals gånger, eftersom jag använder det i varje föredrag jag håller -- kan jag inte se att de har samma storlek och form, och jag tvivlar på att ni kan det heller.

Så hur gör konstnärer? Tja, vad de gör är att mäta. De mäter väldigt, väldigt noggrannt. Och om du mäter väldigt, väldigt noggrannt med rak arm och en rak linje, kommer ni att se att de två formerna är exakt samma storlek. Och Talmud, som såg detta för länge sedan, säger att vi ser inte saker som de är, utan som vi är. Jag skulle verkligen vilja veta vad som hände med den person som fick den insikten för så länge sedan, om de faktiskt följde det till vägs ände.

Så om världen inte är vad den ser ut att vara och vi ser saker som vi är, då är vad vi kallar verklighet någon form av hallucination som pågår här inne. Det är en vaken dröm. Och att förstå att det är var vi verkligen existerar är en av de största kunskapsbarriärerna i människans historia. Och vad det betyder: "enkelt och förståeligt" är kanske inte enkelt eller förståeligt och saker vi tycker är komplexa, kanske är enkla och förståeliga. På något sätt måste vi förstå oss själva för att komma runt våra brister. Vi kan se på oss själva som en brusig kanal. Som jag ser på det, kan vi inte lära oss att se förrän vi erkänner att vi är blinda. När du startar på denna mycket ödmjuka nivå, då kan du finna sätt att se saker. och vad som hänt under de sista 400 åren speciellt är att människan har uppfunnit hjärn-"appar": små tillägg till vår hjärna, bestående av kraftfulla idéer som hjälper oss att ser världen på olika sätt. Och de är i form av sensoriska apparater -- teleskop, mikroskop -- tankegångsapparatur, olika sätt att tänka, och allra viktigast, förmågan att förändra vårt synsätt på saker och ting.

Jag ska prata om det lite. Det är denna perspektivförändring, och vad vi tror oss uppfatta, som har hjälpt oss att utvecklas mer de senaste 400 åren än vi har under resten av människans historia. Och ändå lärs inte detta ut ens på gymnasienivå i Amerika så vitt jag vet.

Så en av de saker som går från simpel till komplex är när vi gör mer. Vi tycker om mer. Om vi gör mer på ett korkat sätt, blir det enkla komplext. Och faktum är, vi kan hålla på med det under väldigt lång tid. Men Murray Gell-Mann pratade igår om framväxande egenskaper. Ett annat namn för det skulle kunna vara "arkitektur" som en metafor för att ta samma gamla material och fundera på mindre uppenbara och enkla kombinationssätt. Och faktum är, vad Murray pratade om igår angående naturens fraktala skönhet, om att beskrivningarna på olika nivåer är tämligen lika, allt kokas ner till idéen om att elementarpartiklar är både klibbiga och motsträviga, och att de är i våldsam rörelse. Dessa tre egenskaperna ger upphov till de olika nivåer av vad som ses som komplext i vår värld.

Men hur enkelt? Så när jag såg Roslingarnas Gapminder-grej för några år sedan, tyckte jag att det var det bästa sätt jag sett att förmedla komplexa idéer på ett enkelt sätt. Men en tanke slog mig; kanske är det för enkelt. Och jag la lite krut på att undersöka hur väl dessa enkla skildringar av trender över tiden faktiskt stämde med idéer och undersökningar sett ur en annan vinkel, och jag fann att det stämde väldigt bra. Så Rosling har lyckats att få fram det enkla utan att ta bort det som är viktigt i informationen.

Medans filmen som vi såg igår om simulering av cellens insida, tyckte jag inte alls om som f d molekylärbiolog, Inte för att det inte var vackert eller så, utan för att den missar vad de flesta studenter inte förstår angående molekylär biologi, och det är, varför det alls är sannolikt att två komplexa strukturer hittar varandra på precis rätt ställe så de kombineras ihop och katalyseras? Och det vi såg igår var, att varje reaktion var slumpartad. De svepte genom luften och bands samman, och något hände. Men faktum är att molekylerna snurrar med en hastighet av ca en miljon varv per sekund. De vibrerar med en frekvens av en diameter per nanosekund. De är helt hopträngda. De är fastklämda, de smäller ihop med varandra. Och om du inte förstår det utifrån din mentala modell av detta, då tycks vad som händer inuti en cell vara fullständigt besynnerligt och slumpartat. Och jag tycker att det är alldeles fel bild att ha när man försöker undervisa om vetenskap.

Så en annan sak vi gör är att förväxla vuxen sofistikering med faktiskt förståelse av någon princip. Så ett barn på 14 år i högstadiet får den här versionen av Pytagoras sats, som är ett verkligt subtilt och intressant bevis, men som faktiskt inte är en bra början för att lära sig matematik. Så en mer direkt variant, som ger mer av känslan kring matematik, är någonting närmare Pytagoras eget bevis som ser ut ungefär så här. Så här har vi den här triangeln, och om vi omger kvadraten C med ytterligare tre trianglar, kopierar det där, lägg märke till att vi flyttar de trianglarna nedåt så här, och det lämnar kvar två öppna ytor som ser bekanta ut, och bingo. Och det är allt du behöver göra. Och den här typen av bevis, är typen som du behöver lära dig när du lär dig matematik för att få en uppfattning om dess innebörd innan du undersöker de 1200 eller 1500 bevis av Pytagoras sats som har upptäckts.

Låt oss förflytta oss till unga barn. Detta är en väldigt ovanlig lärare som var en förskole- och lågstadielärare, men var en född matematiker. Så hon var som din vän jazzmusikern som aldrig studerat musik, men ändå är en lysande musiker. Hon bara hade en känsla för matematik, och här är hennes sexåringar, när hon får dem att göra former av en form. Så de väljer en form de tycker om -- en diamant, en fyrkant, en triangel, eller en trapets -- och de försöker att göra nästa större form från samma form, och nästa större form. Och ni ser att trapetserna är en liten utmaning.

Och [vad] den här läraren gjorde i varje projekt var att få barnen att först se det som ett kreativt konstprojekt och sedan som något vetenskapligt. Så de skapade de här artefakterna. Nu fick hon de att titta på dem och göra detta mödosama -- vilket jag trodde länge, tills hon förklarade för mig, var för att dra ner på tempot så de tänker. Så de skär ut små bitar kartong här, och klistrar upp dem.

Men hela poängen med detta är att de ska titta på den här tabellen och fylla i den. Vad har du lagt märke till om det du gjorde? Så sexåriga Lauren där la märke till att den första tog en, och den andra tog tre fler, och totalt fyra på den där. Den tredje behövde fem till, och det blev totalt nio på den, och sedan nästa. Så hon såg med en gång att de ytterligare plattorna som man behövde lägga till runt kanterna alltid skulle växa med två. Så hon var väldigt säker på hur hon kom fram till de siffrorna. Och hon kunde se att de var kvadrater upp till ungefär 6. Där var hon inte säker på vad 6 x 6 var, och vad 7 x 7 var. Men sedan var hon säker igen. Så det är vad Lauren gjorde.

Och sedan samlade läraren, Gillian Ishijima, ihop barnens alla projekt framme i klassrummet och la dem på golvet. Och alla blev helt tokiga! Herregud! De är likadana! Oberoende av formen, var tillväxtfaktorn den samma. Och matematikerna och forskarna här i skaran känner igen dessa talföljder som första ordningens differensekvation, och andra ordningens differensekvation. Härledd av sexåringar. Det är ganska häpnadsväckande. Det inte vad vi vanligtvis försöker lära sexåringar.

Så låt oss ta en titt på hur vi kan använda datorn till något av detta. Så första tanken här är att bara visa vad barn brukar göra. Jag använder mjukvaran som följer med $100-datorn. Så jag ritar en liten bil här. Jag gör detta lite snabbt. Och sätter på ett stort däck. Och jag får ett litet objekt här, och jag kan ta en titt på insidan. Jag kallar det en bil. Och här är en liten egenskap: bil framåt. Varje gång jag klickar, svänger bilen. Om jag vill göra ett litet skript för att göra detta om och om igen, drar jag bara ut det så här och sätter igång dem. Och jag kan försöka styra bilen här -- genom att svänga med fem här? Så vad händer om jag sätter den på noll? Den kör rakt fram. Det är en liten uppenbarelse för nioåringar. Få den att köra i andra riktningen. Fast detta är lite menlöst när det kommer till bilkörning. Så barnen vill göra en ratt. Så de ritar en ratt. Och vi kallar detta en ratt. Får se, ser ni rattens riktning? När jag svänger ratten, kan ni se att det växlar mellan + och -. Det inbjuder till att koppla samman de nummerna som visas där och att bara släppa det i skriptet här. Och nu kan jag styra bilen med ratten.

Och det är intressant. Ni vet hur mycket problem barnen har med variabler, men genom att lära så här, på ett handgripligt sätt, glömmer de aldrig efter detta enda försök vad en variabel är och hur den används. Och vi kan reflektera som Gillian Ishijima gjorde. Så om vi tittar på det lilla skriptet här, kommer hastigheten alltid att vara 30. Vi kommer att flytta bilen, enligt det, om och om igen. Och jag gör en markering för varje en av dessa. De är jämt fördelade eftersom det är 30 imellan. Och om jag gör den progression som sexåringarna gjorde säg, jag ökar hastigheten med två varje gång, och sedan ökar jag avståndet med hastigheten varje gång? Vad får jag då? Vi får en visuellt mönster av vad nioåringarna kallar acceleration.

Så hur utförde barnen vetenskapliga experiment?

(Video) Läraren: Objekt som ni tror faller till jorden samtidigt --

Barn: Det här är kul.

Läraren: Lägg ingen uppmärksamhet på vad någon annan gör. Vem har äpplet?

Alan Kay: De har små stoppur. Läraren: Vad får ni? Vad fick ni? AK: Stoppur är inte tillräckligt noggranna.

Flicka: 0.99 sekunder.

Läraren: Så ta "svampbollen" --

Flicka: Där var en metallkula och en svampboll, eftersom de har väldigt olika vikt. Och om du släpper dem samtidigt, kanske de ramlar med samma hastighet.

Lärare: Släpp.

AK: Så uppenbarligen frågade Aristoteles aldrig ett barn om det här momentet, eftersom han inte bemödade sig med experimentet, och inte heller Thomas av Aquino. Och det var inte förrän Galileo faktiskt gjorde det som en vuxen tänkte som ett barn. För endast 400 år sedan. Vi har ungefär ett barn av 30 i varje klassrum som går direkt till pudelns kärna.

Om vi nu vill undersöka detta närmare? Vi kan göra en film av det som händer, men även om vi klickar bild för bild, är det lurigt att se vad som händer. Så vad vi kan göra är, att lägga bilderna sida vid sida, eller ovanför varandra. Så när barnen ser detta, säger de "Ah, acceleration," och kommer ihåg fyra månader tidigare när de gjorde bilövningen, och de börjar mäta för att se vilken typ av acceleration det är. Så vad jag gör är att mäta från botten på en bild till botten på nästa bild, ungefär en femtedels sekund senare, så där, och det går snabbare för varje gång. Och om jag stapplar dem, ser vi att skillnaderna ökar när hastigheten är konstant. Och så säger de, just det, konstant acceleration. Vi har gjort det redan. Och hur ska vi se och verifiera att vi verkligen förstått? Så vi kan inte utröna mycket genom att bara släppa bollen, men om vi släpper bollen och kör filmen samtidigt, kan vi se att vi fått fram en tillförlitlig fysisk modell.

Galileo förresten, gjorde detta mycket tydligt genom att rulla en boll nedför strängarna på sin luta. Jag tog fram äpplena för att påminna mig själv att berätta för er att detta är troligtvis en "Newton och äpplet"-historia, men det är bra historia. Och jag tänkte att jag skulle göra en sak på $100-datorn för att bevisa att de här sakerna fungerar. Så när man har gravitation, då --- ökar man hastigheten med något. och ökar skeppets hastighet. Om jag startar det lilla spelet här som barnen gjort, kommer det att krascha skeppet. Men om jag motverkar gravitationen, -- oops! (Skratt) En gång till. Ok, nu så, OK?

Jag antar att bästa sättet att avsluta är med två citat. Marshall Mcluhan sa, "Barn är meddelanden vi sänder till framtiden." Men faktum är, om du funderar, är barn framtiden vi sänder till framtiden. Glöm det där med meddelanden. Barn är framtiden. Och barn i första och andra världen, och speciellt i tredje världen, behöver mentorer. Och den här sommaren ska vi bygga 5 miljoner av $100-datorn och kanske 50 miljoner nästa år. Men vi kan inte ens skapa tusen nya lärare den här sommaren. Och det betyder att än en gång har vi ett läge där vi kan få fram teknologin, men mentorskapet som behövs för att gå från ett enkelt nytt iChat till något med djup saknas. Jag tror att detta måste göras med en ny typ av användargränssnitt. Och den nya typen av gränssnitt skulle kunna göras för en kostnad av ca 100 miljoner dollar. Det låter som mycket, men är vad 18 minuter av kostnaden för Irak-kriget. Vi spenderar 8 miljarder dollar i månaden. 18 minuter är 100 miljoner dollar. Så detta är faktiskt billigt. Och Einstein sa, "Saker ska vara så enkla som möjligt, men inte enklare." Tack så mycket