Adam Ostrow: Efter din sista statusuppdatering

I slutet av detta år kommer det finnas närmare en miljard människor på denna planet som aktivt använder sociala nätverk på internet. Det enda alla dessa människor har gemensamt är att de kommer att dö. Trots att det kan vara en något morbid tanke, tycker jag det har några djupgående konsekvenser som är värda att utforska.

Det som först fick mig att tänka på detta var ett blogginlägg från tidigare i år, av Derek K Miller, en vetenskaps- och teknikjournalist som dog i cancer. Det Miller gjorde var att han bad familj och vänner skriva ett inlägg som publicerades kort efter hans död. Detta är vad han skrev i början av det. Han sa: "Här är det. Jag är död och detta är mitt sista inlägg i bloggen. I förväg bad jag om att när min kropp slutligen gav upp inför cancerns straff, då skulle min familj och mina vänner publicera detta förberedda meddelande -- som en första del i processen att förvandla detta från en aktiv webbsida till ett arkiv."

Som journalist kan Millers arkiv ha varit mer välskrivet och bättre skött än de flestas, för faktum är att alla vi idag skapar ett arkiv som är helt annorlunda än någonting som skapats av någon föregående generation.

Fundera på de här siffrorna en stund. Just nu laddas 48 timmar video upp på YouTube varje minut. 200 miljoner tweets postas varje dag. Och den genomsnittlige Facebook-användaren skapar 90 bitar innehåll varje månad. När du tänker på dina föräldrar eller mor- och farföräldrar, skapade de som bäst några foton eller hemmavideos, eller en dagbok som ligger i en låda någonstans. Men idag skapar vi alla detta otroligt rika digitala arkiv som kommer att leva i molnet på obestämd tid, många år efter att vi är borta. Jag tror det kommer skapa en del intressanta möjligheter för teknologiexperterna.

För tydlighetens skull: jag är journalist, inte teknolog, så det jag skulle vilja göra helt kort är att måla upp en bild av hur nutiden och framtiden kommer att se ut. Vi ser redan en del tjänster som är skapade för att låta oss avgöra vad som ska hända med våra online-profiler och användarkonton när vi dör. En av dem, passande nog, nådde mig när jag checkade in på en servering på en restaurang i New York på sajten foursquare.

(Inspelning) Adam Ostrow: Hallå. Döden: Adam? AO: Ja. Döden: Döden kan fånga dig var som helst, när som helst, till och med på The Organic. AO: Vem är detta? Döden: Gå till ifidie.net innan det är för sent

(Skratt)

Adam Ostrow: Rätt så läskigt, eller hur? Det den här tjänsten gör, helt enkelt, är att du får skapa ett meddelande eller en video som kan postas på Facebook när du har dött. En annan tjänst just nu heter 1000 minnen. Den låter dig skapa en online-hyllning till dina nära och kära, komplett med foton, videos och berättelser som de kan posta när du har dött. Men det jag tror kommer härnäst är mycket mer intressant.

En hel del av er känner förmodligen till Deb Roy, som i mars visade hur han kunde analysera mer än 90.000 timmar hemvideo. Jag tror att i takt med att maskiners förmåga att förstå mänskligt språk och bearbeta enorma mängder data fortsätter förbättras, kommer det bli möjligt att analysera innehåll från ett helt liv -- alla tweets, foton, videos, blogginlägg -- som vi producerar i så enorm mängd. Och jag tror att i takt med att det händer, kommer det bli möjligt för våra digitala personligheter att fortsätta interagera i den verkliga världen länge efter att vi gått bort tack vara den enorma mängd innehåll som vi skapar och teknologins möjlighet att göra det förståeligt.

Vi börjar redan se en del experiments på det. En tjänst som heter My Next Tweet analyserar hela ditt Twitterflöde, allt du postat på Twitter, för att förutsäga vad du kan tänkas säga härnäst. Just för tillfället, som ni ser, kan resultaten bli en aning komiska. Ni kan föreställa er hur något som detta kan se ut om fem, 10 eller 20 år när vår tekniska kapacitet förbättras. Tar man det ett steg längre, så arbetar MITs medialabb på robotar som kan interagera mer som människor. Men tänk om de robotarna kunde interagera baserat på en persons unika karaktärsdrag baserat på hundratusentals småbitar av innehåll som personen skapar under sin livstid?

Slutligen, tänk tillbaka på den här berömda scenen från valnatten 2008 i USA, där CNN visade ett live-hologram av hiphop-artisten will.i.am i sin studio för en intervju med Anderson Cooper. Tänk om vi kunde använda samma typ av teknologi för att ta fram representationer av våra nära och kära i våra vardagsrum -- och interagera på ett verklighetstroget sätt baserat på allt innehåll de skapade medan de fortfarande levde. Jag tror att det kommer att bli helt möjligt när mängden data vi använder och teknologins möjlighet att förstå den båda växer eponentiellt. Avslutningsvis tror jag att vi alla behöver fundera på om vi vill att det ska bli vår verklighet -- och, om så är fallet, vad det innebär för definitionen av liv och allt som kommer därefter. Tack så mycket.

(Applåder)