Aaron Huey: USAs inhemska krigsfångar

Jag är här idag för att visa mina fotografier av Lakota. Många av er kanske har hört talas om Lakota, eller i alla fall samlingsnamnet för de här indianstammarna , Sioux. Lakota är en av många stammar som tvingades ifrån sin mark till krigsfångeläger som nu kallas för reservat. Pineridge-reservatet som kommer att visas i dagens slideshow ligger ungefär 120 km sydöst om Black Hills i South Dakota. Ibland benämnt som Krigsfångeläger nummer 334 och det är där Lakota idag har sin hemvist. Om nu någon har hört talas om AIM den amerikanska indianrörelsen, eller om Russell Means, eller Leonard Peltier, eller om Oglalakonfrontationen, så vet ni att Pine Ridge är ground zero för ursprungsbefolkningsfrågor i USA.

Jag har blivit ombedd att idag prata lite om mitt förhållande med Lakotastammen och det är ett väldigt svårt förhållande för mig. Därför att, om du inte redan har märkt det på grund av min hudfärg. Så är jag vit och det är ett oerhört förhinder på ett indianreservat Ni kommer att se många personer i mina fotografier idag och jag har kommit de väldigt nära, de har välkomnat mig som om jag vore en del av deras familj. De har kallat mig både bror och morbror och bjudit in mig igen och igen under fem år. Men i Pine Ridge så kommer jag alltid vara det som heter wasichu och wasichu är ett Lakotaord som betyder icke-Indian men en annan version av det här ordet betyder "den som tar det bästa köttet för sig själv." Och det är det jag vill fokusera på, den som tar det bästa köttet för sig själv. Det betyder girighet. Så titta runt i föreläsningssalen idag. Vi är i en privatskola i västra USA, sittandes i röda sammetsstolar med pengar i våra fickor. Och om vi tittar på våra liv, så har vi ju faktiskt tagit det bästa köttet. Så låt oss idag titta på en serie av fotografier av människor som förlorade så att vi kunde vinna. Och kom också ihåg att när du ser de här människornas ansikten att det här är inte bara bilder av Lakota, de står för alla ursprungsbefolkningar.

På det här pappret är historien, som jag lärde mig den från mina vänner och min familj i Lakota. Det följande är en tidslinje av avtal som uppfördes, avtal som bröts och massakrer förklädda till strider. Jag börjar 1824. "Det som är känt som Avdelningen för Indianfrågor skapades under Krigsdepartementet och satte tidigt en aggressiv ton i relationen med ursprungsbefolkningen. 1851: Det första Fort Laramie-avtalet slöts, vilket tydligt markerade Lakotanationens gränser. Enligt avtalet är den marken en suverän nation. Om avtalets gränser hade fortsatt gälla och det finns en juridisk grund för att de skulle ha gjort det så är det så här USA skulle se ut idag. 10 år senare, skrevs Homestead-akten under av president Lincoln, vilket utlöste en våg av vita bosättare till ursprungsbefolkningens mark. 1863: Ett uppror av Santee Sioux i Minnesota slutar med att 38 Siouxmän hängs, den största massavrättningen i USAs historia. Avrättningen var beordrad av president Lincoln bara två dagar efter han skrev under självständighetsförklaringen.

1866, begynnelsen av den transkontinentala järnvägen, en ny era. Vi tillskansade oss mark för spår och tåg för att ta en genväg rakt igenom Lakotanationens marker. Avtalet flög ut genom fönstren. Till svars attackerade och besegrade tre stammar ledda av Lakotahövdingen Röda Molnet den amerikanska arméen ett flertal gånger. Jag vill upprepa det här. Lakota besegrade den amerikanska arméen. 1868: Det andra Fort Laramie-avtalet garanterar tydligt den stora Siouxnationens suveränitet och Lakotas äganderätt av de heliga bergen Black Hills. Regeringen lovar också mark och jakträttigheter i närliggande stater. Vi lovar att Power River-regionen härefter kommer vara stängd för alla vita. Avtalet verkade vara en fullständig seger för Röda Molnet och Sioux. I själva verket så är detta det en krig i amerikansk historia där regeringen förhandlade ett fredsavtal genom att bevilja alla fiendens krav.

1869: Den transkontinentala järnvägen färdigställdes. Den började frakta bland annat ett stort antal jägare som började massdöda bisonoxar, vilket slog ut en mat-, klädes- och skyddskälla för Sioux. 1871: The Indian Appropriation Act sätter alla indianer under förvaltarskap av den federala regeringen. Dessutom gav militären order som förbjöd indianer från de västra delarna att lämna reservaten. Alla indianer från de västra delarna är från den här tidpunkten krigsfångar. Därutöver under 1871, upphörde vi med att sluta avtal. Problemet med avtal är att de tillåter stammarna att existera som suveräna nationer, vilket vi inte kan tillåta, vi hade planer.

1874: Annonserade general George Custer upptäckten av guld i Lakotas marker, speciellt i Black Hills. Nyheten att det fanns guld resulterade i en enorm tillströmning av vita bosättare till Lakotanationen. Custer rekommenderade Kongressen att försöka hitta ett sätt att upplösa avtalen med Lakota så snart som möjligt. 1875: Lakotakriget börjar på grund av Fort Laramie-avtalet hade brutits. 1876: 26:e juli på sin väg för att attackera en Lakotaby besegrades Custers 7:e Kavalleri vid slaget vif Little Big Horn. 1877: Kapitulerade den store Lakotakrigaren och hövdingen Crazy Horse vid Fort Robinson. Han dödades senare i fångenskap. 1877 är också året när vi hittade ett sätt att gå runt Fort Laramie-avtalen. Ett nytt avtal presenterades till Siouxhövdingarna och andra framstående män via en kampanjen "sälj eller svält." Skriv under avtalet eller så får ni ingen mat till er stam. Bara 10 procent av de myndiga männen skrev under. Fort Laramire-avtalet krävde att åtminstone tre fjärdedelar av stammen skrev under för att ge bort mark. Den delen var uppenbarligen ignorerad.

1887: Dawes-lagen. Gemensamt ägandeskap av reservatens marker upphör. Reservaten delas upp i delar ungefär 64 hektar stora och delas ut till enskilda indianer och överskottet avskaffat. Stammarna förlorade miljoner hektar. Den amerikanska drömmen om enskilt markägande visade sig vara ett väldigt smart sätt att dela upp reservatet tills det inte fanns någonting kvar. Utvecklingen bröt ner reservaten, och gjorde det enklare att ytterligare dela upp och sälja med varje efterföljande generation. Det mesta av den överblivna marken och mycket av den inuti reservatens gränser ägs nu av vita ranchägare. Återigen går den bördiga marken till wasichu.

1890, det datum som jag tycker är det viktigaste i den här presentationen. Det här är året där Wounded Knee-massakern tog plats. Den 29:e december omringade amerikanska trupper ett Siouxläger vid Wounded Knee Creek och massakrerade hövdingen Big Foot och 300 krigsfångar, genom att använda ett nytt snabbelds-vapen som sköt exploderande rundor, ett så kallat Hotchkissgevär. För den här så kallade striden tilldelades 20 av kongressens hedersmedalj till det 7:e kavalleriet. Upp till idag, är det fortfarande det största antalet hedersmedaljer som delats ut för ett enskilt slag. Fler hedersmedaljer delades ut för den hänsynslösa slakten av kvinnor och barn än för något slag under Första världskriget Andra världskriget, Korea, Vietnam, Irak eller Afghanistan. Wounded Knee-massakern ses som slutet av Indiankrigen. När jag besöker platsen för massgraven vid Wounded Knee, ser jag inte bara en grav för Lakota eller för Sioux, men en grav för alla ursprungsbefolkningar.

Den helige mannen, Black Elk, sa "Jag visste inte då hur mycket som tog slut. När jag nu tittar tillbaka från den höga kullen som är min gamla ålder, kan jag fortfarande see de slaktade kvinnorna och barnen liggandes i högar och kringspridda längs med den sneda ravinen lika tydligt som jag kunde se de när mina ögon fortfarande var unga. Och jag kan se att något annat dog där i den blodiga leran och som blev begravt i snöstormen. Ett folks dröm dog där, och det var en vacker dröm."

Med det här slaget, började en ny era i den amerikanska ursprungsbefolkningen historia. Allting kan ses som antingen före Wounded Knee eller efter. För det var i och med detta, med fingrarna på avtryckaren på Hotchkissgeväret, som den amerikanska regeringen öppet visade sin positon på ursprungsbefolkningens rättigheter. De var trötta på avtalen. De var trötta på heliga berg. De var trötta på spökdanser. Och de var trötta på alla besvär orsakade av Sioux. Så de tog fram sina kanoner. "Vill du vara en indian nu" frågade de, med fingret på avtryckaren. 1900: den amerikanska indianbefolkningen når en ny bottennivå på mindre än 250,000 jämfört med ungefär åtta miljoner 1492.

Snabbspola. 1980: Det längst pågående rättsmålet i amerikansk historia Siouxnationen mot USA fick sitt utslag från den amerikanska högsta domstolen. Domstolen slog fast att när Sioux blev omflyttade till reservaten och nära tre miljoner hektar av deras mark öppnades för markspekulanter och bosättare, hade villkoren i det andra Fort Laramie-avtalet brutits. Domstolen slog fast att anskaffningen av Black Hills var olaglig och att ursprungspriset plus ränta skulle betalas till Siouxnationen. Som betalning för Black Hills, erbjöd domstolen bara 106 miljoner dollar till Siouxnationen. Sioux vägrade att acceptera betalningen med mobiliserande rop, "Black Hills är inte till salu."

2010: Dagens statistik om ursprungsbefolkningen, mer än ett sekel efter massakern vid Wounded Knee, avslöjar kolonisationsarvet, tvångsförflyttningarna och avtalsbrotten. Arbetslösheten i Pine Ridge-reservatet växlar mellan 85 och 90 procent. Byggnadsnämnden klarar inte av att bygga nya byggnader, och de gamla håller på att falla sönder. Många är hemlösa, och de som har ett hem är ihopträngda i ruttnande byggningar med upp till fem familjer i samma hus. 39 procent av husen i Pine Ridge har ingen elektricitet. Minst 60 procent av husen på reservatet är drabbade av svart mögel. Mer än 90 procent av befolkningen lever under den federala fattigdomsgränsen. Utspridningen av tuberkelos i Pine Ridge är ungefär åtta gånger högre än det amerikanska genomsnittet. Barnadödligheten är den högsta på kontinenten och är ungefär tre gånger högre än det amerikanska genomsnittet. Nivån av livmoderhalscancer är fem gånger högre än det amerikanska genomsnittet. Andelen skolavhopp är upp till 70 procent. Läraromsättningen är åtta gånger högre än det amerikanska genomsnittet. Morföräldrar uppfostrar ofta sina barnbarn på grund av att deras föräldrar, på grund av alkoholism, hemmavåld och allmän apati, kan inte uppfostra dem. 50 procent av befolkningen över 40 har diabetes. Den förväntade livslängden för män är mellan 46 och 48 år, ungefär lika lång som i Afghanistan och Somalia.

Det sista kapitlet i alla framgångsrika folkmord är det när förtryckaren kan lyfta sina händer och säga, "Herregud, vad är det de här människorna gör mot sig själva? De dödar varandra. De dödar sig själva medan vi ser de dö." Det är så här vi kom till att äga dessa förenta stater. Det här är arvet av "det manifesta ödet". Fångar föds fortfarande in i krigsfångeläger långt efter att vakterna har försvunnit. Det är benen som är kvar efter att det bästa köttet har blivit taget. För länge sedan, sattes en serie av händelser i rörelse av människor som ser ut som jag, av wasichu, ivriga att ta marken och vattnet och allt guld i bergen. De händelserna ledde till en dominoeffekt som fortfarande inte har slutat.

Som avskärmat som vi, vårt dominanta samhälle, är från en massaker i 1890, eller en serie av brutna avtal 150 år sedan, måste jag fortfarande ställa er frågan, hur skulle du känna dig om du såg statistiken idag? Vad är kopplingen mellan de här bilderna av lidande och historien jag just läste för dig? Och hur mycket historia behöver du ens äga? Är ens något av det här ditt ansvar idag? Jag har blivit tillsagd att det måste finnas någonting vi kan göra. Det måste finnas något kall till handling. För att så länge som jag har stått vid sidan nöjd med att vara ett vittne, och bara ta fotografier. För att lösningen verkar vara så långt tillbaka i tiden, behövde jag inget annat än en tidsmaskin för att komma åt den.

Ursprungsbefolkningars lidande är ingen enkel fråga att lösa. Det är inte något som alla kan ställa sig bakom såsom människor sluter upp bakom Haiti, att stoppa AIDS eller bekämpa hunger. Lösningen, som den kallas, är kanske mycket svårare för det dominanta samhället än till exempel att ge en check på 50 dollar eller att gå till kyrkan, eller att måla över lite graffiti, eller för en förortsfamilj att donera en låda med kläder de inte längre vill ha. Så vart leder det oss? Ryckandes på axlarna i skymundan?

USA fortsätter på en daglig basis att bryta villkoren av avtalen från 1851 och 1868 som skrevs med Lakota vid Fort Laramie. Det upprop för handling jag erbjuder idag min TED önskan är detta: hedra avtalen, ge tillbaka Black Hills. Det är inte upp till er vad de gör med dem.

(Applåder)