Al Gore: Nya tankar om klimatkrisen

Jag har hållit presentationen som jag gav här för två år sen ungefär tvåtusen gånger. Jag håller en kort presentation idag som jag håller för allra första gången, så - nja den - Jag varken vill eller behöver höja ribban; jag försöker faktiskt sänka ribban. Jag har nämligen slängt ihop det här för att möta utmaningen i den här sammankomsten.

Och jag blev påmind av Karen Armstrongs fantastiska presentation om att religion, när den förstås ordentligt, inte handlar om tro, utan om beteende. Kanske borde vi säga samma sak om optimism. Hur vågar vi vara optimistiska? Optimism beskrivs ibland som en tro, en intellektuell hållning. Som Mahatma Gandhis berömda uttalande, "Du måste bli den förändring du vill se i världen." Och det slutresultat som vi vill vara optimistiska om kommer inte att skapas av enbart tro, om inte tron är stark nog att föra med sig ett nytt beteende. Men ordet "beteende" är också, tror jag, ibland missförstått i det här sammanhanget. Jag är en stor förespråkare för att byta glödlampor och köpa hybridbilar, och Tipper och jag har satt 33 solcellspaneler på vårt hus, och har grävt jordvärmebrunnar, och gjort alla de där grejerna. Men, även om det är viktigt att byta glödlampor, så är det ännu viktigare att ändra lagarna. Och när vi ändrar vårt beteende i det dagliga livet, så utelämnar vi ibland medborgarbiten och demokratibiten. För att kunna vara optimistiska om det här, så måste vi bli oerhört aktiva som medborgare i vår demokrati. För att kunna lösa klimatkrisen, så måste vi lösa demokratikrisen. För vi har en sådan.

Jag har försökt att berätta det här under lång tid. Jag blev nyligen påmind om det av en kvinna som gick förbi bordet där jag satt, och bara stirrade på mig när hon gick förbi. Hon var i 70-årsåldern, hon såg ut att ha ett vänligt ansikte. Jag tänkte inte mer på det tills jag såg i ögonvrån att hon kom tillbaka, och fortfarande stirrade på mig. Så jag sade: "Hej, hur mår du?" och hon sade: "Vet du, om du färgade håret svart, så skulle du se ut exakt som Al Gore."

För många år sen, när jag var en ung kongressledamot, så tillbringade jag väldigt mycket tid med att hantera utmaningen med kärnvapenkontroll - kapprustningen. Och militärhistorikerna lärde mig under det äventyret att militära konflikter delas in i tre kategorier - lokala strider, regionala eller teaterkrig, och de ovanliga men otroligt viktiga globala, världskrigen. Strategiska konflikter. Och varje nivå av konflikt kräver en annan fördelning av resurser en egen approach, och en egen organisationsmodell. Miljömässiga utmaningar faller inom samma tre kategorier, och det mesta vi tänker på är lokala miljöproblem - luftföroreningar, vattenföroreningar, dumpning av giftigt avfall. Men det finns också regionala miljöproblem, som surt regn från mellanvästern till nordost, och från västra Europa till Arktis, och från mellanvästern ut med Mississippi till den döda zonen i mexikanska gulfen. Och det finns fler sådana. Men klimatkrisen är den sällsynta men otroligt viktiga globala, eller strategiska konfliken. Allting påverkas. Och vi måste organisera vår respons efter det. Vi behöver en världsomfattande, global mobilisering för förnyelsebar energi, hushållning, effektivisering och en global övergång till en ekonomi med lågt utsläpp av koldioxid. Vi har ett jobb att göra. Och vi kan mobilisera resurser och politisk vilja. Men den politiska viljan måste mobiliseras för att frigöra resurserna.

Låt mig visa några bilder. Jag tänkte jag skulle börja med loggan. Det som saknas här är förstås nordpolens istäcke. Grönland finns kvar. För 28 år sedan såg polens istäcke - nordpolens istäcke - ut såhär i slutet av sommaren vid höstdagjämningen. Nu i höstas åkte jag till Snö- och isdatacentret i Boulder, Colorado, och pratade med forskare här i Monterey vid Marina Högskolelaboratoriet. Det här är vad som har hänt de senaste 28 åren. För att få ett perspektiv, 2005 var det tidigare rekordet. Det här är vad som hände i höstas som verkligen skakat om forskarna. Nordpolens istäcke har samma geografiska storlek. Det ser inte ut så, men det är exakt lika stort som USA, minus ett område som motsvarar Arizona. Ytan som försvann 2005 motsvarar allt öster om Mississippi. Den extra mängd som försvann i höstas motsvarar den här ytan. Det kommer tillbaka på vintern, men inte som permanent is utan som tunn is. Sårbar. Den mängd som finns kvar skulle kunna vara helt borta sommartid så snart som om fem år. Det lägger stort tryck på Grönland. Redan nu, runt polcirkeln - det här är en berömd by i Alaska. Det är en stad i Newfoundland. Antarktis. Senaste studierna från NASA. Mängden av måttlig till allvarlig snösmältning i ett område med samma storlek som Kalifornien.

"De var de bästa av tider, de var de sämsta av tider." Den mest kända inledningsfrasen i engelsk litteratur. Jag vill kortfattat berätta en "Berättelse om två planeter." Jorden och Venus har exakt samma storlek. Jordens diameter är cirka 400km större, men väsentligen samma storlek. De har exakt samma mängd kol. Skillnaden är att på jorden har det mesta av kolet sakta men säkert åderlåtits från atmosfären, och deponerats i marken som kol, olja, naturgas etc. På Venus är det mesta av kolet i atmosfären. Skillnaden är att vår temperatur är 15 grader C i genomsnitt. På Venus är det 457 grader. Det här är relevant för vår nuvarande strategi: Att ta så mycket kol som möjligt från marken och sprida det i atmosfären. Det beror inte på att Venus är lite närmare solen. Det är tre gånger så varmt som Merkurius, som ligger precis bredvid solen. Nu, lite kort, här är en bild som ni har sett, men jag vill visa den för jag vill snabbt ge er: Klimatet - så funkar det.

Det globala forskarsamhället säger att människans växthusgaser, väl i atmosfären, så fångas mer av det utstrålande infraröda. På det sista IPCC-mötet ville forskarna svara på frågan, "Hur säkra är ni?". De ville svara "99%." Kineserna protesterade, så kompromissen blev "mer än 90%." Nu säger skeptikerna "Vänta lite, det kan vara variationer i energin som kommer från solen." Om det var sant skulle stratosfären värmas upp precis som den lägre atmosfären, om mer som kommer in. Om det är mer som fångas på utvägen kan man förvänta sig att det är varmare här och kallare där. Det här är den lägre atmosfären. Här är stratosfären - kallare. Klimatet - så funkar det.

Här kommer goda nyheter. 68% av amerikanerna tror nu att mänsklig aktivitet är orsaken till global uppvärmning. 69% tror att jorden blir varmare på ett signifikant sätt. Det har skett framsteg, men här är kruxet, när man gör en lista över utmaningar att ta tag i, kommer global uppvärmning fortfarande nära botten. Det som saknas är en känsla av brådska. Om man håller med om analysen av fakta, men inte känner att det är bråttom, var hamnar man då? Nåväl, Alliansen för Klimatskydd, som jag leder tillsammans med CurrentTV - som gjorde det här gratis, utlyste en världsomfattande tävling att göra reklamfilmer om hur man ska kommunicera det här. Det här är vinnarbidraget.

NBC - jag ska visa alla nätverken här - toppjournalisterna hos NBC ställde 956 frågor 2007 till presidentkandidaterna, två av dem handlade om klimatkrisen. ABC 844 frågor, två om klimatkrisen. Fox två. CNN två. CBS noll. Från skratt till tårar. Det här är en av de äldre tobaksreklamerna. Så det här är vad vi gör. Det här är bensinkonsumtion i alla de här länderna. Och i USA. Men det är inte bara i-länderna. U-länderna följer nu efter oss och de ökar farten. Och faktiskt, deras sammanlagda utsläpp i år motsvarar var vi var 1965. Och de kommer ifatt dramatiskt. De totala koncentrationerna: år 2025 kommer de väsentligen vara där vi var 1985. Om de rika länderna saknades helt från sammanhanget skulle vi fortfarande ha krisen. Men vi har gett u-länderna den teknik och de tankesätt som skapar krisen. Det här är Bolivia. Sett över mer är trettio år.

Det här är områden med sjunkande fiskbestånd. 60-talet. 70-, 80-, 90-tal. Vi måste stoppa det här. Och de goda nyheterna är att vi kan. Vi har tekniken. Vi måste ha en enad syn på hur vi ska genomföra detta. Kampen mot fattigdom i världen och utmaningen att minska rika länders utsläpp, har alla en enda, mycket enkel lösning.

Folk frågar, "Vad är lösningen?" Här är den. Sätt ett pris på koldioxid. Vi behöver en CO2-skatt, inkomstneutral, för att ersätta beskattning på arbete, som uppfanns av Bismarck - och några saker har ändrats sedan 1800-talet. I den fattiga världen måste vi integrera åtgärderna mot fattigdom med åtgärderna mot klimatkrisen. Planer att bekämpa fattigdom i Uganda motarbetas om vi inte löser klimatkrisen.

Men åtgärder kan faktiskt göra en enorm skillnad i fattiga länder. Det här är ett förslag som har diskuterats mycket i Europa. Det här är från Nature Magazine. Koncentrerade solenergikraftverk, länkade i ett s.k. supernät som tillhandahåller all elkraft till Europa, mestadels från u-länder. Högspänningsledningar. Det är ingen utopi, det kan genomföras.

Vi behöver göra det för vår egen ekonomi. De senaste siffrorna visar att den gamla modellen inte fungerar. Det finns många stora investeringar som man kan göra. Om man investerar i oljesand eller i oljeskiffer, då har man en portfölj som är fylld av undermåliga koltillgångar. Och det baseras på den gamla modellen. Narkomaner hittar vener i tårna när de i armarna och benen har kollapsat. Att ta fram oljesand och oljeskiffer är lika illa. Det här är bara några av de investeringar som jag personligen tycker är vettiga. Jag har investeringar i dem, så där har jag friskrivit mig. Men jordvärme, att koncentrera solenergi, avancerade solceller, effektivitet och hushållning.

Ni har sett den här bilden förut, men den har ändrats. De enda två länderna som inte skrivit under - och nu är det bara ett. Australien hade en omröstning. Och det var en kampanj i Australien som involverade TV, internet och radioreklam för att stärka känslan av brådska hos folket där. Och vi lärde upp 250 personer att hålla presentationen i varje tätort, by och stad i Australien. En massa andra saker bidrog till det, men den nya premiärministern tillkännagav att hans allra första prioritet skulle vara att ändra Australiens inställning till Kyotofördraget, och det har han. Nu har de blivit varse delvis på grund av den fruktansvärda torka de har haft. Det här är Laniersjön. Min vän Heidi Cullins sade att om vi gav torkor namn på samma sätt som vi namnger orkaner, så skulle vi kalla den nuvarande i sydöst för Katrina, och vi skulle säga att den är på väg mot Atlanta. Vi kan inte invänta den sortens torka som Australien haft för att ändra vår politiska kultur. Här är mer goda nyheter. Antalet amerikanska städer som stöder Kyotofördraget är nu uppe i 780 - och jag tyckte jag såg en skymta förbi där, bara för att lokalisera det här. Vilket är goda nyheter.

För att runda av, vi hörde för några dagar sen om värdet av att göra individuellt hjältemod så vanligt att det blir vardagsmat eller rutin. Det vi behöver är en ny generation hjältar. De av oss som bor i USA i synnerhet idag, men också i resten av världen, måste på något sätt förstå att historien har gett oss ett val - precis som när Jill Taylor förstod hur hon skulle rädda sitt liv när hon blev distraherad av den otroliga upplevelsen hon var med om. Vi har nu en kultur full av distraktioner. Men vi har en akut planetär situation. Och vi måste hitta ett sätt att skapa, hos den generation som lever idag, en känsla av ett allmänmänskligt uppdrag. Jag önskar att jag kunde hitta orden som förmedlar detta. Det här var en annan hjältegeneration som införde demokrati på planeten. En annan som stoppade slaveriet. Och som gav kvinnor rösträtt. Vi kan göra det här. Säg inte att vi inte har kapacitet nog att genomföra det. Om vi bara hade en veckas värde av det vi spenderar på irakkriget, så skulle vi vara på god väg att lösa den här utmaningen. Vi har kapacitet nog att göra det.

En sista punkt. Jag är optimistisk, för jag tror att vi har kapaciteten, i situationer med stora utmaningar, att åsidosätta distraktionerna och möta utmaningen som historien ger oss. Ibland hör jag folk som reagerar på upprörande fakta om klimatkrisen med att säga, "Å, det är så fruktansvärt. Vilken börda vi har." Jag skulle vilja be er att omformulera det. Hur många generationer i hela mänsklighetens historia har haft möjligheten att möta en utmaning som är värd våra största ansträngningar? En utmaning som kan locka fram mer än vi visste att vi kunde? Jag tycker vi ska ta oss an den här utmaningen med en känsla av djup glädje och tacksamhet för att vi är den generation som, om tusen år, filharmoniska orkestrar och poeter och sångare kommer att hylla genom att säga, det var de som hittade det inom sig att lösa den krisen och att lägga grunden för en ljus och optimistisk framtid för människan.

Låt oss göra det. Tack så mycket.

- För många människor här på TED, är det smärtsamt att en designmässig detalj utformningen av en röstsedel - inneburit att din röst inte hörts, de senaste åtta åren, från positionen där du kunnat förverkliga detta. Det svider.

- Du har inte en aning.

- När du ser vad de ledande kandidaterna i ditt eget parti gör nu, är du entusiastisk inför deras planer vad gäller global uppvärmning?

- Svaret på den frågan är svår för mig för att, å ena sidan, så tycker jag att vi ska tycka det är riktigt bra att den nominerade republikanen - en viss nominerad John McCain, och båda finalisterna för den demokratiska nomineringen - alla tre har en helt annan och framåtriktad inställning till klimatkrisen. Alla tre har erbjudit ledarskap, och alla tre har en helt annan inställning än den nuvarande ledningen. Och jag tycker att alla tre också har tagit ansvar genom att lägga fram planer och förslag. Men kampanjdialogen som, som frågorna visar sammanställts av miljöorganisationen LCV och analysen av alla frågor... Debatterna, har förresten varit sponsrade av den Orwellska motsägelsen "Rent Kol." Har någon lagt märke till det? Varenda debatt har sponsrats av "Rent Kol." "Nu, ännu lägre utsläpp!"

Rikligheten och omfattningen av dialog i vår demokrati har inte lagt grunden för den sorts vågade initiativ som i själva verket behövs. Så de säger de rätta sakerna och kan - oavsett vem som blir vald - kanske göra det rätta. Men jag säger det, när jag kom tillbaka från Kyoto år 1997 med en stark lyckokänsla över att vi fått ett sådant genombrott där, och sen la fram det för den amerikanska senaten, var det bara en av hundra senatorer som var redo att rösta för att ratificera fördraget. Oavsett vad kandidaterna säger måste det gå i takt med folkets åsikter.

Utmaningen är en del av strukturen i hela vår civilisation. CO2 är vår civilisations andedräkt, bokstavligen. Och nu har vi automatiserat den processen. Att ändra mönstret kräver en storskalighet, en förändringshastighet som är bortom vad vi hittills har gjort. Det är därför jag börjar med att säga, var optimistisk i det som du gör, men var en aktiv medborgare Ställ krav. Byt ut glödlamporna, men ändra lagarna. Ändra de globala fördragen. Vi måste höja våra röster. Vi måste lösa den här demokrati... Vi har en ärr i vår demokrati. Och vi måste ändra det. Använd internet. Ta kontakt med folk. Bli väldigt aktiva som medborgare. Ha ett moratorium - vi borde inte göra några nya kolkraftverk som inte klarar att fånga och lagra CO2. Vilket betyder att vi måste bygga de förnyelsebara källorna snabbt. Nu är det ingen som talar om en sådan storskalighet. Men jag tror att det är möjligt, mellan nu och november. Alliansen för Klimatskydd kommer att starta en landsomfattande kampanj - gräsrotsmobilisering, TV-reklam, internetreklam, radio, tidningar. Med samarbeten med alla från flickscouter till jägare och fiskare.

Vi behöver hjälp. Vi behöver hjälp.

- När det kommer till din personliga roll framöver, Al, finns det något mer än det som du skulle vilja göra?

- Jag har bett till gud att jag ska hitta svaret på den frågan. Vad kan jag göra? Buckminster Fuller skrev en gång, "Om framtiden för hela mänskligheten berodde på mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag vara?" Det hänger på oss alla, men återigen, inte bara på glödlamporna. Vi, de flesta av oss här, är amerikaner. Vi har en demokrati. Vi kan ändra saker, men vi måste förändra aktivt. Det som behövs är egentligen en högre nivå av medvetenhet. Och det är svårt att - det är svårt att skapa - men det är på väg. Det finns ett gammalt afrikanskt talesätt som en del av er känner till: "Om du vill gå snabbt, gå ensam; men om du vill gå långt, gå tillsammans." Vi måste gå långt snabbt. Så vi måste förändra medvetenheten. Förändra engagemanget. En ny känsla av att det brådskar. En ny uppskattning för privilegiet vi har, att ta oss an utmaningen.

- Al Gore, tack så mycket för att du kom till TED.

- Tack. Tack så mycket.