Return to the talk Return to talk

Transcript

Select language

Translated by Therese Palmkvist
Reviewed by Jenny Lillie

0:12 Under hela datorernas historia har vi strävat efter att förkorta avståndet mellan oss och digital information, avståndet mellan vår fysiska värld och världen på skärmen där vår fantasi kan leva fritt. Detta avstånd har blivit kortare, kortare, och ännu kortare, och nu har detta avstånd förkortats till mindre än en millimeter, tjockleken på en touch-screen, och datorernas kraft har blivit tillgänglig för alla. Men tänk om det inte fanns några gränser alls? Jag började föreställa mig hur det skulle se ut. Först skapade jag detta verktyg som tränger in i det digitala utrymmet. När du trycker ner det på skärmen, omvandlas dess fysiska kropp till pixlar. Designers kan förverkliga sina idéer direkt i 3D, och kirurger kan öva på virtuella organ under skärmen. Så med detta verktyg har gränsen överskridits. Men våra händer är fortfarande utanför skärmen. Hur kan man nå in i den och interagera med den digitala informationen genom att använda händernas alla färdigheter? På Microsoft Applied Sciences, tillsammans med min mentor Cati Boulanger, omformade jag datorn och omvandlade utrymmet ovanför tangentbordet till en digital arbetsyta. Genom att kombinera en transparent skärm och 3D-kameror för att känna av fingrarna och ansiktet, kan du nu lyfta upp händerna från tangentbordet och nå in i detta 3D-utrymme och ta tag i pixlarna med dina bara händer. (Applåder) Eftersom fönster och filer har en fysisk position, är det lika enkelt att ta tag i dem som en bok. Sedan kan du bläddra genom boken samtidigt som du stryker under rader och ord med den virtuella touchpaden nedanför varje svävande fönster. Arkitekter kan sträcka eller rotera modeller direkt med sina två händer. Så i dessa exempel, når vi in i den digitala världen. Men hur skulle det vara med ombytta roller, och istället låta den digitala informationen nå ut till oss? Jag är säker på att de flesta av er har erfarenhet av att köpa och returnera varor online. Men nu behöver du inte oroa dig för det. Det jag har till er är är ett onlineanpassat provrum. Detta är en vy som du får av en huvudmonterad eller genomskinlig display när systemet förstår din kropps geometri. Jag förde denna idé vidare och började tänka, i stället för att bara se dessa pixlar, tänk om vi skulle göra dem fysiska, så att vi kan röra vid dem? Hur skulle en sådan framtid se ut? På MIT Media Lab, tillsammans med min rådgivare Hiroshi Ishii och min kollaboratör Rehmi Post, skapade vi denna fysiska pixel. I det här fallet, agerar den sfäriska magneten som en 3D-pixel i vårt utrymme, vilket innebär att både datorer och människor kan flytta objektet var som helst inom det lilla 3D-utrymmet. Vad vi gjorde var egentligen att avlägsna gravitationen och styra rörelserna genom att kombinera svävande genom magnetism, mekanisk påverkan och avkänningsteknik. Genom att programmera objektet digitalt befriar vi föremålet från begränsningarna med tid och rum, vilket innebär att nu kan mänskliga rörelser registreras, återskapas och lagras permanent i den fysiska världen. Så koreografi kan läras ut fysiskt på distans och Michael Jordans berömda skott kan återskapas om och om igen, som en fysisk verklighet. Elever kan använda detta som ett verktyg för att lära sig om komplexa begrepp såsom planeternas rörelser eller fysik. Till skillnad från dataskärmar och läroböcker, är detta en verklig, påtaglig upplevelse som du kan röra vid, och det är mycket kraftfullt. Det som är ännu mer spännande än att bara förvandla det som finns i datorn till något fysiskt är att börja föreställa sig hur programmering av världen skulle förändra våra dagliga fysiska aktiviteter. (Skratt) Som ni kan se, kommer den digitala informationen inte bara visa oss något utan även samverka med oss som en del av vår fysiska omgivning utan att åtskilja oss från vår fysiska värld. Idag började vi med att tala om begränsningar, men om vi tar bort alla begränsningar, är vår fantasi det enda hindret som återstår. Tack. (Applåder)