Adam Savage's fixeringar

För ungefär fyra år sedan publicerade the New Yorker en artikel om en gömma med dodo-ben som hade upptäcks i en grop på ön Mauritius. Mauritius är en liten ö utanför Madagaskars kust i Indiska Oceanen, och är den plats där dodo-fågeln upptäcktes och utrotades, allt inom ett spann på ungefär 150 år. Alla var väldigt exalterade av detta arkeologiska fynd, för det innebar att de till slut kanske skulle kunna sätta ihop ett helt dodo-skelett.

Trots att muséer över hela världen har dodo-skelett i sina samlingar, har ingen -- inte ens det Naturhistoriska Muséet på Mauritius -- ett skelett som är byggt helt och hållet från ben från en enda dodo. Detta är dock inte helt sant. Faktum är att the British Museum hade ett fullständigt exemplar av en dodo i sin samling fram till 1700-talet -- det var till och med mummifierat, med skinn och allt -- men i sin iver att spara utrymme, högg de av huvudet och fötterna, och de brände resten i en brasa. Om ni går och tittar på deras hemsida idag, listar de faktiskt upp dessa exemplar och säger att resten förlorades i en brand.

Inte hela sanningen, men men. Försättsbladet för denna artikel var detta foto, och jag är en dem som tycker att Tina Brown gjorde det jättebra eftersom hon introducerade foton i the New Yorker, eftersom denna bild fullständigt omskakade min tillvaro. Jag blev helt besatt av detta objekt -- inte enbart det vackra fotot i sig, och färgsättningen, det korta skärpedjupet, detaljerna, tråden som ni kan se på näbben här som konservatorn använde för att sätta ihop skelettet, det finns en hel historia här. Och jag tänkte för mig själv, skulle det inte vara underbart om jag hade mitt egna dodo-skelett? (Skratt)

Och därmed -- jag vill just nu poängtera att jag under hela mitt liv varit besatt av saker och historierna de berättar, och detta var den senaste. Så jag började leta runt efter -- för att se om någon sålde en uppsättning, någon sorts modell jag kunde finna, och jag hittade en hel del referensmaterial, massor av underbara bilder -- Ingen tur: jag hittade inget dodo-skelett. Men skadan var redan skedd. Jag hade sparat hundratals foton på dodo-skelett i min "Kreativa Projekt"-mapp -- det är ett sorts förråd för min hjärna, allt som jag kan tänkas vara intresserad av. Närhelst jag har en internetuppkoppling, finns det en hel uppsjö av saker som åker in dit, allt från vackra ringar till cockpitbilder. Nyckeln som Marquis du Lafayette skickade till George Washington för att fira stormningen av Bastiljen. En rysk nyckel för kärnvapenavfyrning. Den ovan är bilden på en nyckel jag hittade på eBay; den under är den jag gjorde för mig själv, eftersom jag inte hade råd med den på eBay. Stormtrooper-dräkter. Kartor över Midgård -- där är en som jag själv ritade för hand. Där är mappen för dodo-skelett. Denna mapp har 17,000 foton -- över 20 gigabyte med information -- och växer konstant. Och en dag, några veckor senare, kanske ett år senare, var jag i en konstaffär med mina ungar, och skulle köpa några verktyg för lera -- vi skulle ha en hantverksdag. Jag köpte lite formlera, lite skulpteringstråd, lite andra varierade material. Och jag tittade ner på formleran, och tänkte, kanske, ja, kanske skulle jag kunna göra min egen dodo-skalle.

Jag borde poängtera vid detta tillfälle -- jag är ingen skulptör; Jag är en hårdnackad modellerare. Ge mig en ritning, ge mig en sak att replikera, ge mig en kran, byggnadsställning, delar från "Star Wars" -- speciellt delar från "Star Wars" -- så kan jag hålla på med det här hela dagen lång. Det är precis så jag försörjde mig i 15 år. Men ge mig nånting liknande detta -- min vän Mike Murnane skulpterade detta; det är en figur för Star Wars, Episod Två -- det är inte min grej, jag -- det är något som andra gör -- drakar, mjuka saker.

Hursomehelst, jag kände att jag hade tittat på tillräckligt många bilder av dodo-skallar att jag faktiskt skulle kunna förstå topologin och kanske göra en kopia av den -- Jag menar, det kunde ju inte vara så svårt. Så jag började titta på de bästa bilderna jag kunde hitta. Jag undersökte alla sorters referensramar, och jag hittade denna underbara referensram. Det är någon som säljer detta på eBay; det var en kvinnlig -- uppenbarligen en kvinnlig hand, förhoppningsvis en kvinnlig hand. Om man antar att det var ungefär min frus hands storlek, gjorde jag lite mätningar av hennes tumme, och skalade upp dessa till storleken på skallen. Jag tryckte upp det till faktiskt storlek, och började använde detta, tillsammans med alla andra referensramar jag hade, jämförde den med dessa för en storleksreferens för att lista ut exakt hur stor näbben skulle vara, exakt hur lång, et cetera et cetera.

Efter några timmar hade jag slutligen lyckats med något som var ganska likt en hyfsad dodo-skalle. Och jag hade inte tänkt att fortsätta, jag -- det är lite som, ni vet, man kan endast städa ett jätterörigt rum genom att plocka upp en sak i taget; man kan inte tänka på helheten. Jag tänkte inte på ett helt dodo-skelett; jag la bara märke till att när jag avslutade skallen, hade skulpteringstråden som jag använt för att hålla upp den stuckit ut ur bakdelen precis där en ryggrad skulle vara. Och en av de andra sakerna som jag hade varit intresserad och besatt av under åren är ryggrader och skelett, som jag samlat i hundratal. Jag kunde faktiskt förstå tekniken bakom ryggkotorna tillräckligt väl för att börja replikera dessa. Så, bit för bit, ryggkota för ryggkota, byggde jag mig neråt. Och till slutet av dagen, hade jag en vettig skalle, en hyfsad ryggrad och en halvt bäcken.

Och återigen fortsatte jag, letandes efter fler referensramar, varenda liten bit av referens jag kunde hitta -- ritningar, vackra foton. Den här killen -- jag älskar den här killen! Han satte skelett från ett dodo-ben i en scanner -- tillsammans med en linjal. Det var denna nivå av precision som jag letade efter, och jag lyckades -- varenda -- jag återskapade varenda ben och la in dessa. Och efter ungefär -- jag skulle säga runt sex veckor, avslutade, ritade och monterade jag mitt eget dodo-skelett. Ni kan se att jag till och med gjorde en museumetikett för skelettet som kortfattat berättar om dodons historia. Och TAP Plastics byggde för min skull -- dock fotograferade jag inte det -- ett vitrinskåp för muséer. Jag hade inte plats för detta i mitt hus men jag var tvungen att avsluta det jag påbörjade.

Och detta symboliserade en sorts stor förändring inom mig. Återigen, som jag sa, mitt liv hade handlat om att vara fascinerad över saker och historierna de berättar, och också att tillverka dessa för mig själv, anskaffa dem, uppskatta dem och dyka in i dem. Och i denna mapp, "Kreativa Projekt", finns det massor av projekt som jag just nu jobbar med, projekt som jag tidigare jobbat med, saker som jag kanske någon gång i framtiden kommer jobba med, och saker som jag kanske bara vill hitta och köpa och äga och -- och titta på och känna. Men nu var det en potentiellt ny kategori med saker som jag kunde skulptera som var annorlunda, som jag -- ni vet, jag har min egen R2D2, men det är -- helt ärligt, jämfört med skulpterande; för mig är det där lätt.

Så jag gick tillbaka och tittade på min "Kreativa Projekt" mapp, och jag råkade på Malteserfalken. Det här tycker jag är roligt: att förälska sig i ett objekt från en Hammettroman, för att om det är sant att världen är indelad i två sorters människor, Chandlerfolk och Hammettfolk, så är jag definitivt en Chandlermänniska. Men i detta fall, handlar det inte om -- det handlar inte om författaren, det är inte om boken eller filmen eller historien, det är om objektet i sig. Och i detta fall, är objektet -- det spelar på en massa -- en massa nivåer.

Först av allt finns detta objekt i verkligheten. Detta är "Kniphausenhöken." Det är en ceremoniell tillbringare gjord runt år 1700 för en svensk greve, och det är högst troligt att detta är objektet från vilket Hammett hämtade sin inspiration till Malteserfalken. Sen är det den fiktiva fågeln, den som Hammett skapade för boken. Detta är motorn, skapad ur ord, som driver handlingen i hans bok och även filmen, i vilket ett annat objekt är skapat: ett stycke rekvisita som representerar det som Hammett skapade ur ord, inspirerad av Kniphauserhöken, och denna representerar falken i filmen. Och sedan är det en fjärde nivå, vilket är ett helt nytt objekt i världen: rekvisitan som är gjord för filmen, representationen av själva saken, blir i sig själv, en helt separat entitet, ett helt nytt objekt av begär.

Och nu var det dags att göra lite forskning. Jag hade faktiskt gjort en del undersökningar några år tidigare -- det var därför mappen fanns där. Jag hade köpt en kopia, en riktigt dålig kopia, av Malteserfalken på eBay, och hade laddat ner tillräckligt många bilder för att kunna ha någon sorts vettig referenspunkt. Men jag upptäckte när jag forskade vidare, och ville ha exakta referensramar, att en av de ursprungliga blyfåglarna hade sålts på (auktion på) Christie's 1994, så jag kontaktade ett antikvariat som hade originalkatalogen från Christie's, och hittade i den denna fantastiska bild, som inkluderade en storleksreferens. Jag lyckades scanna in bilden, smälla upp den till exakt riktig storlek.

Jag hittade en annan referens. Avi [Ara] Chekmayan, en redaktör från New Jersey, hittade denna Malteserfalk av harts på en loppmarknad 1991, även om det tog honom fem år att verifiera äktheten på fågeln -- jämfört med auktionsförrättarnas specifikationer, för det var en del kontroverser kring det. Den var gjord av harts, vilket inte var ett vanligt material för filmrekvisita för den tidsperiod som filmen gjordes i. För mig är det lustigt att det tog ett tag att verifiera äktheten, eftersom jag kan se det jämfört med den här saken och jag kan säga er -- den är riktig, det är äkta vara, den är gjord i exakt samma form som den här är gjord. I denna, eftersom auktionen var så kontroversiell, Profiles in History, auktionshuset som sålde denna -- jag tror år 1995 för ungefär 100,000 dollar -- inkluderade de till och med -- ni kan se det här nere på sidan -- inte enbart en ritning framifrån, utan även en sido-, bakre- och ritning på andra sidan.

Så nu hade jag all topologi jag behövde för att göra en kopia av Malteserfalken. Vad gör de, hur börjar man med nånting sånt här? Jag vet verkligen inte. Så det jag gjorde, återigen, precis som jag gjorde med dodo-skallen, jag smällde upp alla mina referensramar till naturlig storlek, och började skära ut negativen och använde dessa mallar som formreferenser. Så jag tog formlera, och byggde en stor klump av den, och jag beskar den tills, typ, jag fick de rätta formerna. Och sedan, långsamt, fjäder efter fjäder, detalj efter detalj, arbetade jag och uppnådde -- jobbandes framför TVn -- och med formlera -- här sitter jag med frugan -- det är den enda bilden jag tog under hela processen. Medan jag arbetade mig igenom detta, lyckades jag uppnå en väldigt hyfsad kopia av Malteserfalken. Men återigen, jag är ingen skulptör,

och jag känner inte till många av tricken, som typ, jag vet inte hur min vän Mike kan få så vackra, skinande ytor med sin formlera; jag kunde definitivt inte lyckas med det. Så jag gick ner till min verkstad, och jag formade den och gjöt den i harts, för att med harts kunde jag definitivt få till den glasklara ytan. Det finns många sätt att fixa en fin, slät finish. Jag föredrar ungefär 70 lager av detta -- mattsvart sprejfärg. Jag sprejade på den under tre fyra dar, den droppar som bara den, men den låter mig ha en riktigt riktigt fin mjuk yta för sandpappring och jag kan få till den glasklar. Och, avsluta med högkvalitativt stålull. Det bästa med att få den till detta stadium var att i filmen, när de äntligen tar ut fågeln i slutet, och de lägger den på bordet, snurrar de på den. Så jag kunde ta skärmdumpar och stillbilder för att säkerställa utseendet. Och jag följer alla ljuspunkter på den här grejen, och säkerställer att medan jag håller ljuset i samma position, får jag samma typ av reflektion på den -- det är denna detaljnivå jag försöker få på den här grejen. Till slut hade jag denna: min malteserfalk. Och den är vacker. Och detta kan jag säga med auktoritet för närvarande, för när jag avslutade den, av alla kopior där ute -- och det är några stycken -- är denna utan tvekan den mest riktiga avbilden av originalmalteserfalken som någonsin har skulpterats. Originalet, ska jag berätta,

är skulpterat av en man som hette Fred Sexton. Nu blir det -- det blir konstigt. Fred Sexton var vän med den här mannen, George Hodel. Skrämmande kille -- många var överrens att det var han som mördade den svarta Dahlian. James Ellroy tror att Fred Sexton, malteserfalkens skulptör, dödade James Elroys mor. Jag ger er något ännu konstigare. År 1974, under produktionen av en konstig komediuppföljare till "Riddarfalken från Malta", som hette "Den vilda jakten på riddarfalken från Malta", med George Segal i huvudrollen, fick Los Angeles konstmuseum en gipsavgjutning av Malteserfalken -- en av originalavgjutningarna, tror jag, som gjordes för filmen -- stulen från muséet. Många trodde att detta var ett PR-trick för filmen. John's Grill, som faktiskt kort kan ses i "Riddarfalken från Malta", är fortfarande en funktionell restaurang i San Francisco, en av dess stamkunder är Elisha Cook, som spelade Wilmer Cook i filmen, och han gav dem en av dessa originalavgjutningar av malteserfalken. Och de hade den i sitt skåp i ungefär 15 år, tills den blev stulen i januari 2007. Det verkar som detta åtråvärda objekt enbart uppnår sitt syfte genom att gång på gång försvinna.

Så nu hade jag denna falk, och den var fantastisk. Den såg verkligen bra ut, den -- ljuset föll riktigt bra på den, det var bättre än något jag nånsin kunde uppnå eller lyckas med. Men det fanns ett problem. Och problemet var, det var detta: Jag ville ha objektets helhet, jag ville ha tyngden bakom objektet. Denna sak var gjord av harts och var för lätt. Det finns en onlinegrupp som jag ofta besöker. Det är en grupp med rekvisitagalningar precis som mig som kallas Replica Props Forum, och det är folk som utbyter, skapar och utbyter information om filmrekvisita. Och det visade sig att en av killarna där, en av mina vänner som jag aldrig träffat, men som jag lärt känna genom några rekvisitautbyten, var chef för ett lokalt gjuteri. Han tog mitt originalmönster för falken, gjorde "förlorad vax"-gjutning i brons för mig, och detta är bronsstycket jag fick tillbaka. Och detta är, efter lite etsning, den som jag till slut fick.

Och denna sak -- det är ytterst, ytterst tillfredsställande för mig. Här kommer jag -- jag ska skicka runt den, senare ikväll, och ni kan ... jag vill att ni ska ta den och känna på den. Ni vill veta -- hur fixerad jag är. Detta projekt är enbart för mig själv, och ändå gick jag så långt att jag på eBay köpte en kinesisk tidning från San Francisco från 1941, så att fågeln kunde bli korrekt förpackad ... precis som den är i filmen. (Skratt) Eller hur? (Skratt) (Applåder) Där kan ni se, den väger runt 11 och ett halvt kilo. Det är hälften så mycket som min hund, Huxley.

Men det finns ett problem. Här är den senaste utvecklingen av falkar. Den längst till vänster är skräphögen -- en kopia jag köpte på eBay. Där är min hyfsat förstörda lerfalk, eftersom jag var tvungen att få ut den ur formen. Där är min första gjutning, där är mitt original och där är min bronsgjutning. Det händer en grej när man formar och gjuter saker, vilket är att varje gång man lägger den i silikon och gjuter den i harts, förlorar man lite lite grann av volymen, man förlorar lite i storlek. Och när jag höll upp bronsformen och jämförde med den gjord av formlera var den ungefär 2 cm kortare. Ja precis, det var typ aahh -- varför kom jag inte ihåg det här? Varför började jag inte med att göra den större? Så vad gör jag? Jag tänker att jag har två val. Ett, jag kan skjuta iväg en jäkla laser mot den, vilket jag redan gjort, för att göra en 3D-scan -- där är 3D-scanen av denna falk. Jag räknade ut den exakta mängden krympning jag hade uppnått från att gå till vaxoriginalet till ett bronsoriginal, och smällt upp den tillräckligt mycket för att göra ett litografioriginal i 3D av den, som jag kommer polera, och sedan skicka till gjutaren och sedan få den gjord i brons. Eller --

det finns ett antal personer som äger originalen, och jag har försökt att kontakta dem och nå dem, med förhoppningen att de skulle låta mig spendera några få minuter i en av originalfåglarnas närvaro, kanske ta en bild, eller till och med plocka ut en bärbar laser-scanner som jag råkar äga som får plats i ett paket flingor, och skulle kanske kunna, utan att ens röra fågeln, jag svär, få en perfekt 3D-scan. Och jag är till och med redo att skriva på papper som säger att jag kommer inte låta någon annan få den, förutom jag själv på mitt kontor, jag lovar. Jag kan ge en till dem ifall de vill ha den. Och då, kanske, kan jag uppnå slutet av detta projekt. Men egentligen, om vi ska vara ärliga med oss själva, måste jag erkänna att avsluta projektet aldrig var målet med det hela till att börja med, eller hur? Tack.